A008 3D REWORK
inlagt av Daniel den 2020.05.25, under bildserie, ett liv, grafik/digitalt, inläggsserie, målning/teckning, omsorg, sociala medier
25:e
There are 2 of them! Wow! Smiley
A008-010
inlagt av Daniel den 2020.05.22, under bildserie, ett liv, grafik/digitalt, inläggsserie, målning/teckning, nya tag, sociala medier
22:e
They match well with no borders too.
And in vertical line-up:
KRITIK
20:e
Nej, stop nu du! Nu har du mått ”bra” för länge. Det märker du ju nu när du skriver detta, eller hur? Just det. Du vill inte lägga ut ett ord på nätet. För det är som att kasta ner ett mynt i en så djup brunn att du aldrig hör när den slår mot ytan. Varför skriver du? Jag skriver för att någon annan ska läsa. För jag lyssnar just nu på Tricky, och han har ”lagt ut” sina grejer. ”Den som inte talar är död” heter en diktsamling av Kristian Lundberg. Om en tänker endast på den titeln så är det ju självklart att jag ska prata, tala, skriva. Gör det då! Det är ju precis det jag gör. Nej, stop nu du! Nu har du mått ”bra” för länge. Det märker du ju nu när du skriver detta, eller hur?
ALLA KOMMER ATT FÅ DET
20:e
Kan inte träffa någon. Jag har sån respekt för sjukdomen. Jag tycker alla skulle lyssna på Sigge Eklunds två poddavsniytt. (Inte den med Alex.) Sigge ringer upp folk han känner och några experter. Det är så direkt på. Lyssna på andra avsnittet först och försök att inte att fälla några tårar. Nu är det ju inte dagsaktuellt. Men att höra ord från skyttegraven, fronten och låta dessa människor få tala till punkt, det är intressant och emotionellt. Det avsnittet är runt 2h och 30 min. När det står hyfsat still i ditt huvud och du har tid så lyssnåa på den. Länken är nedanför.
Jaja, upp igen lev på improvisation. Pepsodent och partym. Katten. Silverbullit. Ping Floyd. Tricky. Cat Power.
BARELY (THERE)
28:e
UP: MY ARTWORK
NIN SONG: AT THE HEART OF IT ALL (APHEX TWIN REMIX);
EARPHONES; LISTEN FULL LENGTH.
Pre: YTA
24:e
min näve mot ram
(jag inte människa, ram inte människa)
ram som drar inälvor ur mig
ram är simpel chimär, simpla stackare. men –
jo, jag ser klart nu
men om en timme?
men om en vecka?
som en älskare som darrar på läppen och du kan inte veta
det är yta, enkelhet
dock störningar, distortationer, ett mitt liv som
inte kan se rutans egentliga elegans
ytor
det där som är
ytor
det där som är
där
ytor som de bara tittar på
eller vem, de tittar och i det som är blodådror
för vissa, finna ingenting –
och bara kunna vandra vidare
eller
att inte kunna göra så
sitta kvar där tid
och vy in absurdum
skaka tänder ner
i ond-roten
och plira, stirra
och plira, tåras
och plira, plira, plira
inga tårar
torka ut ögonen
per pixel
per avslut
per pixel
per avslut
ska det vara sista gången
vem i välden vet; sannerligen, ordentligt, helomfattande
var du
finns du
kan jag fråga dig
new dawn fades
en plats; nu –
floating down the surface
symptoms of this may vary from
/…/ anxiety to a sense of terror
att se mig den här gången
hoppas på något annat
min näve mot ramen
(jag inte, ram inte människa)
ram som: bakgrunds-
ram är: surret, floating down the surface; a crowded street
flytande ner på, mot ytan
ANIMA
18:e
Anima. Att en individ kan rättfärdiga detta ett mitt livs hela j*vla existens med krumbukter, fallna frukter och ord utskurna ur likt bark blod sav. En individ som existerar här i samtidigheten. Ditt namn har varit ett mantra som närt mitt nervsystem. Jag ska berätta. En dag. <3
KRIS; SKRIVET 2019 –
inlagt av Daniel den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e
Skräck.
En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.
Men allt är relativt. (”Why the Why?”)
Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.
Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.
Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.
Det var ju skräckfilm
dom kollade på
och alla höll för ögonen
men du såg
bara dammet
på teverutan
mer fanns inte
så du också
tryckte hårt ner dina ögonlock. –
***
Att verkligen skriva är svar.
Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.
Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.
Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.
Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.
Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.
Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.
Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.
Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.
Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.
Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.
Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.
Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.
Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.
Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.
Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.
Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.
Och:
Tack Elisabeth. Du som såg mig.
Och till dig S, för alltid.
