EN FRÅNVARO

inlagt av den 2017.06.13, under andras, citat, eget, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
13:e

 

En frånvaro som ett osynligt sår, ett inre sår. Märks inte själv. Märks bara till sina följder – en nästan omärklig förblödning, stelnande, bortdöende.
Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig. Bara blodförlusten, livet som långsamt förlorar sig i intet, stelheten som sprider sig.

 
Ur Ett landskap av Birgitta Trotzig.

Jag har kursiverat och gjort ett ord till fetstil. Nämligen frånvaro. Jag kommer att komma tillbaka till detta. Just denna text ovan är så innehållsrik och för första gången på länge kände jag en ny känslo-tanke-blod-process. Nämligen möjligheten!

Varför känner jag ständigt i alla situationer en frånvaro? Jag har tagit mig att göra om en dikt av Samuel Beckett. Dikten heter SLUTKLÄM men läser ni den så kommer ni få en annan version som jag har slagit fram i gnistor och eld med hammare ständigt slagande-slående neråt neråt –

Beckett är svart. Trotzig är vit, men hon lyckas fånga sig ett liv.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det blir ett inlägg någon gång i framtiden om: En frånvaro.
Jag tar Beckett in i spelet och blandar med Trotzig. Är frånvaron medveten?
En gnagande (men så tyst, ohörbar) frånvaro i ögonen på de i bussen eller i tunnelbanan.

Jag har sökt länge. Jag hittade det hos Trotzig.

En frånvaro.

Kanske den kan illustreras av en annan dikt av Beckett.
Jag har länge haft den nedskriven men den är så kort
så den har rullat i mitt förstånd länge. Jag avslutar
med den. Den kommer nedan. Frånvaro. Blod. Jag kommer
att ta med Kafka också. Dom mörk-mörka-långa slingrande
gatorna. Han visste att Gud var död, Josef K. Han var
inte längre en människa, men han var tvungen att leva
vidare som människa. Beckett:

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

 
 

ATT STÄNDIGT VARA PÅ VÄG –

inlagt av den 2017.01.18, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
18:e

 

 
 
Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time. / Albert Camus

 
Förmågan att försvinna i musik, i stämningar, i dimma eller vad som är för ögonblicket genljuder i vad Nietzsche säger: – ”att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel”. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka genom vilja är patetisk. Men, denna journal och textsamling går vidare för mig och för de fördömda, de som glömt musiken; – jag arbetar på detta problem med inälvor, synapser och preparat.

 
***

 
A change of speed, a change of style.
A change of scene, with no regrets,
A chance to watch, admire the distance,
Still occupied, though you forget.
Different colours, different shades,
Over each mistakes were made.
I took the blame.
Directionless so plain to see,
A loaded gun won’t set you free.
So you say.
We’ll share a drink and step outside,
An angry voice and one who cried,
‘We’ll give you everything and more,
The strain’s too much, can’t take much more.’
I’ve walked on water, run through fire,
Can’t seem to feel it anymore.
It was me, waiting for me,
Hoping for something more,
Me, seeing me this time,
Hoping for something else.

 
/ Joy DivisionNew Dawn Fades

 
 

 
 
Jag önskar verkligen jag inte hade erfarit den.
Igen: ”Beauty is unbearable, drives us to despair,
offering us for a minute the glimpse of an eternity…

Livet utan den är livlöst.

Allt har ett slut,
det har jag fått inpräntat i min skalle sen jag föddes.

Det jag behövde offra för att bli och se,
var det extremt svåra att släppa att det finns något sorts slut.

När tid (alltså något som rör sig mot något) upphör,
lägger är;ets-så-svala-hud och hand på vår axel.

Man blir. Och vem skulle
kunna tro i denna värld, att konstnären
likt Stalkern som långsamt tar sig in i Zonen,
är den mest nyktra människa som finns.

 
Henry Miller hör mig:

 

När jag tänker på att uppgiften, som konstnären underförstått griper sig an med, är att kullkasta rådande värden, att av det kaos som råder omkring henne skapa en ordning som är hennes egen, att utså split och oro så att genom den emotionella befrielsen de som är döda kan återkallas till livet, då ilar jag med glädje till de stora och ofullkomliga, deras förvirring ger mig näring, deras stammande är som gudomlig musik för mina öron.

 
 
Om ni tvivlar på mig, på mina val och på det sätt att jag nu kommer att leva – ni har all rätt att göra så. Men, jag kommer tyvärr inte lyssna på er. Jag bestämmer – Jag, id, Dasein.

