EN FRÅNVARO

inlagt av den 2017.06.13, under andras, citat, eget, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
13:e

 

En frånvaro som ett osynligt sår, ett inre sår. Märks inte själv. Märks bara till sina följder – en nästan omärklig förblödning, stelnande, bortdöende.
Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig. Bara blodförlusten, livet som långsamt förlorar sig i intet, stelheten som sprider sig.

 
Ur Ett landskap av Birgitta Trotzig.

Jag har kursiverat och gjort ett ord till fetstil. Nämligen frånvaro. Jag kommer att komma tillbaka till detta. Just denna text ovan är så innehållsrik och för första gången på länge kände jag en ny känslo-tanke-blod-process. Nämligen möjligheten!

Varför känner jag ständigt i alla situationer en frånvaro? Jag har tagit mig att göra om en dikt av Samuel Beckett. Dikten heter SLUTKLÄM men läser ni den så kommer ni få en annan version som jag har slagit fram i gnistor och eld med hammare ständigt slagande-slående neråt neråt –

Beckett är svart. Trotzig är vit, men hon lyckas fånga sig ett liv.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det blir ett inlägg någon gång i framtiden om: En frånvaro.
Jag tar Beckett in i spelet och blandar med Trotzig. Är frånvaron medveten?
En gnagande (men så tyst, ohörbar) frånvaro i ögonen på de i bussen eller i tunnelbanan.

Jag har sökt länge. Jag hittade det hos Trotzig.

En frånvaro.

Kanske den kan illustreras av en annan dikt av Beckett.
Jag har länge haft den nedskriven men den är så kort
så den har rullat i mitt förstånd länge. Jag avslutar
med den. Den kommer nedan. Frånvaro. Blod. Jag kommer
att ta med Kafka också. Dom mörk-mörka-långa slingrande
gatorna. Han visste att Gud var död, Josef K. Han var
inte längre en människa, men han var tvungen att leva
vidare som människa. Beckett:

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

 
 

LIGUSTERSVÄRMARE (Sphinx ligustri)

inlagt av den 2017.05.03, under andras, eget, inspiration, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
03:e

 

 
 
Har du sett en?
Kommentera gärna.

Jag har sett två stycken
i närhet av växten liguster,
vid klockan 3-5 i gryningen,
innan solen värmer bort daggen.

Har även sett en larv en gång.

Och jag upptäckte till min förvåning att Birgitta Trotzig har skrivit om den tysta lilla varelsen i den prosa-poetiska boken ANIMA.

 

#SAMTIDINFINITY

03:e
© DJ

SAMTIDINFINITY © Daniel Johansson 2017

 
 
So, what is Infinity?
(For me it is the art I’ve done above.)
(For me is the words of Trotzig. Below)

From Wikipedia 170502 23:30.
First things I found and copied in here.
Read about INFINITY at link above.

Logic

In logic an infinite regress argument is ”a distinctively philosophical kind of argument purporting to show that a thesis is defective because it generates an infinite series when either (form A) no such series exists or (form B) were it to exist, the thesis would lack the role (e.g., of justification) that it is supposed to play.”[32]

Computing

The IEEE floating-point standard (IEEE 754) specifies the positive and negative infinity values. These are defined as the result of arithmetic overflow, division by zero, and other exceptional operations.[citation needed]

***
 
 
Birgitta Trotzig:

GRUNDBILDERNA

Intet-roten.

Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

De ihåliga platserna. Ett svart ljus.

Hur fungerar minnet?

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen
igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

DOMEN

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig
genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

De gamla råa stenarna på berget står som domare.

Det enda ordet, den enda handlingen, det enda minnet. Livet förvandlas nu
alltigenom till dom, ett pågående verkställande av en dom. Varje ord reser sig,
varje handling, varje utebliven handling. Den lösa massan lögn sönderfaller i
tydliga beståndsdelar, tydliga ja och nej, ingenting går att utplåna, allt har
total betydelse.

TITEL

Djupt ner i roten övertygad om att detta blomstrande livskraftiga kapitalstarka förkrigsliv var dödssjukt – fel, dömt, ont, förgäves. Avskuret från livshelheten. Dömt.
Sönderfallets, den ljudlösa sprickbildningens värld. Tillvaron förvandlar steg för steg, genom skenbart betydelselösa ord och händelser, sina verkliga drag. En dag ska den rycka den sedan länge overkliggjorda masken av seder och bruk, arv, traditioner, moral från ansiktet och visa sig i sin verklighet – massgravarnas.

 
 
 
Jag stal några rader av Trotzig på Excerpter.

 
 
————————

 
Det finns ingenting, Det finns någonting, eller ingenting.
Människor rör sig i tunnlar. Intentionen. Köttet. Märkesjeans. Filmen som är på. Mat. Sova…
Ett samhälle av tunnlar! Jag undrar hur många tunnlar hann där på gatan har.

Allt finns tillgängligt. Men det gör att man inte längtar längre.

LYSSNA: I storstäder går antagligen 65% av människorna med lurar i kött-öronen. I grov tidstunnel blir individen styrd Paranoid Android Fred och en en kvinna som faller och tappar alla sina varaor ingår inte i tidstunneln; framåt bara.

DET ÄR MÖJLIGT ATT VISSA AV OSS HAR BLIVIT ZOMBIES. NEJ, INTE RIKTIGA ZOMBIES. BARA DET ATT… det verkar inte finnas någon själ eller något fungerande GABA-ssystem i hjärnan. DE NYA MÄNNISKORNA KOMMER GÖRA PRECIS ALLT FÖR ATT KÄNNA! DET LEDER SOM BT SÄGER KANSKE TILL massgravarna.

Cronenberg. Crash.
The girlfriend cry because she didn’t die in a car crash with her boyfriend who drove the other car. He whispers ”Maybe the next time, maybe the next time..”

Ingenting. Infinity. Samtidigheten,

 
 

 
They have sex right on the spot of the crash.
Heavy traffic around. Having sex in public, fail to die in a crash.

They are only bodies and can do whatever they like.

To ”feel” is a blessing. To drive a car ready to die make her feel mercy and a blessing.

 

TROTZIG

inlagt av den 2017.04.25, under eget, foto, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
25:e

 
Detta fotot tycker jag kapslar in Birgitta Trotzig i hennes mörker och i hennes lek. Ord om liguster-svärmaren på det daggfyllda nyutslagna gröna bladet mitt i natten. Nytillkommen som den är samlar den kraft där ute i mörkret. Nu. Dess rosa vingar i de första solstrålarna. Jag har sett det rosa. Då är livet komplett. Det finns inga frågeställningar. Men Trotzig har mörkret med samma kraft i sig samtidigt – samtidigt dör ett barn i ett krig. Samtidigt. Den lyfter sina vingar. I luften är den livet. Men allt händer samtidigt. Samtidigheten. Splitterbomber täcker den torra jorden. Men det är inte inom henne. Det är här nu. Samtidigheten.

 

DE TYSTA

inlagt av den 2017.02.02, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
02:e

 
white

 
 
Trasiga löv.
Doften. En vinter penetrerande.
Piller. Tunga regndroppar sedan sol i dis.
Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Fönstret är inte riktigt stängt.

Bilden av det tysta geniet.
Kanske omöjlig att framföra. Jag greppar i den allmänna sfären fortfarande, jag kan inte kalla mig tyst. Men de finns. I tystnaden.

Jag beger mig in i Birgitta Trotzigs värld igen.
Hon är det där minnet av något underbart som jag aldrig riktigt kan minnas. Hon skriver:

 Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött? Göra detta för det är deras ända sätt att överleva, bli spöke?

Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du. Prestation in i det sista.

Prestationsprincipen.

Långt bak industrier till nu tjänster insprängda i vårt kött?

Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molnen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.

Den tysta människan.

Nej, sa någon, jag vill inte vara med om detta.
Jag kan inte vara med om detta. Jag är tyst, så tyst.

Så tyst att jag hör att vi tysta är de enda som gör revolution.

Att framföra något vore en mardröm.
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.

Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dig, djag, dom – de tysta. Och att ge ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.

Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala med varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden, tanken (som aldrig helt kan veta, detta är den tystes förbannelse). Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.

Vi är här.

Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.

 
 


 
 

TROTZIG

inlagt av den 2017.01.31, under snabbinlägg
31:e

 

 

INST_TVA

inlagt av den 2016.09.15, under andras, eget, omsorg, snabbinlägg
15:e

 
160915_trotzig

 
 
Om du ser min reflektion från någon plats så är det som fågeln som kommer till balkongen varje dag när jag äter frukost för den vill ha smulor. Den är kvick och full av liv. Som du. Den ser in i det där du skrev om. Som du faktiskt såg. Det finns inte många som sett, känt det.

Kärlek till dig, Birgitta Trotzig.

 

SOM ETT DJUP

inlagt av den 2016.05.03, under andras, eget, foto, inspiration
03:e

MÅNDAG, HEIDEGGER

inlagt av den 2016.01.12, under bildserie, eget, foto, omsorg, text
12:e

1

2

3

 
Tid och energi tillbaka. Har skrivit en lång sak om Heidegger, Trotzig och lite mer. Men sen. Kill your darlings. Tog bort textfilen, så nu börjar om. Essensen i tanken – som är så svår i Heidegger; han skapar öppningar: ”frågor” som bara är där för en stund och som då behöver användas under denna korta stund – måste fram. Han använde ofta ordet ”glänta”. Om man kan tänka sig in detta i hans uttryck varats herdar det vet jag inte, men visst finns det saker som vi behöver väcka för oss själva så att vi sedan kan skapa en öppning hos en medmänniska.

Eller Kafka: (ungefär) ”Litteraturen ska vara en yxa mot det frusna hav vi har inom oss.”

VIKTEN av att känna igen denna ”nåd”.

PRYPJAT TEXTURER TROTZIG STALKERN

inlagt av den 2015.11.28, under andras, citat, datorspel, eget, grafik/digitalt
28:e

1-korskovia

1-100314_stazzlker_trotzig

pripyat

3-1-stalker_1b

1-ss_daniel_09-22-10_14-45-59_(pripyat)

2-zczx

 
 


Text av Birgitta Trotzig. Resten är skapat av skärmdumpar från filmen och spelet STALKER. Att vandra i ett virtuellt Prypjat är ett vemod. Nihilismen och ensamheten får mig att stänga av spelet.

UNHEIMLICH

inlagt av den 2015.11.28, under andras, citat, eget, helt jävla sjukt, inspiration
28:e

ssss

aa

sdsdfd

sdad

sdasd

48aa147d-e578-4a97-a153-8bdb6ee8bd20-2060x1236 (kopia)

CITAT

inlagt av den 2015.09.15, under andras, citat
15:e

33

bill-henson_0003

 
note_3

 
 
 
Photos by Bill Henson.

DÉCENNIES DECADES DECENNIUM DEKADEN

inlagt av den 2015.08.31, under andras, citat, inspiration, video
31:e

11

This photo of the Earth was taken by Voyager 1 in February, 1990. The spacecraft was 3.7 billion miles away from Earth.

 
1-004

1-1

Texter av Birgitta Trotzig.

 

Portishead.

DET SOM DE KALLAR JAGET, KAN MAN KLARA SIG UTAN

inlagt av den 2015.05.24, under andras, citat, eget, målning/teckning, okatalogiserat, poesi, text
24:e

02

01

Ovan: Rothko. Nedan: Av mig, Daniel. Rubriken är ett citat från Birgitta Trotzig.


 
I nederläget. Jag är avkallad, bortslagen, finistrerad.

Jag har ett mål, klart likt en diamantkula; ta dig in i de vita rummen, zonen. Igen och igen – ta dig in i vitrummet och stanna där. De djävulska buller-andarna, poltergeist – de drar ut mig igen och igen.

Jag tog en drog en gång och har aldrig hittat tillbaka.

ZONEN. VIT-RUMMET. De avgörande punkterna, platsen, gränsen. –
Står nu helt klart en bit från zonens gräns. Kan titta mig omkring. Kroppen är rastlös och en tomhet är där som inte vill bli besegrad. Ska vandra fram, jag ska se om jag kan vandra fram. Beträda den döda brända jorden (den befruktade jorden).

I zonen-vit-rummet är man en medborgare i världen, av världen. Ens händer utför meningsfulla handlingar. Bilden är bild. Musiken är musik. Men här utanför krackelerar inlevelse och fantasi och kreativitet.

DEN NYA BLICKEN. VAR? Nå låt mig leta efter ingångar; –

Carl-Erik af Geijerstam berättar självbiografiskt om hur han var nära att drunkna och vaknade upp invid en jokk:

Till slut kom ett slags lugn från själva marken, från det låga riset så stilla alldeles intill det skummande vattnet.

Birgitta Trotzig skriver i Sammanhang:

   (Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför.)
   Vad är nu sambandet mellan konsten och naturen? var uppstår det imaginära rummet som är varken det ena eller det andra?
   Det som de kallar jaget, kan man klara sig utan.
   Gränsen, tröskelns hemlighet. Vad är ute, vad är inne, vad är utanför mig, vad är inuti mig?
   På tröskeln. Inte hitom, inte bortom.
   Just i rörelsen över tröskeln. Brister skenhinnan, det förfalskade seendet ”jag”. Då blir världen naken. Ljus talar, stenar andas. Ögat bli en svart planet, världen är nu seende. Träden lyfter rötterna ur jorden, upp ur döda träds mull. Leran och människospåret är blindhetens seende, mörkrets händer och känsel. Stjärnbilderna nertecknar i nattdjupet det avslutade och det oavslutade.
   Skytten skjuter sin pil, den är dödlig.
   Allt talar till allt. I rymdljuset, i mörkerljuset. Meddelandet uppenbarar sig.

Vilhelm Ekelund skriver i Metron:

Inte rygga för den tanken att det finnes kanske en doft av livet, en möjlighet till lifssyn, som ännu ingen fattat och gripit; att det kunde tänkas en tid med människor som mäktade förlänga det subtilaste, hålla fast de höga stundernas doft och sträcka ut dem öfver längre tidsrymder än vi, gifva hela existensen en allt det nedriga, olustiga betvingande ton af de högsta lusterinringarna-: liksom en konvalescent kan under de första veckorna efter sitt fulla tillfrisknande ännu hålla kvar de första obeskrifliga gryningsdofterna som han erfor på tröskeln till den återvändande hälsan-: han blir långsam och sakta i alla sina omdömen, förlåter gärna, vänder sig bort utan hat från hvad han icke kan gilla och har en elastisk spänstighet i denna kraft att blixtsnabbt vända bort själens uppmärksamhet från allt vidrigt – han lefver i djupa drag allt det kostligaste i ett nir-admiraritillstånd.
Hvarför är konvalescenttillståndet så likt det renast poetiska och den renast filosofiska? Hvad är det som utgör grunden för den fina lyckan hos konvalescenten? Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tankar, en kraft som han icke har annars.
En lång (lifslång) konvalescens, full av mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet utan all fariseism: hvad annat är Epikuros’ lycko- och vishetsideal?

ELD FRÅN SMEDJA

inlagt av den 2014.04.08, under andras, bildserie, eget, foto, poesi, text
08:e

 

101127 (2)

101127 (4)

101127 (3)

101127 (1)

trotzig_klyvare_mindre

 
Jag tror faktiskt att han vet –
att ur mörk eld en dag, en dag av ljus eld födas.
Smedjorna ligger vid haven. Haven vid smedjorna.

Gnistorna i hans ögon då de betraktande ser mörkerhavet inom honom.

En dag en ljus eld födas. Varför skriver han detta, om inte?

Långa fingrar de sa han hade. Ibland nyfikna, sökande..
Pianofingrar. Ibland de grå, multna – lik-doft-ande. Utkantsskogen.
En skog däruppe i de kala kalla landet. Om-förbi-gången?

Ja, det måste ju födas det som komma skall.
Man skall väl inte ge den mörke rätt. NEJ –
nej, o nej, sa han. Ständigt, upprepat ständigt.

I dagar av lust, bränder av urtid – javisst.
Dagarna ska följa.
De gjuter eld i ugnarna.
Dionysos lungor, lugnarna. Lugnarna.

Ja, han vet. Näven i trasig ficka. Stål –
stål som ska härdas.

Så –

Och så, han bereder sig. Hon har sagt sina ord.
Det frusna fiskögat igen. Det besöker hans drömmar,
vilar, viskar, visar, vilar. Hennes hand, ja.
Där stod de igen, tillsammans.

I det långa landet, i kyl-landet
Fast-bitet, slutgiltigt för en dag, en kväll.
Alla länkar korsade skogen.

 


[Bild längst ner: Birgitta Trotzig fotograferad av Berndt Klyvare]
 

pagetop

  • LANDSKAP

     
    FRÅNVARO (Han)

     
    - har rymt, vet inte varför. Från yttersta ytterområdet slätten som nu ligger försvunnen i mörkret liksom översköljd av ett svart dånande hav. Iskall svart vind slår emot, våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos – springer, springer i riktning mot centrum där det ligger och lyser oändligt långt bort. Ständig Frånvaro.

     
    Tack till Birgitta Trotzig


  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo