De där ljusa punkterna,

inlagt av den 2017.06.07, under eget, omsorg, poesi
07:e

som jag alltid sett. Det kommer efter.

Livet är egentligen en summa tid, materia, kött
som ska levas klart. Det är en basketplan. Folk
sitter och tittar på så där lite slött. Klockan går.
Och klockan går. Och det gör ont i hjärtat.

En läkare gav fel ADD-medicin. Mitt huvud är:
Fullt av sår som man inte kan se. De små demonerna
som alltid följer mig.

Norra vägen för mängder av år sen,
den lugna delen bakom skiten –
Det börjar snöa ordentligt bara så där
folk på gatorna söker inte skydd
alla tittar upp, den vackra parkens
träd blir vita i det vindstilla.
Det vackra gör ont, lägger sig bakom
mina glasögon, jag kan bara ljushet
och känna kyla i ögonen.

Jag ser ljusa punkter.

 

EN OFORMLIG LERKLUMP: KÄRLEK (DISTANS, VÄNTAN, LÄNGTAN)

inlagt av den 2014.02.22, under andras, eget, poesi, text
22:e

11

This photo of the Earth was taken by Voyager 1 in February, 1990. The spacecraft was 3.7 billion miles away from Earth.

 
Jag glömde henne.

Jag glömde henne till den grad att när hon kom fram i mina drömmar så trodde jag att hon var just det, bara en drömfigur.

När jag slog upp mina ögonlock och solen letade sig stekande fram till mina pupiller kände jag en sorg, en sorg som tycktes obotlig. Hon hade varit där i drömmen igen. Hon hade varit nära min kropp, mycket nära. Jag minns att vi höll om varandra på en veranda till ett hus som låg i ett öde amerikanskt landskap. Som nere i södern. En stark sol låg precis framför oss. Hon vände sig om och jag kunde inte se hennes ansikte i det starka ljuset.

Efter denna dröm så såg jag aldrig hennes ansikte mer.

Efter många, många år så försvann hon ur mina drömmar. Hon fanns inte kvar i min kropp på något sätt.

Hon skickade ett brev till honom. Det försvann i posten. Hon tog det som ett sorts nej.

Han bor i en storstad nu. I sin lägenhet tittar han på skuggorna som den låga höstsolen skapar. Allt i ett brandgult skimmer. Han står där länge.

Hon glömde också. De sågs aldrig mer.

Jag själv undrar själv om den där kärleken finns kvar någonstans, om den finns sparad.

Jag frågade den Allvetande. Han gav mig ett val: Vill du för alltid minnas, för alltid leva med en för alltid lika starkt närvarande sorg? Eller vill du ha möjligheten till att Glömma? – Möjligheten att kunna helt börja på nytt?

Han sa att jag var tvungen att tänka igenom detta; att fundera ett bra tag.

Jag gjorde som han sa, jag funderade i månader och kanske år. Jag gav honom mitt svar. Jag vill Minnas Nu. Minnas fram till Min Död.

Skuggorna nere på gatan i brinnande brandgult.

Han såg henne i minsta detalj nu, varje hennes rörelser och ord.

Arbetslös år senare, utan bostad. Tjugo år senare nedknarkad i en gränd. Heroinet gör att hon kommer fram.

Där han ligger dansar de tillsammans och hon har den röda klänningen på sig.

Överdosen och de älskade för sista gången.

Jag själv undrar om kärleken finns kvar någonstans,
om den är sparad någonstans.

Ibland tror jag faktiskt att allt kommer tillbaka exakt som det var. Kanske det tar triljoner av år. Det kanske går runt. Nåja, det är allt jag har nu. Det tar slut här.

Eller, kanske har jag glömt Dig? Eller har du glömt Mig?

Långa, långa skuggor nu.
Det liknar en tavla som jag sett någon gång. Någon gång för mycket, mycket längesedan.

 

EN STRIMMA KÄRLEK, LIKT I ATT HÅLLA SOM SILKESTRÅD

inlagt av den 2013.11.08, under bildserie, eget, foto, fragment, helt jävla sjukt, poesi, text
08:e

131108_1

131108_2

 
Rummet hand, kanske halva kvar att dricka, kanske halvt drucken. Cigarett i högra, mellan pek- och långfingret. Min väninna, min vackra korta väninna vid min sida. Hon har blicken någonstans i fjärran. Hon söker, är ganska stort – fyllt med stora soffor överdragna med röd sammet. Några fåtöljer i samma stil. Skumt upplysta väggar med djupt djup terrakotta-röd-suggestiv färg. Tända ljus, kandelabrar, några stela f på hela stället, hela ställets jävla vibrerande varma luft. Rött rött rött. Jag stirrar på henne igen. Rött rött. » everything dies baby that’s a fact – but maybe everything that dies som. Svart åtsittande klänning, mönster som glänser i silver. Pratar med sin väninna. Neonet reflekteras i hennes glasögon som hänger över klänningen, nära hennes bröst. Jag stirrar på henne. En Bloody Mary i min vänstrajag vet att hon söker, jag vet vad hon söker. Hon tänker då och då samma tankar om mig. Jag stöter mot henne med axeln. Hon upprepar samma rörelse mot mig. Vi ler mot varandra på vårt speciella lite ironiskt tragikomiska vis. Vi skålar. Hon ser någon i snävt åtsittande sammetskavaj. Jag ser någon med silverigurer i svarta kostymer. En doft av svavel blandat med lime. Rökigt. Dolt. Lite naggat i kanterna. En trasig flaska Corona på golvet. En smal man i hornbågade glasögon och snävt åtsittande blå sammetskavaj – han dansar runt runt och runt. En kvinna tittar på honom med svagt alkoholiserad blick. Toner. Stoft. Fullt med folk. Neonljus genom fönster. Ett avstånd. » to help me remember, remember what I was when I came in – to help remember what I am now, another desperate man. « Bröst. Bringor. Hon står på andra sidan. Cirka sju-åtta meterom färgenmönster i sin klänning. Ett par går in På Toaletten. De knullar. Dj:n byter sång. Något från Bruce Springsteens Nebraska. Tänker på ett par i amerikanska öknen. Martin Sheen i jeanskläder – påminner om James Dean, skott yr i luften. Ler för mig själv. Tittar på drinken, dess färg påminner eday comes back. «Hon bjuder. Kanske fyra till. Snabbt. Neonet. Silvret. Det svarta. Färgstreck. Rök. Rött rött rött.

 
131108_daniel_me_jag2

131108_daniel_me_jag1

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo