SCREENS / MIRRORS

inlagt av den 2021.08.20, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
20:e


 

 

 

 

010

inlagt av den 2021.08.07, under eget, foto, inläggsserie
07:e

 

007-009

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 

 

004-006

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 

 

001-003

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 


 

RED II 3D REWORK

inlagt av den 2020.12.04, under eget, grafik/digitalt
04:e

 

MONOLITH

inlagt av den 2020.11.25, under andras, eget, grafik/digitalt
25:e

 
 
THE PRAYER OF TARKOVSKY’S STALKER

Let everything that’s been planned come true.
Let them believe.
And let them have a laugh at their passions.
Because what they call passion,
actually is not some emotional energy,
but just the friction between their souls and the outside world.
And most important, let them believe in themselves.
Let them be helpless like children,
because weakness is a great thing, and strength is nothing.
When a man is just born, he is weak and flexible,
when he dies, he is hard and insensitive.
When a tree is growing, it’s tender and pliant,
but when it’s dry and hard, it dies.
Hardness and strength are death’s companions.
Pliancy and weakness are expressions of the freshness of being.
Because what has hardened will never win.

THE THIN WHITE LINE

inlagt av den 2020.11.12, under bildserie, eget, grafik/digitalt
12:e


 

 

 

MY FRIEND

inlagt av den 2020.10.20, under eget, foto
20:e

 

DETALJER

inlagt av den 2020.10.16, under bildserie, eget, foto
16:e

 

 

 

00:31

inlagt av den 2020.10.16, under eget, foto, fragment, poesi, text
16:e

 
 
FRÅNVARO;

      han

– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.

 

INSP: ”SET” BY STANLEY DONWOOD

inlagt av den 2020.10.15, under andras, inspiration, snabbinlägg
15:e

 
 
 
The Lost Domain

DISKREPANS

inlagt av den 2020.10.05, under bildserie, eget, foto, omsorg, poesi, text
05:e

 

vem ska jag vara
nu när jag är jag

vem är du när jag
tydligt och blödande kan säga vem jag är?

är du där?
är du kvar?
är du dig nu när jag är jag?

till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

finns. existerar?

det är lätt att säga att vi är jag-du.

men

 

TISDAG KVÄLL/NATT

inlagt av den 2020.09.23, under snabbinlägg
23:e

 

SKREVS SÖNDAG, TIDIG MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen, handen.
Fastän hemmet och boningen är där. Och katten.
Och kanske min egen hand på min axel.
Mörkret dimman cigaretten tystnaden
är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den närmar sig och
kommer när som helst att dra mig ur mig själv.
Då blir jag under stunder hemlös, svartmålad,
världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Frånvaron och kusligheten.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting.
De bara är. De svarar mig inte.

 
Den rustade glädjen och den nyktra ångesten
är skör. En liten spricka räcker.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en sista cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •  
  • TWITTER

  •