HEIDEGGER; ANTECKNINGAR IGEN.

inlagt av den 2016.12.23, under
23:e

tree_dj

 
NOTE01: Jag gör inget anspråk på att tänka stora klara tankar här. Nej, de kryper fram, ibland som viljeslukande iglar, ibland som en ligustersvärmare som skimrar i rosa i solen en tidig morgon. Att skriva här är mer intressant än att skriva för byrålådan som Ekelund pratade om. Men jag behöver inte ursäkta mig. Eller? Ligustersvärmare. Har ni sett en sådan med morgonsolen visandes dess prakt? Men akta mig för de som vill ha blod. Nja kanske inte iglar. Myggor! Fega stackare som biter.

NOTE02: Jag gillar inte Martin Heidegger. Hannah Arendt beskrev honom som en idiot. Att det visade sig under deras samtal som om ”han bara inte förstod viss saker”. Dock har ingen författare eller filosof gett mig så grymt inträngande tankar och känslor om ingenting-intet-heten. Jo, förresten. Birgitta Trotzig. Hennes lärdom gällande Heidegger var nog stor. Men han hade behövt hennes ödmjukhet. Hade jag behövt välja någon av dem så hade det varit Birgitta och hennes (kallt smala moderliga händer). De idiotiska saker Heidegger gjorde i sitt liv spyr jag på. Så, nu ursäktade jag mig igen. Fast det var ju för jag spydde.

 
bill_hudsonAv Bill Hudson.

The greatest care must be fostered upon the ethical bond at a time when technological man, delivered over to mass society, can be kept reliably on call by gathering and ordering all his plans and activities in a way that corresponds to technology.

Vi har Heidegger och hemlösheten. Att vi har ett förflutet och ett kommande där inget är säkert vet vi. Så när vi inte vet mellan dessa poler, hur ska vi kunna känna oss ”hemma”? Kusligheten. Rysningen längs ryggen, – den där obehagliga kusliga känslan. ”I am feeling Uncanny.”

Heidegger har talat om ”det fundamentala bekymret”. Livet är ett framåt-bekymrande; inget är säkert och hur ska vi kunna känna oss ”hemma” om inget är säkert? Vi är inkastade ständigt, i det man kallar nuet (vilket är en fiktion, vi kommer att lära oss det).

Man kan känna sig hemma. Om någon glatt säger att hen är ”hemma, att hen känner hemkänsla” så är hen hemma. På ett sätt. Det är en tunn röd linje. Vi är olika. Men då-nu-sen gäller alla (människor). Det går djupt in i ”själen” samtidigt är det lätt att förstå.

Dock kan rysningen nedför ryggraden bli nästan omöjlig att klara av. Det är kanske här Heidegger mer ofta använder uttrycket Kuslighet istället för Ångest. Hemlöshet. Unheimlichkeit. Not-at-home-ness. Om världen blir ”tät” och varken det förflutna eller det kommande ”svarar” förloras man i ett nu(!) då dammet på skrivbordet bara dammet på skrivbordet. Inget svarar. Allting svarar. Skillnaden är enorm. Wittgenstein sa väl att en ledsen människa (inget svarar) och en glad människa (allt svarar) är (typ) 2 olika ting.

Detta är bara snabba anteckningar.

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

(Rustad glädje, Nykter ångest.)

Men kusligheten är kuslig. Såklart. Du är inte hemma någonstans. Men du kan fortfarande ha energi. Men den kan inte användas till något för du är för tillfället ingenting. Detta gör saken ännu värre. Jag tycker Ian Curtis och Joy Division beskriver det så bra i låten New Dawn Fades:

 

 
Nedan: ur Marcia sá Cavalcantes bok ”Lovtal till intet”:

Att vara till, att existera innebär att vara ”i” ett ”utanför”. Att vara till, att existera innebär att väsentligen vara ”a-topisk”, dvs att oavbrutet söka efter en plats och en tid, att vara en differentierande dynamik. Tillvaron är det som aldrig kan existera indifferent i tid och rum. Tillvaron uttrycker en radikal spänning mellan det lokaliserade och det icke lokaliserade, mellan det substantiviska och det verbiska, mellan vara och tillblivelse. Heidegger visade på denna spänning i sin tolkning av tillvaron. För Heidegger betyder tillvaron (Dasein) det faktiska livet, det som utgör livet i livet. Det som utgör livet i livet är enligt Heidegger inte bara spänningen mellan ett ”ha varit” och ett ”tillkommande”, utan att varje differentierad existerande livsform förstärker denna spänning. Ingen tillvaro är i stånd att lösa tillvarons spänning. Varje tillvaro kan i sin differens endast förstärka den nämnda spänningen, och talet om tillvaron som ”förstående” är ett sätt att uttrycka just denna förstärkning. Förståelsen är därmed helt enkelt tillvarons spänning. Problemet ligger inte längre i att dra en ontologisk gräns mellan ett område av tillvaron som inte har förståelse och ett område som har det, dvs mellan det icke-mänskliga och det mänskliga, utan i att begripa hur den mänskliga förståelsen motsvarar tillvarons väsentliga struktur.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  






  • VSCO Logo