FISKÖGAT

inlagt av den 2010.08.08, under
08:e

I.

(ögat ett rött tjockt fisköga)
linjen av eld. rör sig bakom framåt.
träden. bäcken. ekars reflektion i ytan. hennes
ansikte som ljusgul väv, dras itu i strömmen.
ett stilla ensamt fiskkadaver liggandes på
   frostmarken; kompakt solitärt, på frostmarken, dess blod är
rötter likt de arga trädens, skuldvind genom, rakbladvassa blad, – grenar.
stirrar i ögat, förtjockat, svällt; kan inte se igenom. – blod, Djävulens balanssinne
ramar in tavlan, verket, ek i eldstrimma – scenen är upp är ut, ned är senare.

mannen till kvinnan (reflektionen) viskar: endast vinden
jag hör. de dödar viskar. men jag kan inte höra. hör endast
ek, vind, ser – linjen av eld, rädslan på mina händer – var är ni,
ni talar ej.

kadavret nedfruset i sina egna rötter, blodrötter.

(dödens språk kan jag inte höra, nyanserna är bara vindens)

II.

(denna mening är avslutad) det tar vid. efter.
livlinje. röd brännande sval eld. vid bakom över hela den nakna kroppen.
vita metaforer symboler kristaller. – marken hemsöks av dessa. kras
under sko och tramp. snart grå. svarta. natten den ogenomträngliga
passagen mot fingret peka – bortåt, hemsökt av snöängel, små figurer,
metaforer, symboler, kristaller. elden, värmepumpen slocknar. kristaller mot
nakna kroppen. bastubad i stilla sömnvirvel. Ja,
natten stundar, mörkret, den hemligaste tystnaden.

   denna mening är slut. lyssna på mig (inte som vanligt, efter);
eldlinjen. horisontsperspektiv. tiden är tiden som är nuet som
är bakåt som är nuet som är en blick nedåt – mina dina fötter vandrar
i symboler – de gråvita, himlars friska lena tröst.

via eldlinje till svaret; ekot av ingenting.
   svaret: en kraft större än allt, större farligare vackrast.
   inkapslingen av en naken avfärdad i ständigt intet kropp.

även i sommar väger himlar tunga
att inte kunna se mer, längre
än till sin egen horisont.
de säger att den utvidgas
i mötet.

kadavret i sina egna rötter. Fastfruset. Sina blodrötter. Blodspikar nedåt frostmarken.
kan jag dra loss? har det inte koagulerat? – där under, är det fortfarande
friskt, varmt, det bultande rödhjärtat –
   fiskögat, rörelsen, din lena hand?

III.

minns klart bilden
ögat rött, januari-djup-ton-röd. blått. vitt.

   kristallerna, symbolerna, kras under tunga kängor
ett öppet fält, stormvind, ekar som ruskas
ett fält orörligt, ingen som ser, icke-existerande
tom-het som tom-het; skönhet – ja, jag bejakar

   en dröm om att stå på fältet, orörlig
att se det som inte kan ses, –
den tomma platsen, det direktas direkthet
drömmen är alltid någon annan stans – men om..

   nu istället:
står där vid minnesklippan och frusensjön
– vid råhöstdiket, avstånds-granarna och
himlens häxkittlel-röda horisont. Och –

           jag ser fiskkadavret. Fiskögat.

Ogenomträngligt, dött, bortgånget.
Det ligger där som i en saga. En saga? –
När var jag här? – en dröm, ett minne, ett något annat..?

   rödsprängda ögon som vandrar ner i frosten.
ser jag Intet? det är bara jag här. blodet, murkmögelmarken.

   ögat som inte ser mig. Ekar. Is. Min kropp.
stirrar in i mig själv. i ögat. som ett avtal, ett examensprov –

           nu ser du, säger de (jag).

Jag rör mig inte.
Jag står kvar.
Det finns ingen anledning att gå.

pagetop


  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  






  • VSCO Logo