SVARTVITT / TRÄD

inlagt av den 2011.06.15, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
15:e

FOTO

inlagt av den 2011.06.06, under eget, foto
06:e

BLOOM

inlagt av den 2011.05.16, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
16:e

TRÄD, sträcker mot –

inlagt av den 2011.05.10, under eget, foto, grafik/digitalt
10:e

FOTO

inlagt av den 2011.04.30, under eget, foto
30:e

FOTO

inlagt av den 2011.04.28, under eget, foto
28:e

MÖRKERTRÄD –

inlagt av den 2011.04.22, under eget, foto, grafik/digitalt
22:e

SKOG

inlagt av den 2011.04.11, under eget, foto, grafik/digitalt
11:e

INSPIRATION: Birgitta Trotzig

inlagt av den 2011.04.09, under andras, citat, inspiration
09:e

Och nu gick hon i skogen, i mörka skogen.
   Och skogen var liksom ett vilddjursöga där pupillen växer till i mörker och sluter sig i ljus, ett oändligt gränslöst svar. Att i mörkret allt svarade, allt var en väv av svar.
   Och hon gick i skogen, i mörka skogen. Löven susade, små bäckar drog glittrande vägar under snåren, järnek och murgröna doftade, spindeln vävde sitt nät. Titan visslade – visslade. Skogsduvornas djupa kuttrande – svar på svar. Från alla håll kom svar, allt i skogen svarade henne, sjöng och glittrade.
   Men på samma gång var allt osynligt. Rörelserna i lövmassorna och snåren syntes, men syntes inte. Ständigt var fågeln som flög, djuret som smög någon annanstans. Fågelsången var inte vidrörbar. Snåren sjöd av liv, genomdrogs oavlåtligt av darrande liv. Men djuren som hon ville tala med, var fanns de? Alltid försvunna. Än rådde djup tystnad, än prasslade det häftigt till. Oöverskådligt sammanhängande rörelsenät genomdrog skogen, allt satt på oöverskådligt vis ihop. Men ingenstans mötte hon någon, ingenstans kunde hon se något, överallt under stenar och i trädstammarnas håligheter tycktes det glittra, var det ögon, var det vattendroppar? – fanns de, fanns de inte?

 
Ur Dubbelheten av Birgitta Trotzig.

TISDAG; fragment, komplikationer..

inlagt av den 2011.03.08, under citat, eget, foto, poesi, text
08:e

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; –

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. –

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och –

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.

TRÄD: sträcker sina fingrar –

inlagt av den 2011.03.02, under eget, foto, grafik/digitalt
02:e

TRÄD

inlagt av den 2011.02.25, under eget, foto, grafik/digitalt
25:e

pagetop

  • BEDS ARE BURNING, IT’S TIME FOR US TO PAY OUR DUES

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo