190516; A CLIP MADE IN 2013 (UNFINISHED)

16:e

 

 
 
A clip that I never finished and then forgot.
Found it on a external drive.
I think it is worth watching.
WORKS IN MOTION2.

Pictures by me.
Words by Walt Whitman.
Music by The Knife.

190428; TWO SMALL PIECES

28:e

 

 

190428

inlagt av den 2019.04.28, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, snabbinlägg
28:e

 

190219; REWORK

inlagt av den 2019.02.19, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, snabbinlägg
19:e

 
du liknar någon,
en gammal vänskap,
borta sedan länge.

de små rörelserna, den korta tiden.

blicken din flackar,
men jag var där hela tiden.

 

190204

inlagt av den 2019.02.04, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, snabbinlägg
04:e

 
with teeth_
her teeth
i belong to her
she got my –
money
pride
self esteem

life in her hands

LANDSKAP BW ANIMATED

inlagt av den 2018.11.03, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning, snabbinlägg, video
03:e

NO. 1 / BOOK OF

01:e

NEW SCAN OF OLD PAINTING

inlagt av den 2018.10.24, under eget, målning/teckning, snabbinlägg
24:e

REWORK 4

inlagt av den 2018.06.26, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
26:e

 

 

 

UNTITLED #2

11:e

TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”

02:e

 
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

Birgitta Trotzig

 

 

SAMMANHANG (Material)

Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –

Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).

Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.

Material och sammanhang.

 
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.

We are accidents waiting to happen.

Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.

Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.

 

I AM THE CREATOR

14:e

 

DANIEL JOHANSSON — Your work has been curated to VSCO Selects — a showcase of exceptional content from around the globe. Use this link to view and share your work. See it among a selection of the finest content online in VSCO’s Collection.

Here you can find my work in VSCO Selects.

 

ZONA

inlagt av den 2017.05.20, under andras, citat, eget, foto, ljud, målning/teckning, omsorg, poesi, text
20:e

 

 
 
Kan du hålla tyst?
Jag vill bara att du är tyst
under den stund jag
ska men inte talar, är tyst.
Och var tyst sen.
I tystnaden, i inväntandet
utan någon förväntelse
där tid inte har någon existens
i mig blir det där till, det det onämnbara

Fast så sällan.
det onämnbara – år..

Ja, hunden är också i nåd.
Jag blir glad. Min vän.

Den som vet talar ej

Den som talar vet ej

Gräset, de höga gräsens eviga rörelse,
se de talar till mig. Talar till mig
i deras tystnad. Kan ni förutsäga
varje grässtrås rörelse över detta mäktiga fält?
Och varför skulle vi vilja förutsäga det,
min herre vetenskapsman,
min herre författare?

I tystnaden fullbordas jag.

 

 
The Prayer of Tarkovsky’s Stalker:

Let everything that’s been planned come true.
Let them believe.
And let them have a laugh at their passions.
Because what they call passion,
actually is not some emotional energy,
but just the friction between their souls and the outside world.
And most important, let them believe in themselves.
Let them be helpless like children,
because weakness is a great thing, and strength is nothing.
When a man is just born, he is weak and flexible,
when he dies, he is hard and insensitive.
When a tree is growing, it’s tender and pliant,
but when it’s dry and hard, it dies.
Hardness and strength are death’s companions.
Pliancy and weakness are expressions of the freshness of being.
Because what has hardened will never win.

 
 

FOR YOU, MY LONG LOST FRIEND.

03:e

 
 

 

 
 
 
 
 

Music: Grouper – Clearing

 

MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

01:e

main

 
 

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ’Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
 
 
 
I am alone. The world is alone. GTranslate to eng of a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio: SIGUR ROS – COLD
 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •