Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.
Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.
Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.
Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.
Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.
Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?
Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?
Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.
Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.
Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.
Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.
Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.
Frånvaro.
Den nyktra ångesten är skör.
Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.
lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche
Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?
senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder, som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle.
jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –
som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade
Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade
sväljer ner två med smärtlindrande
men han är inte jag
inte nu (inte längre?)
och jag ber inte om ursäkt
hennes tatueringar var grymma
funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin.
jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden
jag låg och lyssnade på radio en kväll
folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova
alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?
vill inte anklaga men det gjorde jag nu i alla fall
hur ska jag inte anklaga?
Nietzsche igen:
”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”
Nietzsche igen:
han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från
han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen(!?)
Jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:
”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA”
inte sitta fast längre
röra på sig
sig röra på sig
sig röra röra
röra vid
vidröra
sällan skådat
att se
inte faller
faller intet
det är omöjligheten som inte talar
blir yngre
reglerna gäller inte
se det intiga
i ögonen
tills
det faller
se det intiga
i detaljerna
tills
du briljerar
se det intiga
i avsluten
tills
du inte somnar
se det intiga
i vinklarna
tills
piskan viner
se det intiga
i ögonen
se det intiga i ögonen
i ögonen till slut
det intiga, halvdana, triumferande, du triumferande
liv
se liv
liv se
bli liv
liv bli
liv
ursäkta
liv
liv, tack
Gatan fram. Skyltar. Människor inga. Liv, var igen, liv var? Klockan 23:00. Dansa ska jag, ska dansa jag, jag dansa, ja dansa, ja dansa. Fast i det frusna. Intet leker en fruktansvärd lek. Dansa fastna dans idag. Liv, var, tack ja liv var liv dansa liv var klockan fast i det frusna. Rösten säger saker om hur det ligger till, jag tvingas säga att rösten har rätt. Slutspel. I natt. Beckett –
se det värsta
i synen tills att
man brister
i skratt
se det intiga
i synen
tills
man brister i skratt
man brister i skratt
skratt brister man i
liv, ja var igen, liv?
skuldhölje biter
ensamhet fast
slå mot det
slå mot det
glöm aldrig att slå mot det
se det ensamma i ögonen –
att triumfera, att triumfera, att triumfera –
Text av mig inspirerad av Samuel Beckett.
Bild gjord av mig. (Från en serie på 6 bilder. Fler kommer.)
Write not yet written poetry here. to her. today. to far far
I lost a nerve. And a tooth. Bloody old poetry. Bloody Mary. Bram Stoker. Absinthe.
The Princess is a River. Right, the River is a Princess.
And all rivers come together in the ocean. Every soul.
Deep there, in the Abyss. Then a mirror. Abyss looks back.
The white line. The Mirror. Everything you do; the mirror.
Doppelgänger. This is me. The words on a screen year after year.
And yet I get the last word. Always, always, always.
Sisyphos. Never read Camus. Do not read a bloody thing. Read only if you WANT to read.
asymmetriska figurer i död-blå rymd vakuum kallt små fläckar av rött rött svart blått tror jag kan se karlavagnen där uppe allt i cirklar krumbukter icke raka linjer ekens fingrar rör sig till evig melodi tacksam för en värld där jag får vara helt gratis var hade (jag) varit annars ser tre punkter de tycks röra på sig som endast stjärnor kan bakom allt en helt vänlig kapten kättingar fri luft dimma i det röda för mig mot dig dig dig mötes vi i vitvakenheten just vi samtalar tusendels sekund innan någon vaknar innan nån fattar ja vi tar allt av våra kroppar rörelsen perfekt rör hud de vet inte men jag vet och din hand är i mitt hår när du somnar somnar en helt ny plats ett helt annat liv jag gjorde det nu har jag ingen aning om stammen jag går på verkligen håller från min hela tyngd jag kanske gjorde fel nej nej vila är för dom vila är för dom
En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.
Men allt är relativt. (”Why the Why?”)
Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.
Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.
Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.
Det var ju skräckfilm
dom kollade på
och alla höll för ögonen
men du såg
bara dammet
på teverutan
mer fanns inte
så du också
tryckte hårt ner dina ögonlock. –
***
Att verkligen skriva är svar.
Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.
Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.
Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.
Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.
Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.
Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.
Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.
Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.
Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.
Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.
Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.
Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.
Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.
Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.
Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.
Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.
Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
Ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
Mörka ögonvalv drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.
Jag minns när jag kom till en ny stad. På en viss bar, om det första gången eller andra gången jag var där så fanns en text i rummet som jag skulle skriva ner nästa dag. Jag visste det redan där när jag stod där med en Bloody Mary och en öl. En av mina bästa vänner var med mig.
Jag måste gå igenom mitt förflutna för att hitta mig själv.
Jag minns Röd färg. Rött rött rött. Röda nätter. Här är texten jag från rummet –
Rummet är ganska stort – fyllt med stora soffor överdragna med röd sammet. Några fåtöljer i samma stil. Skumt upplysta väggar med djupt djup terrakotta-röd-suggestiv färg. Tända ljus, kandelabrar, några stela figurer i svarta kostymer. En doft av svavel blandat med lime. Rökigt. Dolt. Lite naggat i kanterna. En trasig flaska Corona på golvet. En smal man i hornbågade glasögon och snävt åtsittande blå sammetskavaj – han dansar runt, runt och runt. En kvinna tittar på honom med svagt alkoholiserad blick. Toner. Stoft. Fullt med folk. Neonljus genom fönster. Ett avstånd. Tindersticks.
»to help me remember, remember what I was when I came in – to help remember what I am now, another desperate man.«
Bröst. Bringor.
Hon står på andra sidan. Cirka sju-åtta meter. Svart åtsittande klänning, mönster som glänser i silver. Pratar med sin väninna. Neonet reflekteras i hennes glasögon som hänger över klänningen, nära hennes bröst. Jag stirrar på henne. En Bloody Mary i min vänstra hand, kanske halva kvar att dricka, kanske halvt drucken. Cigarett i högra, mellan pek- och långfingret. Min väninna, min vackra korta väninna vid min sida. Hon har blicken någonstans i fjärran. Hon söker, jag vet att hon söker, jag vet vad hon söker. Hon tänker då och då samma tankar om mig. Jag stöter mot henne med axeln. Hon upprepar samma rörelse mot mig. Vi ler mot varandra på vårt speciella lite ironiskt tragikomiska vis. Vi skålar. Hon ser någon i snävt åtsittande sammetskavaj. Jag ser någon med silvermönster i sin klänning.
Ett par går in På Toaletten. De knullar.
Dj:n byter sång. Något från Bruce Springsteens Nebraska. Tänker på ett par i amerikanska öknen. Martin Sheen i jeanskläder – påminner om James Dean, skott yr i luften. Ler för mig själv. Tittar på drinken, dess färg påminner om färgen på hela stället, hela ställets jävla vibrerande varma luft. Rött rött rött. Jag stirrar på henne igen. Rött rött.
»everything dies baby that’s a fact – but maybe everything that dies someday comes back.«
Hon bjuder. Kanske fyra till. Snabbt. Neonet. Silvret. Det svarta. Färgstreck. Rök. Rött rött rött.
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.
(…)
Och –
jag ser dessa saker. Under buskagen där solen inte tränger in ser jag något som jag inte vet om det är riktigt eller bara en villa, en röst som inte finns. Min blick blir suddig inte koncentrerad bakom vet inte kan inte vem är det som är jag kan jag se dig vem är du. Under buskagen. Under hjärna och kropp, under kapital och kläder – vad finns där, vad finns där?
(…)
En storm är på väg in. Ett högtryck ligger över Ryssland. Bränder, gnistor. Kanske det kommer hit. Men först ett enormt oväder. Det bränner och slår, något ligger över byggnaden och gården, måsar och svalor flyger högt, högt. Allt skall komma, allt skall slås ner, allt skall förgås. Och –
(…)
En skön blixt. Blodet stiger. Nyanser uppenbaras, fantasin slår ut i blom. Händerna söker föremål att ta tag i, att förändra, omskapa, kanske förstöra. Sakta stiger det från fötter till hjässa, din hud ser brinnande ut, bilden i spegeln liknar dig och ingen annan. Du stiger till ytan och ser solen, upp ur det kalla vattnet samtidigt som du är kvar – malströmmen drar dig neråt. Längre ner, längre ner till kaskeloter och jättebläckfiskars brutala strider. Rörelsen, strömmarna – äntligen höjs penseln och pennan.
Målaren skissar. Plötsligt finns en kontur, en profil på pappret – kanske bara efter några streck. Målaren kanske slutar där, för honom är det hela fullbordat. Fast fortfarande är det bara en skiss. Det har inga pretentioner gällande att skapa en fullvärdig bild – nej, en skiss är något oavslutat med lika många rätt som fel. Skiss – så är denna text och så skall den vara. Ta vad du vill ha, släng resten. Men det är bara Du, Dig som finns i detta samband.
Det där som fortfarande förföljer mig. De förlamande åren. Dis, dimma – längst ut på isen. Iskant, kant, klyfta; den gamla vägen ner, ner, ner. Jag var förlamad, tiden förlamade mig. Isoleringen. Mina rutiner. Kött och ben nu. Det har blivit kött och ben. Dis, dimma – jag kan inte minnas längre. År av glömda minnen. Benrangel. Köttet och dess fasthet. Det har blivit kropp. Förlamande år har blivit kropp. Kropp nu. Kropp. Kroppen är vad som är?
Blixtminne slår till. Vulkan. Kroppen skälver. En skräck stannar i mindre än en sekund. Sen dold-heten. Vidriga vändningar i svettig säng. Blodstänk och gröna väggar. Och något mer, det fasansfulla – tankarna som satt fast som is. Tvång-tanken. Tvång-tankarna. Och. Och sen borta, så borta. Spelar spratt. Minnet en tvehövdad gud. Köttet staplar vidare. Det fasta köttet. Som, som om jag har upplevt för mycket?
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy
