DET ÄR BARA ETT MÖRKER? TROTZIG.

inlagt av den 2014.03.25, under andras, bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, inspiration
25:e

1

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

3

Nedan: av Birgitta Trotzig (Ur Ett landskap).

1-1

2-2

1-3

 
[Bilden näst längst upp är en stillbild
från filmen Stalker som jag har bearbetat på diverse sätt.]

 

FOTO. JESSICA DIMMOCK: THE NINTH FLOOR

inlagt av den 2014.01.28, under andras, citat, foto, helt jävla sjukt
28:e

The Ninth Floor documents a group of addicts who moved into the apartment of a former millionaire in a wealthy neighbourhood in downtown Manhattan. Joe Smith, in his mid 60s, allowed a young addict to move into a spare bedroom in his large three-bedroom apartment in hopes of gaining rent. Several years later, a fully addicted Joe no longer had a bedroom and as many as 12 to 15 young addicts stayed at any given time. All electricity and hot water had been turned off and anything valuable had long been sold to feed habits.
This project documents the residents of this space leading up to their eviction and follows several of them after as they face jail and sickness, fight and love, attempt to get clean, sink deeper into addiction, go to jail, start families and struggle to survive.

 
 
17_002

17_012

17_024

17_026_v2

17_030

17_033

17_035

17_040

The Ninth Floor

17_089

17_101

17_00672340067234-r1-062-29a

17_107

 
Jessica Dimmocks hemsida.

Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

Birgitta Trotzig

DU SKA VARA FÖRNUFTIGT SPONTAN, KÄRA BARN.

inlagt av den 2013.10.05, under andras, citat, eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text
05:e

131005_1

 
Birgitta Trotzig. I tystnaden hade hon ordet. I mörkret ensam. Hon fullbordas. De glömda och tysta genierna. De levde natur. Träffar aldrig varandra men med en nästan metafysisk tanke så vet de att gemenskapen är stor.

Människor som aldrig kommer att synas i BRUSET, FRAGMENTEN, SVT DEBATT, TWITTER, LOOPARNA, FACEBOOK, IRC, SKITEN, DYNGAN, AVFÖRINGEN –

Vad är det jag vill säga? Snöfält, Söndag, Snö, Ett Stort Fält Med Vitt Täcke. PRESTATIONSPRINCIPEN. Det viktigaste ordet, den STÖRSTA FIENDEN.

Detta är inte att vara aktivt passé. Detta är att ta AVSTÅND. Att göra det omöjliga och nästan ta död på den Darwin som finns inom våra kroppar.

En gång stod jag vid ett fält. Jag ska aldrig glömma. Jag hade äntligen blivit ENSAM. Endast trädgrenarna. Endast gräset. Endast blodet.

Vissa saker kan man inte nämna direkt.

Likt Nietzsche på klippan över skön där han satt i sin ENSAMHET kryper jag upp på taket och sätter mig. Jag ser inte det otroliga han ser den dagen men jag ser nog några bråkdelar av det hela.

Etiken för detta leverne: Du ska vara snäll mot alla. Ge utan att kräva något tillbaka.

Att inte pushas med av all information och bara hålla fast vid en grej tills den är så klar den kan bli är en väg.

Att säga NEJ är en annan väg. Den mest radikala vägen.

 
131005_2

 
Brända löv.
Doften. En höst penetrerande.
Bipolärt. Tunga regndroppar sedan sol i dis. Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Eller. En ligustersvärmare när jag går ut och röker tidig morgon. Sitter på väggen och dess breda vingar skimrar i rosa när de första solstrålarna visar sig.

All denna skönhet som du ger mig, aldrig ska jag förneka att den finns. Men. Men.

Jag vet inte om DU såg den.

Solen steker nu. Allt är där det ska vara.
Men mitt hjärta brinner, mitt skelett är av stål, och jag skulle kunna **** med mina bara händer. Ett Janusansikte. Kvällens svalkande hand. Och. Och den brända jordens hand. Stryptag. Andas sandkorn. En öken. Men mina händer slår sönder.

“There is nothing to fear but fear itself.”

 
100215-715662

 
Friedrich Nietzsche:

The word Dionysian expresses an urge for unity, a reaching beyond the person, the everyday, society, reality, beyond the abyss of passing away: a passionate and painful swelling over into more obscure, more full, more lingering states; an enraptured yes-saying to the overall character of life as that which is the same, of the same power, of the same bliss in the midst of all change; the grand pantheistic shared joyfulness and compassion that approves and sanctifies even the most frightful and questionable aspects of life; the eternal will to creation, to fruitfulness, to return; the feeling of unity in the necessity of creating and destroying.

The word Apollonian expresses the urge for complete being-for-oneself, for the typical ‘individual’, for everything that simplifies, sets in relief, makes things strong, clear, unambiguous and typical: freedom under the law.

RÖDA BLODKROPPAR VITA

inlagt av den 2013.09.27, under andras, citat, eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text
27:e

trotzig

 
I en tidning citeras Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen”. Jag har aldrig fått tag på den. Den kanske finns att köpa igen, det var längesedan jag Sökte.

Det handlar om likgiltighet (det Vita) som till slut leder till Blod (det Röda?)

”Likgiltigheten är en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden och kan även dra döden in i sig (…).”

”Det är Maskinen som gör likgiltigheten.”

”När drömmen blir blind och gråten förstenas, blir allt vitt.
Dödsvitheten slår allt liv med dödstorka.
I det tomma vita går det blodiga på jakt.”

Att jag är så nära henne i tanken. Mutation, ett extra hjärtutrymme för henne. Min kropp. Dig så nära. Dig att bli. Men. –

I ditt språk –
Det Vita, lik-giltigheten.

Du har rätt och du har fel då spåren man följer kan vara vitsot, vit flusvamp, röd murkla, – och Blod. Vi har skrivit om STALKERN och ZONEN båda två. – Men de begreppen kommer inte användas mer. Sökare, i den döda röda jorden, Birgitta, Daniel (och en annan som vi inte får nämna).

Det Vita, lik-giltigheten.

Mitt DET VITA RUMMET –
Ett annat rum. Bakom månen. Svärta total. Motsatsen? I Solen Rent ljus? Det Vita Rummet? Ljus, ett bara ljus. Ljus ljus. Inget kan hänga upp sig på inget. Är. Antarktis. (En skiss så viktig; att det handlar om frihet!)

Jag får gå här. Vi kanske bryts i denna tanke.
Mitt Vita Rum är inte ditt. Men jag har aldrig sagt att mitt Vita Rum inte skulle kunna vara Skogen. Jag såg en räv, en orm och jag fanns hela tiden i rådjurets öga. Nej, jag ska inte suga av ett träd. Ska inte suga ut all sav. Jag skall låta det vara. Det är Birgittas ords som viskas här.

130916_1

 
Jonas Thente i DN (140913):

”Varför i hela världen reser man till Antarktis? Den engelske författaren Jenny Diski beskriver i essäreportaget ‘På tunn is’ från 1997 hur hon söker det vita. Vitheten tillåter inga tankar; grubblet saknar fäste och förlorar sig i det vita intet.”

CITERAR MIG SJÄLV #3 (ZONEN)

inlagt av den 2012.12.30, under andras, bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
30:e

121230_1

121230_2

121230_3

 
   Den öppna människan:
   efter snön. Hinnan borta – allt återställt till sin forna glans, svidande sken, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt fast, klart och redo.
   Den öppna människan:
   När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
Sittande stilla, väntande på inget; rötter bildar mönster, trädkronor bildar händer.
   Storm, blixtar, ösregn. Lukten av våt asfalt. Ögon i världen. Allt talar allt. Allt är allt. Doft och bild talar. Grönt talar. Sol talar! Att stanna här.

   Att stanna här.
   Mål: Att stanna där, här.
   Mål: Att stanna här, hör ni, att stanna här! –

   Ett kärnkraftverk är både ute och inne, nu i mitten. Gamla rötter växer genom väggarna, unga skott strävar upp mellan golvplankorna. Rödrosten påminner om blodnerver, stanken är oerhörd. Ett kadaver reser sig mot skyn.

   Skrik från avlägsen plats. I och med strålningen så har man upptäckt att vissa katter kan gråta. Då gråter jag med.

   Den öppna människan i rörelse –
   Grov borrmaskin mot tunn jordvägg.
Ger vika, kan inte stå emot. Gamla ekars rötter, dryper av röd sörja, blod, rost. Sotlunga. Skavsår. Brännsår. Även luften ger vika, blir tung, blir motvillig. Ting sluter sig i sig själva, växer inte mer, visar inte mer. Blindhet, ickefasthet, motvillighet.
   Upptäcker det bortom, det som inte är här, illvilligt, ska fastna på kropp.
   Geigermätare, deras blickar har funnits radioaktiva. Ger vika.
   Patient i rum 49 har vaknat.

(Inspirerad av Birgitta Trotzig.)


Bilden på den lilla katten hittade jag på en välkänd sökmotor. Hoppas den/hen mår bra nu.

LANDSKAP

inlagt av den 2011.06.29, under citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
29:e

 
Djupet, ett sår, ett monster – håller oss vakna, håller oss vid ständig spänning. Lägg dig ner som ett barn – men nej, det fungerar inte. Blåsor på psyket självt; håller oss fastnaglade. Såriga och brännskadade ansikten är allt vi ser.

Underliga karga landskap i hjärtat själv.

Innehållet borta, yta kvar.

       Ansikten –

rör sig runt, runt. Letar efter något. Även den som inte bryr sig har hålet inom sig. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget – bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma.

Blickar som flackar, steg på en jord som tycks bränna sig själv ur sig själv. Jorden välver runt sig själv. Portgångar som sår, gatstenar som bölder. Hettan! Ansikten som gör sig redo för förtal, skyldigheter, fiendskap. Ansikten som är sten. Är sten eftersom de andra är sten. Den utlevande vildens tid är förbi, nyckeln och den låsta människan är här. Ulven är borta, varulven har utrotats, spetsats på påle.

Segnar ner, tappar tron. Tröttheten och rädslan. Rädslan som nu är mångdubblad. Bara ansikten. Rör sig förbi utan blickar. Stekhet asfalt, – framåt, framåt. Förstenade i sig själva, jag är här bortom. Det är min vy vi ser, fel eller rätt. Jag sitter vid kanten iakttagande. Förlåt om jag har fel. Hettan slår till, en blick slår emot, universum är likgiltigt.

Vandrar vidare mot parken. Slår upp ögonen. Territorier mellan invånarna, ensamma med sina datorer och böcker. Värmen igen. Den slår. Solen en blixt mellan trädgrenarna. Vid alla, vid envar – en dolt område, området som inte talar. Det slår emot, slåss och fingrar ibland. Sen låter det oss vara, väntande i djupet. Bläckfiskar har långa armar.

Landskapet ett ömsat skinn. Flagor. Banalt.
Som om en gnista kunde få det hela i samtidig brand.

Parkens ojämna gröna gräs. Löven börjar redan gulna. Figurer beträder. En går förbi, en stannar upp. Elden inte långt under landskapet. Döda träd. Luft som knappt kan andas. Ett oändligt ödeland – figurer brända av solen, själar förtvinade, personligheter förstörda.

Birgitta Trotzig:

   Som ett djup. Livet överföll mig; jag vet inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Men där är som ett djup.
   Tystnaden stiger. Jag söker inte kunskap, jag har aldrig gjort det. Söker att leva.
   Som en yta gnags underifrån allt skörare av ett främmande element. Alldeles främmande.

FREDAG: promenad, ansikten –

inlagt av den 2011.06.03, under citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
03:e

 
De första stegen och en man möter mig, stirrar in i ansiktet, säger hej. Tomt, inget eftertryck. Tomma ansikten, tomma som mitt eget i spegeln. Barnet ler i alla fall. Något annat. Något som är kvar.

I Gullbrandstorp.
Hembygd, villfarelse.
Jag minns snö och gator som svarta ringlande ormar.
De första långa ensamma promenaderna.

En kvinna möter mig nu, en joggare. Hon stannar upp, lägger handen mot en mur och rättar till skon. Hon rusar mig förbi. Jag blir stående kvar. Tittar på märket av hennes hand mot muren. Svett. Tynar bort snabbt. Henne kommer jag aldrig lära känna. Kanske aldrig kommer att se henne igen. Hon tynar bort lika fort som svetten. Nu. Borta. Jag väljer att inte tänka på det mer.

Önskar nästan att slippa se fler ansikten.
De är djävulskt tomma och som om mil bort.

Ansikten har blivit bly. De bär inte upp deras kroppar längre. En lätt hand mot muren. Springer bort. Finns inte kvar. Hjärtat spränger av ensamhet och övergivenhet. Tänker på megastäder och myller. Tänker på det som är bortom. Tänker på att varje plats är likadan. Blyansiktet i spegeln, i alla speglar. Där inne något som existerar. Existerar på samma sätt på alla platser. Tyngden gör sig kännande, – jag krossar spegeln men vet om att det finns miljoner fler. Fler som gärna bär mitt ansikte.

Har kommit fram till de gamla stora ekarna.
Rör min hand mot barken. Ingen svett. Inga ansikten.
Isolering sker. Jag tänker; – ja, jag har blivit beroende av människor. Barken och eken vänder sig bort från mig; in i skogen de rör sig och jag lämnas utanför. Camus skrev om hur ett helt landskap en dag kan förråda oss. Ja, allt detta ny-sommar-gröna, vad är det värt? Medvetandet självt sviker oss. En grön stämning bli plötsligt gråsvart, aska, kol – stora öppna fält av ingenting.

( – men försöker ändå hålla fast. Hålla fast stenarna, rådjuren, det grön-gröna. Hålla fast den grå-violetta skymningen. Ansikten och figurer i den mörka skogen. Ansikte slits itu i strömmen. Ja, ansikten överallt. Mitt missbildade ansikte i vattnet, reflektionen. Allt finns kvar där. Lång promenad, trötthet – allt bildar nästan allt.)

Birgitta Trotzig:

jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

MÅNDAG –

inlagt av den 2011.04.11, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
11:e

 
Vid vatten.

Stenen, där nere – längst nere i magtrakten. Den fördömda brodern och systern, min eviga svartkol-sten.
   Vad är, vilken är ’hemligheten i hemligheten’? Den tunga grenen över vattnet. Under den; det gränslösa mörkret: all längtan, alla dagar och alla nätter. Just där. Stenarna som tycks röra sig då vattnet stilla omsluter och sedan släpper dem. Ner och upp. Över och under. Vattnet, grenen; det gränslösa mörkret. Just där i ett stilla foto. Framför. Självklart. ’Hemligheten i hemligheten?’ Bara du, bara jag. Men ingen vet. Ingen kan veta. Grenen, stenarna, hela scenen talar ett språk som jag inte kan höra. Jag står utanför. Och de lågflygande måsarna skrattar åt mig, skrattar med hela vyn.
   ’Om det man inte vet, bör inte tala.’
   Det själv-klara livet, – i en värld av endast frågor. Hur är det möjligt?
   Den illusoriska frågan, frågetecknet. Stöter till död. Skapad av dig är den också möjlig att icke-skapa. Ruinera och trycka bort, besegra. Den illusoriska frågan, frågetecknet. Endast i dig, ja endast i dig. Rök vid horisonten. Ditt känsloliv. En strimma av eld.

’Endast tystnaden har det fulla ordet, det fulla blodet.’ Stanna i natten. Stanna i tystnaden. Stanna i ensamheten. Andas mörkret, det sköna, det samtidigt ljusaste, vackraste. Den o-ändliga stillheten. Avbrottet från livet. Pausen och det inre sommarregnet stilla över varm kropp. Friskheten och pianofingrars vila. Ögat slutet i sig självt. Endast icke-tid. Endast ande-tag.

Birgitta Trotzig;

Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod. – Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.

I tystnaden fullbordas vi.

INSPIRATION: Birgitta Trotzig

inlagt av den 2011.04.09, under andras, citat, inspiration
09:e

Och nu gick hon i skogen, i mörka skogen.
   Och skogen var liksom ett vilddjursöga där pupillen växer till i mörker och sluter sig i ljus, ett oändligt gränslöst svar. Att i mörkret allt svarade, allt var en väv av svar.
   Och hon gick i skogen, i mörka skogen. Löven susade, små bäckar drog glittrande vägar under snåren, järnek och murgröna doftade, spindeln vävde sitt nät. Titan visslade – visslade. Skogsduvornas djupa kuttrande – svar på svar. Från alla håll kom svar, allt i skogen svarade henne, sjöng och glittrade.
   Men på samma gång var allt osynligt. Rörelserna i lövmassorna och snåren syntes, men syntes inte. Ständigt var fågeln som flög, djuret som smög någon annanstans. Fågelsången var inte vidrörbar. Snåren sjöd av liv, genomdrogs oavlåtligt av darrande liv. Men djuren som hon ville tala med, var fanns de? Alltid försvunna. Än rådde djup tystnad, än prasslade det häftigt till. Oöverskådligt sammanhängande rörelsenät genomdrog skogen, allt satt på oöverskådligt vis ihop. Men ingenstans mötte hon någon, ingenstans kunde hon se något, överallt under stenar och i trädstammarnas håligheter tycktes det glittra, var det ögon, var det vattendroppar? – fanns de, fanns de inte?

 
Ur Dubbelheten av Birgitta Trotzig.

ÖPPNA

inlagt av den 2011.03.22, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, text
22:e

 
   Den öppna människan:
   efter snön. Hinnan borta – allt återställt till sin forna glans, svidande sken, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt fast, klart och redo.
   Den öppna människan:
   När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
Sittande stilla, väntande på inget; rötter bildar mönster, trädkronor bildar händer.
   Storm, blixtar, ösregn. Lukten av våt asfalt. Ögon i världen. Allt talar allt. Allt är allt. Doft och bild talar. Grönt talar. Sol talar! Att stanna här.

   Att stanna här.
   Mål: Att stanna där, här.
   Mål: Att stanna här, hör ni, att stanna här! –

   Ett kärnkraftverk är både ute och inne, nu i mitten. Gamla rötter växer genom väggarna, unga skott strävar upp mellan golvplankorna. Rödrosten påminner om blodnerver, stanken är oerhörd. Ett kadaver reser sig mot skyn.

   Skrik från avlägsen plats.

   Den öppna människan i rörelse –
   Grov borrmaskin mot tunn jordvägg.
Ger vika, kan inte stå emot. Gamla ekars rötter, dryper av röd sörja, blod, rost. Sotlunga. Skavsår. Brännsår. Även luften ger vika, blir tung, blir motvillig. Ting sluter sig i sig själva, växer inte mer, visar inte mer. Blindhet, ickefasthet, motvillighet.
   Upptäcker det bortom, det som inte är här, illvilligt, ska fastna på kropp.
   Geigermätare, deras blickar har funnits radioaktiva. Ger vika.
   Patient i rum 49 har vaknat.

 
Forts.

(Inspirerad av Birgitta Trotzig.)

INSPIRATION: texter av Birgitta Trotzig

inlagt av den 2010.09.01, under andras, eget, foto, poesi, text
01:e

 
   (ser) ansiktet – blint tillbommat, otillgängligt, förstört, fånigt? Gatljuset vandrar över ögonvalv, kindbågar, näsrygg, läppar. Ögonen djupt i skugga som vattenytor i mörker under valv, ansiktet en under krig övergiven skändad katedral, tomma skuggor och strålkastarljus flackar över plundrade ytor.
   Rörelsen i ansiktet:
   ”Följ den blinda fläcken!”
   ”Var inte rädd, bli dåre!”

 

 
jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

pagetop

  • BEDS ARE BURNING, IT’S TIME FOR US TO PAY OUR DUES

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo