DET SOM DE KALLAR JAGET, KAN MAN KLARA SIG UTAN

inlagt av den 2015.05.24, under andras, citat, eget, målning/teckning, okatalogiserat, poesi, text
24:e

02

01

Ovan: Rothko. Nedan: Av mig, Daniel. Rubriken är ett citat från Birgitta Trotzig.


 
I nederläget. Jag är avkallad, bortslagen, finistrerad.

Jag har ett mål, klart likt en diamantkula; ta dig in i de vita rummen, zonen. Igen och igen – ta dig in i vitrummet och stanna där. De djävulska buller-andarna, poltergeist – de drar ut mig igen och igen.

Jag tog en drog en gång och har aldrig hittat tillbaka.

ZONEN. VIT-RUMMET. De avgörande punkterna, platsen, gränsen. –
Står nu helt klart en bit från zonens gräns. Kan titta mig omkring. Kroppen är rastlös och en tomhet är där som inte vill bli besegrad. Ska vandra fram, jag ska se om jag kan vandra fram. Beträda den döda brända jorden (den befruktade jorden).

I zonen-vit-rummet är man en medborgare i världen, av världen. Ens händer utför meningsfulla handlingar. Bilden är bild. Musiken är musik. Men här utanför krackelerar inlevelse och fantasi och kreativitet.

DEN NYA BLICKEN. VAR? Nå låt mig leta efter ingångar; –

Carl-Erik af Geijerstam berättar självbiografiskt om hur han var nära att drunkna och vaknade upp invid en jokk:

Till slut kom ett slags lugn från själva marken, från det låga riset så stilla alldeles intill det skummande vattnet.

Birgitta Trotzig skriver i Sammanhang:

   (Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför.)
   Vad är nu sambandet mellan konsten och naturen? var uppstår det imaginära rummet som är varken det ena eller det andra?
   Det som de kallar jaget, kan man klara sig utan.
   Gränsen, tröskelns hemlighet. Vad är ute, vad är inne, vad är utanför mig, vad är inuti mig?
   På tröskeln. Inte hitom, inte bortom.
   Just i rörelsen över tröskeln. Brister skenhinnan, det förfalskade seendet ”jag”. Då blir världen naken. Ljus talar, stenar andas. Ögat bli en svart planet, världen är nu seende. Träden lyfter rötterna ur jorden, upp ur döda träds mull. Leran och människospåret är blindhetens seende, mörkrets händer och känsel. Stjärnbilderna nertecknar i nattdjupet det avslutade och det oavslutade.
   Skytten skjuter sin pil, den är dödlig.
   Allt talar till allt. I rymdljuset, i mörkerljuset. Meddelandet uppenbarar sig.

Vilhelm Ekelund skriver i Metron:

Inte rygga för den tanken att det finnes kanske en doft av livet, en möjlighet till lifssyn, som ännu ingen fattat och gripit; att det kunde tänkas en tid med människor som mäktade förlänga det subtilaste, hålla fast de höga stundernas doft och sträcka ut dem öfver längre tidsrymder än vi, gifva hela existensen en allt det nedriga, olustiga betvingande ton af de högsta lusterinringarna-: liksom en konvalescent kan under de första veckorna efter sitt fulla tillfrisknande ännu hålla kvar de första obeskrifliga gryningsdofterna som han erfor på tröskeln till den återvändande hälsan-: han blir långsam och sakta i alla sina omdömen, förlåter gärna, vänder sig bort utan hat från hvad han icke kan gilla och har en elastisk spänstighet i denna kraft att blixtsnabbt vända bort själens uppmärksamhet från allt vidrigt – han lefver i djupa drag allt det kostligaste i ett nir-admiraritillstånd.
Hvarför är konvalescenttillståndet så likt det renast poetiska och den renast filosofiska? Hvad är det som utgör grunden för den fina lyckan hos konvalescenten? Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tankar, en kraft som han icke har annars.
En lång (lifslång) konvalescens, full av mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet utan all fariseism: hvad annat är Epikuros’ lycko- och vishetsideal?

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  






  • VSCO Logo