MY FRIEND

inlagt av den 2020.10.20, under eget, foto
20:e

 

DETALJER

inlagt av den 2020.10.16, under bildserie, eget, foto
16:e

 

 

 

00:31

inlagt av den 2020.10.16, under eget, foto, fragment, poesi, text
16:e

 
 
FRÅNVARO;

      han

– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.

 

DISKREPANS

inlagt av den 2020.10.05, under bildserie, eget, foto, omsorg, poesi, text
05:e

 

 

vem ska jag vara
nu när jag är jag

vem är du när jag
tydligt och blödande kan säga vem jag är?

är du där?
är du kvar?
är du dig nu när jag är jag?

till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

finns. existerar?

det är lätt att säga att vi är jag-du.

men.

 

SKREVS SÖNDAG NATT/MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.

Frånvaro.

Den nyktra ångesten är skör.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

FREDAGEN DEN 18 SEPTEMBER 2020

inlagt av den 2020.09.18, under eget, ett liv, fragment, poesi, text
18:e

 
 
han är inte jag (längre?)

han sväljer ner dom två
med smärtlindrande

lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche

Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?

senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder, som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle.

jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –

som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade

Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade

sväljer ner två med smärtlindrande

men han är inte jag
inte nu (inte längre?)

och jag ber inte om ursäkt

hennes tatueringar var grymma

funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin.

jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden

jag låg och lyssnade på radio en kväll

folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova

alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?

vill inte anklaga men det gjorde jag nu i alla fall
hur ska jag inte anklaga?

Nietzsche igen:

”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”

Nietzsche igen:

han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från

han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen(!?)

Jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:

”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA

ja, bara en dimma punkt.

 
 
 
 
åsså ta det med salt

 

A0083D VERSIONS

inlagt av den 2020.09.16, under bildserie, eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
16:e


 


 

 

NÄR DET SKÄR SIG.

inlagt av den 2020.06.08, under bildserie, eget, grafik/digitalt, inläggsserie, omsorg, poesi
08:e


 
 
 
 
 
 
automatik
– du sa att så skulle det göras

inte sitta fast längre
röra på sig
sig röra på sig
sig röra röra
röra vid
vidröra
sällan skådat
att se

inte faller
faller intet

det är omöjligheten som inte talar

blir yngre
reglerna gäller inte

se det intiga
i ögonen
tills
det faller

se det intiga
i detaljerna
tills
du briljerar

se det intiga
i avsluten
tills
du inte somnar

se det intiga
i vinklarna
tills
piskan viner

se det intiga
i ögonen

se det intiga i ögonen
i ögonen till slut
det intiga, halvdana, triumferande, du triumferande

liv
se liv
liv se
bli liv
liv bli
liv

ursäkta

liv
liv, tack

Gatan fram. Skyltar. Människor inga. Liv, var igen, liv var? Klockan 23:00. Dansa ska jag, ska dansa jag, jag dansa, ja dansa, ja dansa. Fast i det frusna. Intet leker en fruktansvärd lek. Dansa fastna dans idag. Liv, var, tack ja liv var liv dansa liv var klockan fast i det frusna. Rösten säger saker om hur det ligger till, jag tvingas säga att rösten har rätt. Slutspel. I natt. Beckett –

se det värsta
i synen tills att
man brister
i skratt

se det intiga
i synen
tills
man brister i skratt

man brister i skratt
skratt brister man i

liv, ja var igen, liv?

skuldhölje biter
ensamhet fast

slå mot det
slå mot det
glöm aldrig att slå mot det

se det ensamma i ögonen –
att triumfera, att triumfera, att triumfera –

 
 
 
 
Text av mig inspirerad av Samuel Beckett.
Bild gjord av mig. (Från en serie på 6 bilder. Fler kommer.)

POETRY

inlagt av den 2020.06.02, under eget, ett liv, helt jävla sjukt, omsorg, poesi, snabbinlägg
02:e


    
  

The calm,
Cool face of the river
Asked me for a kiss.

    

 
  
 
 

Suicide’s Note
By Langston Hughes

A06

inlagt av den 2020.05.09, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
09:e

 

A03 A04 A05

inlagt av den 2020.05.08, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
08:e

 

 

 

DUSK

inlagt av den 2020.03.28, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
28:e

 

 

BARELY (THERE)

inlagt av den 2020.03.28, under andras, bildserie, eget, grafik/digitalt, ljud
28:e

 

 

 
 
UP: MY ARTWORK

NIN SONG: AT THE HEART OF IT ALL (APHEX TWIN REMIX);
       EARPHONES; LISTEN FULL LENGTH.

 

YTA (SURFACE); NO NUMBER

inlagt av den 2020.03.25, under bildserie, eget, grafik/digitalt
25:e

 

 

Pre: YTA

inlagt av den 2020.03.24, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
24:e

 
 
min näve mot ram
(jag inte människa, ram inte människa)
ram som drar inälvor ur mig
ram är simpel chimär, simpla stackare. men –

jo, jag ser klart nu
men om en timme?
men om en vecka?

som en älskare som darrar på läppen och du kan inte veta

det är yta, enkelhet
dock störningar, distortationer, ett mitt liv som
inte kan se rutans egentliga elegans

ytor
det där som är

ytor
det där som är
där

ytor som de bara tittar på
eller vem, de tittar och i det som är blodådror
för vissa, finna ingenting –

och bara kunna vandra vidare

eller
att inte kunna göra så
sitta kvar där tid
och vy in absurdum

skaka tänder ner
i ond-roten

och plira, stirra
och plira, tåras
och plira, plira, plira

inga tårar
torka ut ögonen

per pixel
per avslut
per pixel
per avslut

 
 
 
 
ska det vara sista gången

vem i välden vet; sannerligen, ordentligt, helomfattande

var du
finns du
kan jag fråga dig

new dawn fades

en plats; nu –

floating down the surface

symptoms of this may vary from
/…/ anxiety to a sense of terror

att se mig den här gången
hoppas på något annat

min näve mot ramen
(jag inte, ram inte människa)
ram som: bakgrunds-
ram är: surret, floating down the surface; a crowded street

flytande ner på, mot ytan

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •