NIETZSCHE: ur Den glada vetenskapen

inlagt av den 2010.10.23, under andras, citat
23:e

 

Nu och förr. – Vad är det för glädje med all vår konstverkskonst om den högre konsten, festernas konst, går förlorad för oss! Förr stod alla konstverk uppställda längs mänsklighetens stora feststråk, som minnesmärken och ärestoder över stunder av gripenhet och hänryckning. Nu vill man med konstverkens hjälp locka den arma skaran av utmattade och sjuka bort från mänsklighetens stora lidandeväg, för ett kort ögonblick av lust; man erbjuder dem ett litet rus och ett vansinne i smått.

Amor fati: den kärleken ska hädanefter vara min! Jag har ingen lust att föra krig mot det fula. Jag vill inte vara den som anklagar, jag vill inte ens anklaga dem som anklagar. Jag vänder bort blicken, det blir mitt enda sätt att säga nej! Och, till sist, det som saken ytterst gäller: jag vill äntligen en gång vara den som bara säger ja!

CITAT: Nietzsche –

inlagt av den 2010.10.17, under andras, citat
17:e

Vad man först måste skilja på när det gäller konstverk. – Allt som tänks, diktas,målas, komponeras, också det som byggs och skulpteras, kan hänföras till antingen den monologiska konsten eller konsten inför vittnen. Till den senare bör räknas också den skenbara monologkonst som i sig inbegriper tron på Gud, hela bönelyriken: ty för den fromme finns ännu ingen ensamhet – den uppfinningen är det först vi som har gjort, vi gudlösa. Jag kan inte tänka mig en djupare skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk (”sig själv” -) med vittnets ögon eller om han ”har glömt yttervärlden”, vilket är det väsentliga i all monologisk konst – den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.

FRAGMENT: Dött ljus

inlagt av den 2010.10.07, under eget, foto, fragment, poesi, text
07:e

 
Så visar sig orden igen.

Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
– Och någonstans bland glömda mörka garderober lurar tomheten.
Min trogna gamla kärlek.

Och så visar sig orden igen – så lätta, så allvarliga, så skämtsamma.

Dom bygger ett nytt köpcentrum vid sidan av den stora vägen.
Än så länge är det ett kadaver, grått med inslag av tegelblod.
Kontrasten mot de andra mästerverken i omgivningen är förbluffande.
Människor springer för att få reans förstapris.

– Strunt samma, det är inte detta det handlar om,
nej, det är just det där kadavret. När jag åkte förbi
dess symmetri med gips och blodblött tegel och kablar
som nervtrådar upplevde jag skönhet.

Något växer upp, slukar kraft för att kunna resa sig,
penetrera sig själv, blotta ut sig, locka varelser
in i grytan, locka… Nja.

Men där fanns symmetri.
som fastgjutande och förankrande i ett grådisigt öde land.
(Det mest avskalade döda det mest levande?)
Jag fotograferade. Det där röda, innerliga, i den allomfattande
intet-heten.

Hela den vanliga dagen sen te sen några lugnande.
Hela den vanliga gråbetongen sen symmetrin sen det röda.

Jag vill så gärna förklara det där, det där som
framkallas. Det där som i en plötslig blick åt sidan
kan fylla en med allt som verkar saknas. Det där
så innerligt röda. Glöden. Åtta meter höga väggar, kvadrater,
grå, intetsägande – och så!, den där punkten av
rött kött, liv.

(…)

Dött ljus.
Omöjlighet att hitta fram.

Det letar sig ner i mina nerver, mina trädgrenar som mot solen inte sträckas. Skriva som det är? Nja, en omöjlighet. Men kanske inte ändå, kanske orden måste skriva mig fram till insikt, insikt i det döda ljusets land. Varje människa är en eskapist. Boken, mannen, kvinnan, samtalet och filmen är en eskapism i det att den föser vårt medvetande in i dunkel, i vad kanske kan kallas glömska, icke-vaka. Nietzsche skriver någonstans att den stora själen skall mätas i dess möjlighet att bevara minnet, att hålla sig konstant medveten om verkligheten omkring henne. Även Camus pratar om denna medvetenhet; Sisyfos blir plötsligt medveten om sin börda på toppen av berget. Stenen rullar ned igen och han måste fortsätta sitt eviga arbete. Men i tillbakablicken från krönet slås hans ögon upp. Han, likt människan som plötsligt i vardagen inser sin mer eller mindre meningslösa situation, inser att denna eviga förbannelse kanske inte är en förbannelse. Hans minnen från den jordiska skönheten och hans längtan tillbaka är hans djävlar, de är dessa som hemsöker honom och säger att han är förbannad. När Sisyfos inser detta, att hans minnen och hopp är hans värsta fiender, vandrar han bestämd ner igen och fortsätter sitt arbete. Men nu är stenen och berget objektet för hans medvetande, inget annat finns, inget annat kommer att komma. Stenen är en diamant, en vän, en hel värld.

NIETZSCHE

inlagt av den 2010.10.07, under andras, citat
07:e

pagetop

  • BEDS ARE BURNING, IT’S TIME FOR US TO PAY OUR DUES

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo