FRAGMENT: Dött ljus

inlagt av den 2010.10.07, under eget, foto, fragment, poesi, text
07:e

 
Så visar sig orden igen.

Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
– Och någonstans bland glömda mörka garderober lurar tomheten.
Min trogna gamla kärlek.

Och så visar sig orden igen – så lätta, så allvarliga, så skämtsamma.

Dom bygger ett nytt köpcentrum vid sidan av den stora vägen.
Än så länge är det ett kadaver, grått med inslag av tegelblod.
Kontrasten mot de andra mästerverken i omgivningen är förbluffande.
Människor springer för att få reans förstapris.

– Strunt samma, det är inte detta det handlar om,
nej, det är just det där kadavret. När jag åkte förbi
dess symmetri med gips och blodblött tegel och kablar
som nervtrådar upplevde jag skönhet.

Något växer upp, slukar kraft för att kunna resa sig,
penetrera sig själv, blotta ut sig, locka varelser
in i grytan, locka… Nja.

Men där fanns symmetri.
som fastgjutande och förankrande i ett grådisigt öde land.
(Det mest avskalade döda det mest levande?)
Jag fotograferade. Det där röda, innerliga, i den allomfattande
intet-heten.

Hela den vanliga dagen sen te sen några lugnande.
Hela den vanliga gråbetongen sen symmetrin sen det röda.

Jag vill så gärna förklara det där, det där som
framkallas. Det där som i en plötslig blick åt sidan
kan fylla en med allt som verkar saknas. Det där
så innerligt röda. Glöden. Åtta meter höga väggar, kvadrater,
grå, intetsägande – och så!, den där punkten av
rött kött, liv.

(…)

Dött ljus.
Omöjlighet att hitta fram.

Det letar sig ner i mina nerver, mina trädgrenar som mot solen inte sträckas. Skriva som det är? Nja, en omöjlighet. Men kanske inte ändå, kanske orden måste skriva mig fram till insikt, insikt i det döda ljusets land. Varje människa är en eskapist. Boken, mannen, kvinnan, samtalet och filmen är en eskapism i det att den föser vårt medvetande in i dunkel, i vad kanske kan kallas glömska, icke-vaka. Nietzsche skriver någonstans att den stora själen skall mätas i dess möjlighet att bevara minnet, att hålla sig konstant medveten om verkligheten omkring henne. Även Camus pratar om denna medvetenhet; Sisyfos blir plötsligt medveten om sin börda på toppen av berget. Stenen rullar ned igen och han måste fortsätta sitt eviga arbete. Men i tillbakablicken från krönet slås hans ögon upp. Han, likt människan som plötsligt i vardagen inser sin mer eller mindre meningslösa situation, inser att denna eviga förbannelse kanske inte är en förbannelse. Hans minnen från den jordiska skönheten och hans längtan tillbaka är hans djävlar, de är dessa som hemsöker honom och säger att han är förbannad. När Sisyfos inser detta, att hans minnen och hopp är hans värsta fiender, vandrar han bestämd ner igen och fortsätter sitt arbete. Men nu är stenen och berget objektet för hans medvetande, inget annat finns, inget annat kommer att komma. Stenen är en diamant, en vän, en hel värld.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  






  • VSCO Logo