UTKAST: Camus, det döda ljuset

inlagt av den 2010.09.25, under eget, foto, poesi, text
25:e

 
Att talet, ordet, vänder en om och riktar blicken mot något okänt, något som kan uppenbaras och skapa nytt. För den som verkligen kämpar (skriker) med sin konst (litteratur, poesi, målning, musik, matematik, vetenskap) är varje liten tillbakagång (framgång) till kreativiteten ett blixtrande lugnt lyftande mot att personen i fråga plötsligt känner sitt innersta och ännu en gång kan skapa, kan formgiva det som så starkt och rått har gömt sig i hennes inre.

Jag har märkt detta, inte bara genom att läsa om vissa personer (vilka av de flesta är döda), utan även i personer jag mött (de är ganska få) vid olika tidpunkter i mitt liv. Och den smärtan jag ser hos dem kan jag identifiera mig med. Egentligen skulle jag vilja säga att de bär den största smärta av alla på denna jord, men för det kan jag inte stå. Jag säger endast att den person som har upplevt skönheten men inte kan hitta tillbaka till den men försöker göra så i sin konst har ett sådant skri inom sig att det för en utomstående knappast kan förstås. –

Man skulle kunna säga att vi skapar för att vi inte upplever. Hade upplevelsen vart tillräcklig så hade vi inte haft en enda anledning till att skapa. Minns nu att jag talar om oss, det finns säkert dem som helt och hållet fullständigt förförs av det brandgula dis den nedgående solen visar och gör allt för att ur ren glädje måla den eller fotografera den. Men det är inte detta jag talar om. Jag talar om de som har ett vagt, så vagt minne av de sköna stunder, de markeringar som sitter fast bland allt som rinner förbi in i glömskan.

Och det är här som konstnärens pensel blir en sylvass kniv. Hon kan använda den för att göra streck på duken eller hon kan använda den mot sig själv. Och jag (ja, jag, ingen annan) säger att dessa företeelser måste för dessa personer gå hand i hand. Pensel/kniv. Kniv/Pensel. Och räds inte. Jag tror att ur detta framställs en konst värd att (bevara), att fira, att inspirera – att slå igenom, att spränga fram nytt, antingen i upphovsmannen eller hos andra. Sängen och melankolin som förhoppningsvis slår över till en sprudlande kreativitet är värt stunderna i det döda ljuset.

Solen lyser mot huset. Det är vad jag ser. Det är bilden för mina ögon just nu. Det är målat i ljus gul färg. Inget händer, inget förutom att något där i den bilden är vackert. Det skapar inte en intensitet i mig, inte en vällust, bara en bild som bara är en bild, jag vet att där finns skönhet, men jag kan inte inkorporera den i mig på det vis att den blir tydlig och klar – dvs. att den går genom och bort från förnuftet och lägger sig i mitt sinne som mjuk sammet.

Camus säger att allt skapande just kommer ur detta. Det kommer ur muren mellan det som skulle kunnat upplevas och det som vill upplevas. Här har jag en vägg i gult med starkt tidigt daggdoftande ljussken som borde spränga det normativa för att friska upp en själv, för att friska upp ens syn på världen. Som borde ta kol på det döda ljus som nu omringar mig. Men bilden är bild, ljuden är ljud, dofterna är dofter. Inget annat. Där finns någonting, men det är onåbart och likt minnen av en förlorad älskarinna.

Detta illustrerar den alienerade känsla som slår fast i individen. Folk pratar om de små saker som får dem att må bra. För dig låter det som om de kom från en annan planet. Detta är den alienerade människan. Visst, det finns vägar ut ur detta. Bejakande till exempel. Varje träd, varje ting har sitt värde och sin skönhet. Och vad mer? Det finns tusentals vägar bort från det absurda. Religionen är en trygg punkt, i alla fall för somliga. Och jag kanske tar den vägen. Jag har faktiskt redan försökt. Men ödeläggelse fick jag som svar. Det låter vulgärt, men det var det inte. Det var bara att det absurda ställde svåra tvivel. Och är inte det absurda det mest genomträngande tvivlet?

Forts.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • BEDS ARE BURNING, IT’S TIME FOR US TO PAY OUR DUES

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  






  • VSCO Logo