 
 
Lev farligt!” säger Nietzsche

 
 
 

Men han säger också:

The most common lies a man tells are to himself.
Och: ”Faith: not wanting to know what is true.

 
 
 
Diskrepans. Enten – Eller.
Demokratin fanns kvar i Kurtz. Därför kunde han aldrig bli ett med djungeln/skogen.

 
 
 
Men det är ingen djungel jag söker. (Nära på, men inte.)

Det är Zonen, den Nyktra Konstnärens blick i musik, bild och ord. Sten efter sten. Mellan 0 och 1. Förlösning. De sista ordet måste vara att (vi, du -) jag känner hopp!

 
 
 
 

 
 
 

REVBENSTRÄD ∞ CAMUS

inlagt av den 2016.10.03, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
03:e

 

 
2

 
img_1833

 
 

 
 

BEKYMRET / THE CONCERN

inlagt av den 2016.08.04, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
04:e

 
 

 
 
Detta är en skiss/anteckning/något-på-väg.
This is a draft/note/something-on-its-way.
It is important to remember this. Say what you want.

 
 
As written earlier on this blog about how Albert Camus describes the thinking of Martin Heidegger; here I cite the passage out of the Camus essay The Myth of Sisyphus where he writes about Heidegger.

This is an English translation. For me to read this essay in French – well, I don’t know French that well. In the Swedish translation the word ”bykymret” (The Constant Concern) is used instead of ”anxiety” (ångest; inte bestämd form ångesten) which is used in the English translation.

I don’t like using ”Anxiety” here. Probably, going back on my blog, ”Uncanny” and ”Uncanny-ness” (kuslighet) would be a better ”word” here. Or, as I am lost in translation (and probably somehow lost what the purpose for this text was from the beginning :) ) my list here can be used instead of ”Anxiety”.

Or maybe: The constant problem. The constant problem that causes anxiety. The constant problem without possibility to solve in all of your lifetime causes anxiety.

2 or 3-year old children drowned. Pushed away by war into another war, the war of surviving over the water. They did not survive. People found them washed ashore. And they are many, so many.

Trump.

Nice.

An eye for an eye. A tooth for a tooth.

The Climate.

Corruption. FIFA. UEFA. Volkswagen. The APA. Big Pharma. Big Data. UN. Russia. USA. Sweden. The EU. The financial crisis. [Young narcissistic men pushing themself up the ladder because they need dollar bills to eat, and they spit out all ethics. This happens again and again.] Phizer. Lundbeck. Merck. GlaxoSmithKline. AstraZeneca. Vattenfall. Gazprom.

SWE: Jag har ont i kroppen och jag har ont i själen. Sen har jag ont i min förlängda hand eftersom världen illusoriskt har blivit mindre och jag får all data om vad som händer i världen nästan direkt. Kropp, själ och världsklimatet som har blivit en del av mig.

 
 
The Constant Concern-ing.
The Constant Concern.
Uncanny, Uncanny-ness.
Det ständiga bekymret.
Kuslighet, Kusligheten.
Die ständige Sorge.

 
 

Heidegger considers the human condition coldly and announces that that existence is humiliated. The only reality is “anxiety” in the whole chain of beings. To the man lost in the world and its diversions this anxiety is a brief, fleeting fear. But if that fear becomes conscious of itself, it becomes anguish, the perpetual climate of the lucid man “in whom existence is concentrated.” This professor of philosophy writes without trembling and in the most abstract language in the world that “the finite and limited character of human existence is more primordial than man himself.” His interest in Kant extends only to recognizing the restricted character of his “pure Reason.” This is to coincide at the end of his analyses that “the world can no longer offer anything to the man filled with anguish.” This anxiety seems to him so much more important than all the categories in the world that he thinks and talks only of it. He enumerates its aspects: boredom when the ordinary man strives to quash it in him and benumb it; terror when the mind contemplates death. He too does not separate consciousness from the absurd. The consciousness of death is the call of anxiety and “existence then delivers itself its own summons through the intermediary of consciousness.” It is the very voice of anguish and it adjures existence “to return from its loss in the anonymous They.” For him, too, one must not sleep, but must keep alert until the consummation. He stands in this absurd world and points out its ephemeral character. He seeks his way amid these ruins.

 
 

FYRA TWEET. NÄSTAN STORM OCH KALLT UTE.

inlagt av den 2015.12.06, under citat, eget, handling, omsorg, poesi, text
06:e

tweeeeeet

 
Alltså de tweeten
visar att jag är
Raving Mad eller
att There is
Reason in My Madness.

1. Stå still så gör du ingen skada. Vi är fyllda av halm.
2. Lev ensamt och smaka på den friheten. Men, den friheten,
som om det vore en drog (en substans) tycks sig ebba ut.
3. Inse att mötet med dig (om dörren öppnades och där stod du!)
skulle omkullkasta och förlöjliga allt det miserabla i min situation.

Bara ditt skratt, bara ditt leende!

Men punkt 3 hänger ihop med de andra. Antingen/Eller skrev han.

Fast att din närvaro (i tanken, att du skulle komma) är på något vis starkare än alla element och substanser och slutsatser (ha!). Jag vill inte att människan i sitt innersta ska vara omöjlig. Eller vara omöjlig i den värld som liksom har fallit ur våra händer. Jag tror Albert Camus skrev ungefär ”En enda människa kan rättfärdiga hela ens existens”. I en nästan omöjlig värld kan kärleken (tvåsamhet eller vad man vill, det innerliga intima, erotiken) ur sin egna kraft visa Det Vackra med världen och med mig själv och den andre. Explosionen Vill Revolten, ur kärleken reser sig The Hollow Man och i Modig Kris måste slaven släppa alla bojor och se rakt in i död och klimat med Kärleken bibehållen. Den älskade frie säger stopp!

Jag kan ärligt säga att innerst inne så är det just detta jag alltid haft med mig, burit med mig. Varken tanke eller känsla. Stämning. Kanske Grundstämning. Ack, ord och betydelser. Jag skriver igen:

Mitt Hjärta Vill Detta.

MONSTER I SVART

inlagt av den 2015.01.27, under andras, bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text, video
27:e

3

2

It’s impossible for words to describe what is necessary to those who do not know what horror means. Horror… Horror has a face… and you must make a friend of horror. Horror and moral terror are your friends. If they are not, then they are enemies to be feared. They are truly enemies!

Walter E. Kurtz

 
capture_0

 
I de stora städerna lurade skräcken i kloakerna. Undervärldens härskare bara inväntade sin tid. Bandidos. IS. Den simpla tjuven. Den fattige. Och de som ligger under dem. Förorters ilska. Jokerns blod-breda leende. Som ett tärningskast, som en slumpens infall kommer asfalten att spricka för att lyfta de nya till makt. Jag hör dem komma… Tassande… Till synes ofarliga… I köpcentrums-fängelser sitter de. Vi som inte har råd kommer att ta oss råd, kosta vad det kosta vill. Wallmart ska brinna, era dyra kläder som vi syr ska vi ta tillbaka, utstöter den utstötte. Moral. Terror. Skräck.

Europa. EU. Demokrati. Mänskliga rättigheter. Vår moral, vår etik. Detta är värden. Vilka är dessa värdens ursprungliga värden? Oj! – tänk om det inte finns några sådana! Skräcken! Monstren i svart kommer kunna göra vad de vill!

Men.

Det är upp till dig och mig, vårt du och jag; djag. Jag tänker och skriver och talar att att den hen som kränker eller får en annan människa att skämmas – den hen skapar vrede hos mig. Jag kan inte acceptera att själv bli kränkt, då kan jag inte acceptera att någon annan människa blir det heller. Jag bygger en egen moral och ”tro” som jag måste hålla fast vid.

Samvete -> Omsorg -> Beslutsamhet. Att ombesörja varat, det blivande. Att ombesörja stenen, gräset, rådjuret, människan.

 
8

 
Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Att ombesörja varat, det blivande.
Att ombesörja stenen, gräset, rådjuret, människan. Rådjursögat är jag. Men jag ser monster i svart.

 

CITERAR MIG SJÄLV #3 (ZONEN)

inlagt av den 2012.12.30, under andras, bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
30:e

121230_1

121230_2

121230_3

 
   Den öppna människan:
   efter snön. Hinnan borta – allt återställt till sin forna glans, svidande sken, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt fast, klart och redo.
   Den öppna människan:
   När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
Sittande stilla, väntande på inget; rötter bildar mönster, trädkronor bildar händer.
   Storm, blixtar, ösregn. Lukten av våt asfalt. Ögon i världen. Allt talar allt. Allt är allt. Doft och bild talar. Grönt talar. Sol talar! Att stanna här.

   Att stanna här.
   Mål: Att stanna där, här.
   Mål: Att stanna här, hör ni, att stanna här! –

   Ett kärnkraftverk är både ute och inne, nu i mitten. Gamla rötter växer genom väggarna, unga skott strävar upp mellan golvplankorna. Rödrosten påminner om blodnerver, stanken är oerhörd. Ett kadaver reser sig mot skyn.

   Skrik från avlägsen plats. I och med strålningen så har man upptäckt att vissa katter kan gråta. Då gråter jag med.

   Den öppna människan i rörelse –
   Grov borrmaskin mot tunn jordvägg.
Ger vika, kan inte stå emot. Gamla ekars rötter, dryper av röd sörja, blod, rost. Sotlunga. Skavsår. Brännsår. Även luften ger vika, blir tung, blir motvillig. Ting sluter sig i sig själva, växer inte mer, visar inte mer. Blindhet, ickefasthet, motvillighet.
   Upptäcker det bortom, det som inte är här, illvilligt, ska fastna på kropp.
   Geigermätare, deras blickar har funnits radioaktiva. Ger vika.
   Patient i rum 49 har vaknat.

(Inspirerad av Birgitta Trotzig.)


Bilden på den lilla katten hittade jag på en välkänd sökmotor. Hoppas den/hen mår bra nu.

CITERAR MIG SJÄLV #2

inlagt av den 2012.12.29, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
29:e

DSC01192

DSC01191

bild(1)

Image 2012.12.29 19.58.13

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; –

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. –

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och –

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.

TISDAG; fragment, komplikationer..

inlagt av den 2011.03.08, under citat, eget, foto, poesi, text
08:e

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; –

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. –

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och –

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.

BLODSPÅR

inlagt av den 2011.01.14, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
14:e

 
Det är snart min trettiotredje födelsedag.
Min kropp är naken. Den saknar kläder.
I nuet framhärdar jag.
Soldaten vandrar över krigsplatsen. Över kroppar, minnen.
Han stannar upp, han måste stanna upp. Kropparna är för många,
slaktandet har varit omfattande, kroppar i högar.

“The absurd is a revolt against tomorrow and as such comes to terms with the present moment.”

CITAT: Albert Camus

inlagt av den 2010.12.17, under citat
17:e

CITAT: Albert Camus

inlagt av den 2010.11.22, under andras, citat
22:e

Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time.

FRAGMENT: 101010

inlagt av den 2010.10.10, under andras, citat, eget, foto, fragment, poesi, text
10:e

 
Vad vi har är kött.
Änglar existerar inte.
Köttet bränner och vrider sig,
men kött är vad vi är.

Jag kan inte kräva att ni ska förstå,
jag förstår knappt själv.

Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.

Tar steget ut. Byggnaden brinner. Inget val. Kastar mig ut. Kris. Kairos. Orden blir känslor, bilder, instant-direkta symboler och bilder. Målningen är inte tyg och penseldrag. Bilden sjunker genom och skjuter ur tid och rum. Faller ner och har blivit värld.

I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.

Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.

Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.

Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.

(…)

Om det nu är så här, och när jag skriver detta så är det mycket smärtsamt, att ingen Gud finns och ingen allomfattande idé finns… Ja, då är jag kvar här, ensam. Timmar och minuter väntar. Har just läst Camus. Just nu skapar han intensiteter i mig och jag kan inte nu ta någon annan väg. Jag vet inte vad att göra. Självdestruktiviteten lockar, men jag vet samtidigt att jag inte kan gå den vägen. Annars, – ja då väntar Tiden. Detta är det absurda, det jag så många gånger har känt och just nu känner som den kallaste vassaste spik i min hud.

Och jag måste fortsätta medan det finns en tillstymmelse av känsla i denna tomma rymd som är jag. Om det är denna tid jag har, detta liv, ja… Ja, då måste jag fortsätta, steg för steg, minut för minut. Varje ögonblick som ett ögonblick över det andra, en följ utan avbrott, musik och penseldrag, den makabert vackra följden av regndroppar mot den kalla jorden. Att känna i detta liv som det högsta, att känna i en räcka ögonblick endast stoppbart av döden själv. Mannen i den svarta kåpan väntar, det vet vi, det finns bara den vägen att gå – men han ger oss chansen till att ställa oss upp, inte huka ner för hans fötter – han ger oss chansen till revolt. Mer gör han inte, han kommer aldrig att göra något annat. Han är bilden vi skapat genom att bli medvetna om honom.

Ibland skiner något igenom, jag vet inte vad det är. En räcka ljus från någon högre punkt. En hand mot axeln, en slutgiltig hand, handen efter alla andra händer, handen som stannar, som garanterar att stanna. Jag önskar att det kunde stanna, att det kunde stanna för alltid. Men det gör inte det. Det kan beskrivas som ”skönhet”, som ”det vackraste”. Som om något, en mylla, en mylla ur vilken konst, all konst, springer upp och letar efter att slå ut. Som sagt, det försvinner. Det försvinner alltid. Denna känsla är svår i det att jag längtar efter den när jag inte har den. Men jag kan inte göra något åt det. Timmarna kommer. Kall vind och vardag. Här tynar känslan bort. Fortsätt med stenen.

Ur Myten om Sisyfos:

Visst känner jag det döva eko, som ackompanjerar dagarna i detta liv. Men jag har bara en sak att säga: det är nödvändigt. Nietzsche ger regeln för en storstilad moral, när han skriver: ”Det visar sig tydligt att det viktigaste på himmelen och på jorden är att lyda länge och i samma riktning: så småningom vinner jag därur någonting som gör det värt besväret att leva på jorden, t. ex. dygden, konsten, musiken, dansen, förnuftet, anden, någonting som har makt att omgestalta, något raffinerat, galet eller gudomligt.” Men han visar därmed också vägen för den absurda människan. Att lyda sin passion – det är på en gång det lättaste och det svåraste av allt. Emellertid är det gott att människan dömer sig själv. Hon ensam kan göra det.

FRAGMENT: Dött ljus

inlagt av den 2010.10.07, under eget, foto, fragment, poesi, text
07:e

 
Så visar sig orden igen.

Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
– Och någonstans bland glömda mörka garderober lurar tomheten.
Min trogna gamla kärlek.

Och så visar sig orden igen – så lätta, så allvarliga, så skämtsamma.

Dom bygger ett nytt köpcentrum vid sidan av den stora vägen.
Än så länge är det ett kadaver, grått med inslag av tegelblod.
Kontrasten mot de andra mästerverken i omgivningen är förbluffande.
Människor springer för att få reans förstapris.

– Strunt samma, det är inte detta det handlar om,
nej, det är just det där kadavret. När jag åkte förbi
dess symmetri med gips och blodblött tegel och kablar
som nervtrådar upplevde jag skönhet.

Något växer upp, slukar kraft för att kunna resa sig,
penetrera sig själv, blotta ut sig, locka varelser
in i grytan, locka… Nja.

Men där fanns symmetri.
som fastgjutande och förankrande i ett grådisigt öde land.
(Det mest avskalade döda det mest levande?)
Jag fotograferade. Det där röda, innerliga, i den allomfattande
intet-heten.

Hela den vanliga dagen sen te sen några lugnande.
Hela den vanliga gråbetongen sen symmetrin sen det röda.

Jag vill så gärna förklara det där, det där som
framkallas. Det där som i en plötslig blick åt sidan
kan fylla en med allt som verkar saknas. Det där
så innerligt röda. Glöden. Åtta meter höga väggar, kvadrater,
grå, intetsägande – och så!, den där punkten av
rött kött, liv.

(…)

Dött ljus.
Omöjlighet att hitta fram.

Det letar sig ner i mina nerver, mina trädgrenar som mot solen inte sträckas. Skriva som det är? Nja, en omöjlighet. Men kanske inte ändå, kanske orden måste skriva mig fram till insikt, insikt i det döda ljusets land. Varje människa är en eskapist. Boken, mannen, kvinnan, samtalet och filmen är en eskapism i det att den föser vårt medvetande in i dunkel, i vad kanske kan kallas glömska, icke-vaka. Nietzsche skriver någonstans att den stora själen skall mätas i dess möjlighet att bevara minnet, att hålla sig konstant medveten om verkligheten omkring henne. Även Camus pratar om denna medvetenhet; Sisyfos blir plötsligt medveten om sin börda på toppen av berget. Stenen rullar ned igen och han måste fortsätta sitt eviga arbete. Men i tillbakablicken från krönet slås hans ögon upp. Han, likt människan som plötsligt i vardagen inser sin mer eller mindre meningslösa situation, inser att denna eviga förbannelse kanske inte är en förbannelse. Hans minnen från den jordiska skönheten och hans längtan tillbaka är hans djävlar, de är dessa som hemsöker honom och säger att han är förbannad. När Sisyfos inser detta, att hans minnen och hopp är hans värsta fiender, vandrar han bestämd ner igen och fortsätter sitt arbete. Men nu är stenen och berget objektet för hans medvetande, inget annat finns, inget annat kommer att komma. Stenen är en diamant, en vän, en hel värld.

UTKAST: Camus, det döda ljuset

inlagt av den 2010.09.25, under eget, foto, poesi, text
25:e

 
Att talet, ordet, vänder en om och riktar blicken mot något okänt, något som kan uppenbaras och skapa nytt. För den som verkligen kämpar (skriker) med sin konst (litteratur, poesi, målning, musik, matematik, vetenskap) är varje liten tillbakagång (framgång) till kreativiteten ett blixtrande lugnt lyftande mot att personen i fråga plötsligt känner sitt innersta och ännu en gång kan skapa, kan formgiva det som så starkt och rått har gömt sig i hennes inre.

Jag har märkt detta, inte bara genom att läsa om vissa personer (vilka av de flesta är döda), utan även i personer jag mött (de är ganska få) vid olika tidpunkter i mitt liv. Och den smärtan jag ser hos dem kan jag identifiera mig med. Egentligen skulle jag vilja säga att de bär den största smärta av alla på denna jord, men för det kan jag inte stå. Jag säger endast att den person som har upplevt skönheten men inte kan hitta tillbaka till den men försöker göra så i sin konst har ett sådant skri inom sig att det för en utomstående knappast kan förstås. –

Man skulle kunna säga att vi skapar för att vi inte upplever. Hade upplevelsen vart tillräcklig så hade vi inte haft en enda anledning till att skapa. Minns nu att jag talar om oss, det finns säkert dem som helt och hållet fullständigt förförs av det brandgula dis den nedgående solen visar och gör allt för att ur ren glädje måla den eller fotografera den. Men det är inte detta jag talar om. Jag talar om de som har ett vagt, så vagt minne av de sköna stunder, de markeringar som sitter fast bland allt som rinner förbi in i glömskan.

Och det är här som konstnärens pensel blir en sylvass kniv. Hon kan använda den för att göra streck på duken eller hon kan använda den mot sig själv. Och jag (ja, jag, ingen annan) säger att dessa företeelser måste för dessa personer gå hand i hand. Pensel/kniv. Kniv/Pensel. Och räds inte. Jag tror att ur detta framställs en konst värd att (bevara), att fira, att inspirera – att slå igenom, att spränga fram nytt, antingen i upphovsmannen eller hos andra. Sängen och melankolin som förhoppningsvis slår över till en sprudlande kreativitet är värt stunderna i det döda ljuset.

Solen lyser mot huset. Det är vad jag ser. Det är bilden för mina ögon just nu. Det är målat i ljus gul färg. Inget händer, inget förutom att något där i den bilden är vackert. Det skapar inte en intensitet i mig, inte en vällust, bara en bild som bara är en bild, jag vet att där finns skönhet, men jag kan inte inkorporera den i mig på det vis att den blir tydlig och klar – dvs. att den går genom och bort från förnuftet och lägger sig i mitt sinne som mjuk sammet.

Camus säger att allt skapande just kommer ur detta. Det kommer ur muren mellan det som skulle kunnat upplevas och det som vill upplevas. Här har jag en vägg i gult med starkt tidigt daggdoftande ljussken som borde spränga det normativa för att friska upp en själv, för att friska upp ens syn på världen. Som borde ta kol på det döda ljus som nu omringar mig. Men bilden är bild, ljuden är ljud, dofterna är dofter. Inget annat. Där finns någonting, men det är onåbart och likt minnen av en förlorad älskarinna.

Detta illustrerar den alienerade känsla som slår fast i individen. Folk pratar om de små saker som får dem att må bra. För dig låter det som om de kom från en annan planet. Detta är den alienerade människan. Visst, det finns vägar ut ur detta. Bejakande till exempel. Varje träd, varje ting har sitt värde och sin skönhet. Och vad mer? Det finns tusentals vägar bort från det absurda. Religionen är en trygg punkt, i alla fall för somliga. Och jag kanske tar den vägen. Jag har faktiskt redan försökt. Men ödeläggelse fick jag som svar. Det låter vulgärt, men det var det inte. Det var bara att det absurda ställde svåra tvivel. Och är inte det absurda det mest genomträngande tvivlet?

Forts.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo