REWORK 7: MODERN HORROR

inlagt av den 2018.06.30, under andras, eget, grafik/digitalt, helt jävla sjukt
30:e

REWORK 4

inlagt av den 2018.06.26, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
26:e

 

 

 

REWORK 1

inlagt av den 2018.06.19, under eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
19:e

UNTITLED #2

11:e

UNTITLED

inlagt av den 2018.06.11, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
11:e

TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”

02:e

 
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

Birgitta Trotzig

 

 

SAMMANHANG (Material)

Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –

Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).

Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.

Material och sammanhang.

 
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.

We are accidents waiting to happen.

Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.

Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.

 

RÖR PÅ SIG; IN MOVEMENT (2:3)

inlagt av den 2018.05.09, under eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg, under arbete
09:e

 
Part of triptych.

(2:3) More to come.

Die ständige Sorge.

 
 

FOTOGRAFIER FRÅN DÅ –

inlagt av den 2018.02.14, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg
14:e

20 SEP 2014 16:15, 16:13

4 JAN 2014 12:05, 12:16

19 FEB 2014 20:02

  

HER WORLD

inlagt av den 2017.05.07, under eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
07:e

 

SHY WOMAN

 

AND HER WORLD.

 
 
 
 
 
AND CLOSE TO MY WORLD:

 
 

 
We maybe could have fit together. Embrace. Grace.
But none of us will see none of us again.

Having discussions in my head.
There is walls. Inside and outside.

And I have a computer. I write. I Hate It.
I have a sticker on that it says: ”STEAL THIS COMPUTER!”

I really miss you tonight.
And I don’t even know who you are.

I calmly give you my open hands.
Lines from a strange life. They are yours.
We have not seen all yet. No. There is the possibility of a life.

 

MORGONRODNAD; SAKTMOD

inlagt av den 2017.02.10, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi
10:e

 

 
Fernando Pessoa:

”Den violetta extasen,
den döende solnedgångens exil bland bergen.”

Jag väntar på vitberget med dina ord.
Knot-ekarnas fingrar rör sig redan.
Symmetriska figurer i död-blå rymd.

Vakuum. Kallt.

Jag är tacksam för att det finns en värld
där jag får vara helt gratis.

Var hade (jag) varit annars?

*

Saker ska bli klara. Maten ska göras och ätas. Planeringen inför nästa vecka måste göras. Att spara in timmar. Historia och framtid. Att känna sig hemma, där man vill vara, är hela tiden i fara eftersom framtiden är stum, den ger inte ens en ledtråd. Så att känna sig hemma är hela tiden i fara. Hemlösheten kan ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är ”där”. Vi är därvaro, vi är Dasein.

 
Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Märkligt när jag läste det nedan med ett stressat hjärta. Stressen försvann. Han talar rakt in i mig. Jag glömmer alltid att kontemplationen, det meditiva tillståndet där tanken leker fritt förstörs av den pushande ambitionen. Det är i flödet, det koncentrerade men lätta sinnets färd man ser det viktiga. För mig kan det vara ett sorts fält av konst, en känsla jag måste bära med mig och inte förlora. Känslan är den äkta konsten. Grundstämning. Igen: känslan är den äkta konsten. Men vargen i skogen heter vassa armbågar, ambition, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig. Som barnet?

Men, vart hän skulle denna text gå? Jag har glömt. Men, men… Till sist bara.

 

– Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

 
 

161107_LANDSKAP

inlagt av den 2016.11.07, under eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
07:e

 
161107_limbs

 

MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]

inlagt av den 2016.08.18, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
18:e

 
 
tva_1100

 
3333_1200

 
2222_1200

 
 
 
 
The last picture here is the end of the series. It is nothing. It is the hardly visible remains of civilisation.

 
 
 
 
MATERIA I [THE SURFACE, AND]
MATERIA II [EVEN DEEPER, INSIDE STONES]
MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]

 
 
 
 

MATERIA HON SKOG LÄNGTAN JAG

inlagt av den 2016.08.11, under bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
11:e

 
tvaBild från ny serie: MATERIA III

 
 
Vi ska begagnas.

Jag hör skärmfrekvens, dit och dit,
stannar upp i looparna, visar bilder
på förvirrade djur. – springer i loopar

Rynka liten på hand,
berättar liten lång historia.
Ska skära själen ur mig,
min egenanlitade minister.

bilder förvrängs. skulden klämmer sig fast. jätteskalbaggar invaderar min hud. som sjuka uppstötningar. river min hud till blod. aftonbladet rapporterar om skalbaggsinvasion. och om möten i hamnen som slutar med våldtäkt. skaffa dig en utländsk fru. hälsa inte på din granne. bry dig inte om det du bryr dig om. jag rapporterar jag med; – i ett skolkök tappar en sjuåring sin matbricka ett skrik från fröken så hårt och gällt och alla tittar nej det är inte möjligt, det är inte möjligt.

nämn inte ordet moral, inte ordet etik. jag vet en glänta i en skog,
där kan du utan att någon hör dig skrika ut din ilska.

bilder utvinns ur skadorna, vissna löv, fantasimonster.

brännskador orsakade av skalbaggar. galenskapen i det lilla. galenskapen i det stora. en rå känsla. avstånd av allt. stolen i hörnet är mil bort. skakar din hand men jag vet inte vem du är. valet är nära, jag tror inte vi vinner. gigantiska skalbaggar. nu i hela sverige. nu i världen. unga män tror sig vara oövervinnliga. tidning rapporterar om en sönderslagen brevlåda, om en rånad kiosk, om löjligheter och jag kastar nästan upp. skalbaggar klär sig i slips. de jävlarna har tagit min oskuld igen.

betala för din frihet. Slutligen. Betala för din frihet. Betala. De krälar nu över hela min nakna kropp. Deras sylvassa gaddar. Kan inte göra något. Kan inte göra något. Du är skuld, betala. Slutsats: om du vill leva på planeten Jorden så måste du betala. Du är i skuld. Till vem? Jag har ingen aning. Har du?

 

***

 
Om det var du eller jag,
jag vet inte.

Allt har sin tid.
Jag lovar, allt som kan hända kommer att hända,
har hänt, och kommer att hända ännu en gång.
Dimensioner kan man inte räkna. Allt är rörelse
och varenda rörelse skapar dimensions-vara.
Amor Fati, sa han.

Timglas som vänds,
något mer finns inte.

Men något, (allt),
säger att detta måste uppfinnas på nytt.

Jag skall bli mig igen.

Men. Hur lätt? Samuel Beckett har orden:

Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner.

 
 
 

DAYDREAMING

inlagt av den 2016.05.10, under andras, bildserie, eget, grafik/digitalt, inspiration, video
10:e

a-moon-shaped-pool_wzdkpe

donwood-artwork-moon-shaped-pool

 
My answer to song and art by using pictures.
This is what I am in front of this song:

 
q

110712_111

BORTOM GRANARNA

inlagt av den 2015.08.11, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
11:e

 
1.
Bryter av. Bygger en egen stig. Mörkgranarna. Granhäxorna. Trädfingrar långa som flera meter. Häxorna välkomnar mig. Mörkare än det mörka källarkolet. – Det dubbla utanförskapet att inte hamna med varandra det isolerade ögat spelar sin luta det är ingen lyra det är källarkol inte musik hon höjer ena ögonbrynet det är allt jag fick det är som om man måste vandra hela tiden man kan inte stanna det är att eruptera att stanna en liten råtta jag är en mus den tysta balansen att vilja vara att vilja sjunga att vilja slå igenom till den andra sidan för att äntligen höra henne prata tala som en amazon utan svärd det är att göra sig liten det minsta hon är ett skum på den stilla ytan avståndet den tredje milen jag kan inte se jag har blivit blind.

Det rena ögat. För mycket socker, för många intryck, en sprängande värld. Jag eskapulerar tre gånger i minuten. Det andra! –

Andetagen de lugnaste. Myllan, den ständiga sömnen. Min hand faller mot lakan vitt. Vi sover, vi sover. Det doftar svavel. Den endaste beröringen. I kallaste natten, friskheten den… – ”Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.”

2.
Hennes hår brukade vara sensommarbrunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken.

Raden av träd vid sidan av vägen är ofrånkomligt sjuka – de tycks lida av någon bisarr sjukdom – och vad mer, jo, det är bara hon som ser denna sjukdom. Allt i livet tycks avfälligt, icke bestående. Hon sitter på en bänk i ett mindre samhälle och läser en bok av den äldre kvinnan med de bisarra sätten att betrakta saker och ting. Såren i marken och asfalten – de syns i uppskurna blodfyllda veck – är så mycket bara hennes, och så mycket bara där för tillfället att hon kollapsar från läsandet, just där, just på bänken, just under ett tillfälle, just under en bråkdels sekund.

Med hennes pekfingernagel ristar hon in i bänken, in i den gröna oljefärgen: ”Jag målar hela världen.

Perspektiven skjuter sig själva ur sig själva – balansen är ur funktion – raden av träd, av granar, blir utdragna ur sin rätta position för att cirkulera runt sin egen bild.

3.
Senaste nyheterna: hennes ansikte i kras.
Tusen skärvor. De anlitar eliten för att återskapa det.

pagetop

  • TEXTSTORLEK


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo