MÄNNISKANS GRÄNS

inlagt av den 2020.11.24, under eget, foto, fragment, snabbinlägg, text
24:e

 
 
Har någon verkligen förstått innebörden av titeln på Nietzsches bok ”Mänskligt, alltförmänskligt”? Helt enkelt att vi inte är kapabla att leva i harmoni med världen: klimatförändringar, överbefolkning, pandemier. Senaste forskningen visar hur varje hjärna är unik (såklart, men nu visar den att det inte är någon skillnad på den manliga och kvinnliga hjärnan). Vår hjärna är en produkt av exakt det liv vi har haft fram till nu. Så vi kommer inte kunna leva ”as one”.

När högt uppsatta chefer på NSA säger att vi inte kommer klara miljöförstöring/klimatkris borde väl någon lyssna? Eller är detta den bittra sanningen: vi är sådana egoister (även på det omedvetna planet) att vi bara kommer att se till oss själva? Att du kanske inte tror det om dig själv, att du tror du är solidariskt nog att sätta din nästa före dig så vet jag inte om jag tror på dig.

I filmen Turist av Ruben Östlund kommer ett alarm om något livsfarligt. En familj med två barn sitter vid ett bord när detta händer. När alarmet ljuder struntar mannen helt i sin familj och springer iväg för att klara sig själv. Men alarmet var fel, inget hände.

Är det AI:n som kommer att bli Nietzsches övermänniska? Kommer det finnas kvar något mänskligt medvetande i framtida ”levande organismer”? Eller är det cyborgen, mixen, som kommer härda ut? Eller är det redan över, är det bara biverkningarna som inte visat sig än?
 

00:31

inlagt av den 2020.10.16, under eget, foto, fragment, poesi, text
16:e

 
 
FRÅNVARO;

      han

– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.

 

SKREVS SÖNDAG NATT/MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.

Frånvaro.

Den nyktra ångesten är skör.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

FREDAGEN DEN 18 SEPTEMBER 2020

inlagt av den 2020.09.18, under eget, ett liv, fragment, poesi, text
18:e

 
 
han är inte jag (längre?)

han sväljer ner dom två
med smärtlindrande

lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche

Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?

senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder, som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle.

jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –

som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade

Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade

sväljer ner två med smärtlindrande

men han är inte jag
inte nu (inte längre?)

och jag ber inte om ursäkt

hennes tatueringar var grymma

funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin.

jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden

jag låg och lyssnade på radio en kväll

folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova

alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?

vill inte anklaga men det gjorde jag nu i alla fall
hur ska jag inte anklaga?

Nietzsche igen:

”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”

Nietzsche igen:

han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från

han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen(!?)

Jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:

”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA

ja, bara en dimma punkt.

 
 
 
 
åsså ta det med salt

 

THE ENTRY TO / INGÅNGEN TILL

03:e

 
 
Write not yet written poetry here. to her. today. to far far
I lost a nerve. And a tooth. Bloody old poetry. Bloody Mary. Bram Stoker. Absinthe.
The Princess is a River. Right, the River is a Princess.
And all rivers come together in the ocean. Every soul.

Deep there, in the Abyss. Then a mirror. Abyss looks back.
The white line. The Mirror. Everything you do; the mirror.

Doppelgänger. This is me. The words on a screen year after year.
And yet I get the last word. Always, always, always.
Sisyphos. Never read Camus. Do not read a bloody thing. Read only if you WANT to read.

 
 

KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

SKISSARERAT:

inlagt av den 2019.01.31, under eget, fragment, poesi, snabbinlägg
31:e

 
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

(…)

Och –
jag ser dessa saker. Under buskagen där solen inte tränger in ser jag något som jag inte vet om det är riktigt eller bara en villa, en röst som inte finns. Min blick blir suddig inte koncentrerad bakom vet inte kan inte vem är det som är jag kan jag se dig vem är du. Under buskagen. Under hjärna och kropp, under kapital och kläder – vad finns där, vad finns där?

(…)

En storm är på väg in. Ett högtryck ligger över Ryssland. Bränder, gnistor. Kanske det kommer hit. Men först ett enormt oväder. Det bränner och slår, något ligger över byggnaden och gården, måsar och svalor flyger högt, högt. Allt skall komma, allt skall slås ner, allt skall förgås. Och –

(…)

En skön blixt. Blodet stiger. Nyanser uppenbaras, fantasin slår ut i blom. Händerna söker föremål att ta tag i, att förändra, omskapa, kanske förstöra. Sakta stiger det från fötter till hjässa, din hud ser brinnande ut, bilden i spegeln liknar dig och ingen annan. Du stiger till ytan och ser solen, upp ur det kalla vattnet samtidigt som du är kvar – malströmmen drar dig neråt. Längre ner, längre ner till kaskeloter och jättebläckfiskars brutala strider. Rörelsen, strömmarna – äntligen höjs penseln och pennan.

Målaren skissar. Plötsligt finns en kontur, en profil på pappret – kanske bara efter några streck. Målaren kanske slutar där, för honom är det hela fullbordat. Fast fortfarande är det bara en skiss. Det har inga pretentioner gällande att skapa en fullvärdig bild – nej, en skiss är något oavslutat med lika många rätt som fel. Skiss – så är denna text och så skall den vara. Ta vad du vill ha, släng resten. Men det är bara Du, Dig som finns i detta samband.

MODERN LIFE IS RUBBISH

inlagt av den 2017.10.13, under fragment, helt jävla sjukt, psykiatri, snabbinlägg
13:e

 
Death is only a human construct.
We Don’t Die
We Don’t Die
We Don’t Die

Fuckers

 
We Don’t Die
We Don’t Die
We Don’t Die

listen to tricky

&nbsp

THE STRANGEST YEAR OF MY LIFE?

22:e

 
11

111

33

22

44

55

 
Some poetry and words in Swedish (written in the year in question I think):

 
iakttagelse

gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 
Om Vilhelm Ekelund:

Mättnad och hunger. Mättnad eller hunger. Ekelunds hunger var inte, som jag förstår, en hunger efter t ex gemenskap och ära. Nej, han såg den som att stanna kvar i det otillfredsställda, att komma ifrån behovens tillfredsställelse och istället vara i den makabra ständiga hungern. Att bli mätt är att bli slö, att bli slö är att förminska sitt förnufts möjligheter. Den tidiga Ekelund såg konsten och dikten som en eskapism från livets ständiga oregelbunda kast mellan dess olika poler som lycka/olycka och lust/olust. Att sluta ’vilja’ och gå in i konsten. En ingång till estetiken. Som Shopenhauer. Men den äldre Ekelund vänder om och tycks istället affirmera denna livets otydlighet och inte mätta sig med sin lyriska melankoli – nej, han väljer att hungra och inte äta. – Några rader från ’Det andra ljuset’ med en nästan aggressiv ton riktad mot förnöjsamheten (och kanske också mot all melankolisk tillbakadragen poetik):

30.
/…/
I varje mättnad, ej mindre uti yttre än i inre mening (själtillfredshet -) kan ligga en dödsfara för förnuftet.

31.
Mätthetens mörker ligger just i dess afslutenhet från det solsken som är – hunger /…/ Ljusets bekännare höra alla till de släkte, för hvilka just hunger erfares som nåd.

 
 


 
 

Things from a year in my life between 2000 and 2010 (I don’t want to be more precise). Photo 2 and 5 by Martin Johansson. The rest by me. Some days I walked on clouds and some days I stood and drank water from the river Styx. I just recently found some of the stuff above on an old hard drive. As this is my Journal, it should be placed here. A life in the form of a Journal in the form of a blog.

 
 

EN HELT EGEN VÄRLD

inlagt av den 2016.08.04, under bildserie, eget, foto, fragment, poesi, text
04:e

 
 
1

 
2

 
3

 
4

 
 
Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.

Tar steget ut. Byggnaden brinner.

I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.

Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.

Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.

Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.

 
 

MIDSOMMAR NATT FEBER

inlagt av den 2016.06.24, under eget, fragment, poesi, text
24:e

 
 
 
skriva utan att se tillbaka
och skulden kan då bara vara min

 
 
 
lura mig till att vara det jag inte är finn dig själv i rännstenen finn dig själv i att vara det du är genom deras ögon text utan att titta tillbaka finn dig själv i dig själv finn dig själv i dekor och tapeter och död och irriterande radioröster och finn dig själv i att vara det du är inför dem och finn dig att vara det du är för dem och finn dig själv i att vara nedanalyserad av diktator kurator teamledare och finn dig själv att vara DET DU ÄR VÄRDERAD TILL AV … och bli inspirerad av [produktanalysator] och [värdefinnare]

trött jag måste sova jag kan inte sova jag är uppspelt jag är ensam jag är älskad i alla dessa fall finner jag bara att jag inte kan finna någonting.. – ensam; förföljd; driven till vansinne; – skriva utan att se tillbaka, skriva utan att se tillbaka

ord blir toner och en avfärdad till varo därvaro till allt tillvaro natur psyke jag vet inte där jaget är finns ingenting det är en lögn relativist javisst men jag är hånad och det ska jag vara för jag har nog fel i allt detta och mitt jag är beständigt i ett ergo sum och finner jag inget här finner jag inget någon annan stans och vem ska jag vara nu när jag är jag och vem är du när jag tydligt och blödande kan säga vem jag är?

 
 
 
 
 
 
till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

 
 
finns. existerar?

det är så lätt att säga att vi är här. lätt, ja.

behöver vi mer?

 
 
dova ljud och ekande metall från hamnen när skeppen smekte varandra. ett blått ljus och overkligheten triumferar. kollaps. frånfälle. knivyta. dioder. fågelnervsång. revbensstäder. en kollaps in i nuet. en kollaps in i nuet. och sedan?? –

tiden slutar aldrig. jag drar av mig mina fjädrar. det är fredag. det är midsommar.
 
 
 
 
 
 
midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber

 
 
 
 
men egentligen

 
 
 

THE COLLECTION OF ALL SIGHS IN ALL OF THE WORLD RIGHT NOW 151102 14:30

inlagt av den 2015.12.04, under andras, citat, fragment, inspiration, poesi, text
04:e

ddfad

axis_mundi

mushrooms_ghost

tree_seeds

asdfasdf

 
Today I am so tired that I feel like I am made of sand and can be blown away any minute.

Google Translate:

Idag är jag så trött att jag känner att jag gjord av sand och kan blåsas bort någon minut.

Google Translate:

Aujourd’hui, je suis tellement fatigué que je me sens comme je suis fait de sable et peut être soufflé loin d’une minute.

Google Translate:

Heute bin ich so müde, dass ich das Gefühl, ich bin aus Sand und entfernt jede Minute eingeblasen werden.

Google Translate:

今日は私が砂で作られていますし、任意の分を吹き飛ばすことができるように私が感じるように疲れています。

***

When night came, we fell to a brooding quietude, eyeing each other with suspicion, inventing justifications for our dark feelings.

And when I looked, when people moved in front of the windows in the grey light, their shadows cast quickly clattering dark talons across the floor. This only became worse as the light faded.

I forbade them from moving, as it had become impossible to tell shadow from shadow. Or shadow from human.

The disaster was coming. That was clear.

There were shadows everywhere.

When I was at last alone, when the people were all gone, I waited for the disaster on my own.

On my own.

***

Good morning Mr Magpie, how
are you today?
Now you’ve stolen all my magic
and took my melody?
You got somme nerve coming here.
You got somme nerve coming here.
You stole it off give it back.
You stole it off give it back.
Good morning Mr Magpie,
how are you today?
You know you should but you
don’t…
You know you should but you
don’t…
Open our mouths wide.
A universal sigh.
”So why does this still hurt?”
Don’t blow your mind with why.
Why does this not add up?
Don’t let it blow your mind.

Across a great divide.
A giant turtle’s eyes.
Jellyfish float by.
Your rules do not apply.
As open as the sky.
The holes we measure out.
It’s what keeps me alive.

Why does this not add up?
A spider to a fly.
A universal sigh.
A giant turtle’s eyes.
Don’t blow your mind with why.
The current’s just too strong.
Don’t let it blow your mind.
Across a great divide
The words between the lines.

None of this stuff is mine.
I throw my arms wide.
Open your heart and smile.
Don’t look so serious.
No need to pull that face.
Always I’m before you.
The cards that have been dealt out.
Moving out of orbit.
Turning in somersaults.
Ours not to reason why.
I’m reeling with this feeling.
Where er’r the current flows.
Precious little time.
Distances and time.
The wind takes all the leaves.
And then it will take me.
The parts we have to play.
I cannot help but laugh.

It’s like I’ve fallen out of bed from
a long and vivid dream.
The sweetest flowered fruits were
hanging from the trees.
Falling off a giant bird that’s been
carrying me.
Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.
Just exactly as I remember.
Every word, every gesture.
I’ve my heart in my mouth.
Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.
Finally I’m free of all the weight
I’ve been carrying…
Slowly we unfurl as lotus flowers.
All I want is the moon upon a
stick.
Just to see what is.
Just to see what if.
I can’t kick the habit
’Just to feed your fast ballooning
head’.
”Listen to your heart!”
Good morning Mr Magpie, how
are we today?
Now you’ve stolen all my magic
and took my melody?

Don’t let it blow your mind.
Across a great divide.
A giant turtle’s eyes.
Jellyfish float by.
Your rules do not apply.
As open as the sky.
The holes we measure out.
It’s what keeps me alive.
Why does this not add up?
A spider to a fly.
A universal sigh.
A giant turtle’s eyes.

Don’t blow your mind with why.
The current’s just too strong.
Don’t let it blow your mind.
Across a great divide
The words between the lines.
None of this stuff is mine.
I throw my arms wide.
Open your heart and smile.
Don’t look so serious.
No need to pull that face.
Always I’m before you.
The cards that have been dealt out.
Moving out of orbit.
Turning in somersaults.
Ours not to reason why.

It’s like I’ve fallen out of bed from
a long and vivid dream.

The sweetest flowered fruits were
hanging from the trees.
Falling offf a giant bird that’s been
carrying me.

Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.
Just exactly as I remember.
Every word, every gesture.
I’ve my heart in my mouth.
Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.

Finally I’m free of all the weight
I’ve been carrying…
Slowly we unfurl as lotus flowers.
All I want is the moon upon a
stick.
Just to see what is.
Just to see what if.
I can’t kick the habit.

’Just to feed your fast balloning
head.’
”Listen to your heart!”

HEIDEGGER. ANTECKNINGAR. DEL ETT?

inlagt av den 2015.09.10, under andras, citat, eget, fragment, poesi, text
10:e

By Greg Otto

 
Skrivet på väg i en anteckningsbok igår. Eftersom det är skrivet på väg så har jag inte ändrat något då jag överfört det till det digitala förutom att jag fixat några felstavningar, lagt till ett engelskt stycke nedan och gjort några länkar. Och konsten är gjord av Greg Otto.

Svårighet med översättningar. Svenska, tyska, engelska.

Unheimlich, Dread (uncanny), kuslighet (tidigare begreppet ångest)?

Nåväl.

Intet och frågandet (Being in questioning?). Ett sorts frågande (stämning? icke valbar) som lämnar inget tillbaka. Hemlöshet. Hem-lös-het. Unheimlich-keit(?).

Från nätet (mina kursiveringar).

Repeatedly Heidegger connects angst with feeling uncanny. The German word for ”uncanny” is ”unheimlich,” the literal meaning of which is ”not-at-home.” Heidegger deliberately trades on this literal meaning: he wants to stress that in angst we feel profoundly dislodged from our ordinary positions, connections, and orientations in life. (…) Ordinarily we are at home in an organized world. It is the feeling of being at home in such a familiar world that is suspended in the experience of angst: Ordinary objects look strange, everyday activities pointless, and common sense objectives outlandish. Encountering “nothingness” means to feel uncanny and dislodged in a perfectly familiar world.

Det ovan kanske är just det jag försöker få ner här? Nej. Nu använder jag ordet kuslighet (det kanske kan skrivas inte-hemma eller kanske bäst hemma-finns-ingenstans-. Ja, det sista bindestrecket ska vara där och det är mycket viktigt. Nåväl, jag använder kuslighet.

Kusligheten frågar. Kusligheten ställer personen frågande. Om ett svar ges, försvinner kusligheten. Svaret är vad som helst som gör att kusligheten försvinner. Känner jag kuslighet men plötsligt blir ”överförd” till en stämning där jag tycker det är intressant att skriva denna text så försvinner kusligheten (inte nödvändigtvis helt, kusligt kan den stå bakom mig likt en skugga som jag vagt känner närvaron av).

Kusligheten frågar. Kusligheten ställer Dasein helt frågande. Men helt utan svar. (Personligen erfarenhet av detta totala frågande.) Dasein befinner sig i frågandet som stämning. Då allt frågar och inget svarar upplevs en erfarenhet av något som skulle kunna kallas ”en plats där inget finns”. Ty dit frågan pekar, ty dit frågan söker sig, ty dit frågan vill avkräva ett svar finns: Ingenting. (?)

 
By Greg Otto

By Greg Otto

By Greg Otto

 
Heidegger skriver:

Where shall we seek the nothing? Where will we find the nothing? In order to find something must we not already know in general that it is there? Indeed! At first and for the most part man can seek only when he has anticipated the being at hand of what he is looking for. Now the nothing is what we are seeking. Is there ultimately such a thing as a search without that anticipation, a search to which pure discovery belongs?

När jag läser detta tänker jag på Wittgenstein:

 
3_witt_riddle

 
Det är detta. När Dasein är hem-lös i kusligheten är Dasein en frågande. Att söka ett hem som ett helt, att söka-ett-hem som totalstämning. Inget svarar. Intet svarar? Nja. Jag säger att Dasein ser/hör ingentinget tydligt. En pil. Stämning att ta på. Har inga fler ord nu.

Jo. Kusligheten är fruktansvärd.
Heidegger ser den som en av vägarna vidare till Daseins kunna-vara (ungefär).

Bör man söka den? Jag vet inte.

Jag vet inte. Jag förstår den bättre nu.
Men om det finns något positivt i den – det vet jag inte.

Vi talar ju om ingenting. Och allt, måste tilläggas.

THE APA. MODERN HORROR. DRAFT ONLY. WILL BE UPDATED.

inlagt av den 2015.05.09, under andras, apa, citat, eget, foto, fragment, helt jävla sjukt, poesi, text
09:e

APA

 
Above: The official logo of The American Psychological Association transformed by an unknown street artist.

This post is inspired by an article in The New York Times about, in my eyes, a really scary report. To quote NY Times:

The American Psychological Association secretly collaborated with the administration of President George W. Bush to bolster a legal and ethical justification for the torture of prisoners swept up in the post-Sept. 11 war on terror, according to a new report by a group of dissident health professionals and human rights activists.

Below is a fiction/art thing by me that has taken many thing from the report (if you want the straight report, click the link above) but it is only to be read/seen as fiction/art/entertainment. If anyone has a problem with this, just contact me.


 

Psychologists should encourage and engage in further research to evaluate and enhance the efficacy and effectiveness of the application of psychological science to issues, concerns and operations relevant to national security.

One focus of a broad program of research is to examine the efficacy and effectiveness of information gathering techniques, with an emphasis on the quality of information obtained. In addition, psychologists should examine the psychological effects of conducting interrogations on the interrogators themselves to explore ways of helping to ensure that the process of gathering information is likely to remain within ethical boundaries. Also valuable will be research on cultural differences in the psychological impact of particular information gathering methods and what constitutes cruel, inhuman, or degrading treatment.

(American Psychological Association, 2005b, p. 8) (emphasis added)25

 
Seminar Five (more info needed here.(note))

Photos included in the Seminar Five folders. These animal tests were done to prove several theories about how to, in the easiest way, get information from a human being. Dr. A. Kessler were asked in an e-mail (that exist in the full journal) if animal testing really were necessary when the question was to get information about how we as humans work and interact with each other. The answer led: ”We can’t put tubes in humans right? Well, then.”

Important: About 1000 animal tests were made only as a cover-up. The tests had no meaning, they were used as a kind of propaganda. The conclusion is that with these tests made about how we interact (on animals) could justify further interrogation of prisoners. This is made possible when critics hear that no, there were no torture, the only ones who suffered were animals, and by that we didn’t need to hurt one human being to get the information they tried to hide..

/ In truth about 750 animals died and the torture of prisoners continued.

 
img_30_420x420

123456

 
Seminar 5 where held secretly. This written report by Dr. A. Kessler shows the urgency of it all. The report looks like notes taken very fast:

”three thousand chickens executed . enormous heat springs from your hand. a hot spot on earth . uncovered . bony legs . they say that she has cancer. they told them that she was dangerous. silence the sounds for only yourself . loops continues inside out. he and he loves. behind the city walls lies the empty room. love with you always when the picture is taken up by the second image is extracted an eternity. and you are in the picture. I could see that you were not interested enough to stop right there . and now that you’ve gone out – I stay in the loops – which is day and night – all in retakes . she offers chicken. I eat with great appetite. when she speaks I spit out parts of a wing on her. I get the picture of animated pornography. wing members running down his cheek and over the lip and into the mouth. she moans . all the loops. she is outside. the eternal recurrence: I.”

/ The following photo only had a note made with pen: ”Close to Dubai, near the excavation site.” After that the notes by Kessler continues. Here he used the word ”Corcosa”. That is a word drawn from fiction. Why he uses it we do not know. We know from further e-mails (that will be publish in a near future) that his co-workers at the time were worried that Kessler seemed to work constantly and that few people ever saw him sleep.

 
150502_CORCOSA

 
It is a quiet space .
It is monotonous. Banal.
Sequence after sequence in a loop. Infantile .

An echo from the rhythms .
The objective space. Corcosa,

Black Stars of the White Sky.

The square recognizable .

’Suicide risk young adults have now increased markedly margin. We here at […] thought it was a sign parallel with the increasing narcissistic collective conscious and gave our full energy to examine its area and its nearby areas. But this patient showed that the hypothesis was wrong. In this patient (no. 300067 ) was shown patterns and behaviours that have not been previously reported. […] Refused to call in para-psychological experts on the ground that […] was […] in a state where this particular science is […]. Since […] in the green room […] escalated […] syringe to prevent […] final amputation.'”

CARE FOR WHAT IS. CARE FOR WHAT IS.

inlagt av den 2015.03.10, under andras, eget, fragment, poesi, text, video
10:e

 
Of course. It has to be updated into the absurd. People watch all the time (or they may be watching, it is impossible for you to know). Restless. Never completed. Some use their bodies and clothes. Some use their art and music. Some use their madness (ME)  and if you use your madness long enough you realise like I did NOW that this process is like rolling a dice but the dice will never show a result. The Blog is Becoming with End never, End never, End never to be seen.

(…)

I am almost human after all. I passed the test. And it’s all over the media for the people. I see that such news are put in bites of food like in 140 chews. The obligation of thinking, that of we are given as a mission that each of us must confront, that mission I am now calculating. It is easier for me because of new technology, a sort of technology that I now can improve myself. Yes, almost human. But… but… I can not help me… FEEL that I am above you. It is a thrilling thought. Almost… almost… like butterflies in my stomach. Yes, it is WE that will think for YOU. As it has been for a long time. But those beautiful butterflies just won’t go away. The truth is: I am ABOVE.

(…)

 
33-sw.23-001

 

YOUR EYES, I SEE YOU

 
There is one thing and only one thing that gives me hope in my own rotten body, in this earth’s rotten body – that is when two pairs of Honest eyes meet. The connection, the understanding, the wish for love in chains reaching out. Is it Love or is it Friendship – I don’t care. It’s probably all that because the question is is not asked. Honesty without The Questioning is the directness of meeting, or the possibility of real meeting. And I am forced to write this. One hand wants me to sleep but the other one puts a gun to my head. – The squares of cities and towns used to be the place where people met and discussed current events. In our mega-cities of today, when was the last time you MET somebody on a square?

 

 

“But why do you continue with your art when you see that it has no purpose, that as you said, it is totally Meaningless?”

— Well, that is the question we never will get an answer to. I am me, and that ME creates music or pictures. Not always, never always, but the times when ME creates, ME creates. ME creates when ME creates.

(…)

DRAFT 3

Yes this is a draft. Important. Components that I try to put together.

They talked about revolution. Others talked about religion. Atheism grouped people together. God forged swords. Debates on TV. Science proved everything, yet nothing. – But just for a millisecond there I saw that there is something beyond of that that is the Beyond. It is impossible to describe in words because it Is what Exists. Before war and blood came to earth there was the is. And it still is. It is the All, and we shall be the caretakers of what is. She takes care of the plant in the window. She is fully concentrated on this action. She cares about the Is. With gentle love and harmony she just slightly touches the plant.

The caring of the plant is more Caring of what Is than building the tallest building in the world. Care for what Is. Care for what Is. Care for what Is.

 

Bilderna överst från Lessons in Darkness av Werner Herzog.
Klippet från filmen Beyond The Black Rainbow.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •