Pre: YTA

inlagt av den 2020.03.24, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
24:e

 
 
min näve mot ram
(jag inte människa, ram inte människa)
ram som drar inälvor ur mig
ram är simpel chimär, simpla stackare. men –

jo, jag ser klart nu
men om en timme?
men om en vecka?

som en älskare som darrar på läppen och du kan inte veta

det är yta, enkelhet
dock störningar, distortationer, ett mitt liv som
inte kan se rutans egentliga elegans

ytor
det där som är

ytor
det där som är
där

ytor som de bara tittar på
eller vem, de tittar och i det som är blodådror
för vissa, finna ingenting –

och bara kunna vandra vidare

eller
att inte kunna göra så
sitta kvar där tid
och vy in absurdum

skaka tänder ner
i ond-roten

och plira, stirra
och plira, tåras
och plira, plira, plira

inga tårar
torka ut ögonen

per pixel
per avslut
per pixel
per avslut

 
 
 
 
ska det vara sista gången

vem i välden vet; sannerligen, ordentligt, helomfattande

var du
finns du
kan jag fråga dig

new dawn fades

en plats; nu –

floating down the surface

symptoms of this may vary from
/…/ anxiety to a sense of terror

att se mig den här gången
hoppas på något annat

min näve mot ramen
(jag inte, ram inte människa)
ram som: bakgrunds-
ram är: surret, floating down the surface; a crowded street

flytande ner på, mot ytan

 

KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

200227 – THE DAWN CHORUS

inlagt av den 2020.02.27, under andras, eget, grafik/digitalt, poesi, text, video
27:e

 

 
om du kunde
skulle du då göra det igen
bryt av grenen, ta en liten bit

tusen fåglar
inga raka linjer
trädfingrar, rör sig
likt din hand
mot min haka ömt

om du kunde
skulle du

det är väl inte hela världen
jag är inte typen som vill stänga dörrar

berätta för mig om du har fått nog –

vitt dött tv-brus
parkeringsplan tusen platser
tomt, 6 på morgonen
vit död horisont

du kommer
att frysa ihjäl i de kläderna

the dawn chorus

om du kunde
skulle du då göra det igen

du är smart, du skulle kunna
kunna göra det med stil
men du måste säga till
lova att du säger till

jag vill se dina ögon
se din ögonvita igen

  
du är tillbaks, nice to see you again

låser och du får nyckeln
jag är inte den typen
men jag kastar den därutöver

låter den sugas ner
kattegatt atlant marianergrav

 

200220 TILLBAKA / BACK

inlagt av den 2020.02.20, under eget, grafik/digitalt, poesi, snabbinlägg, text
20:e

 
 
   Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
   En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
   Ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
       blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
       ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
       Mörka ögonvalv drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
       och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.

 

190314; BAREN, DÅ

inlagt av den 2019.03.14, under eget, poesi, text
14:e

Jag minns när jag kom till en ny stad. På en viss bar, om det första gången eller andra gången jag var där så fanns en text i rummet som jag skulle skriva ner nästa dag. Jag visste det redan där när jag stod där med en Bloody Mary och en öl. En av mina bästa vänner var med mig.

 
Jag måste gå igenom mitt förflutna för att hitta mig själv.
Jag minns Röd färg. Rött rött rött. Röda nätter. Här är texten jag från rummet –

 
Rummet är ganska stort – fyllt med stora soffor överdragna med röd sammet. Några fåtöljer i samma stil. Skumt upplysta väggar med djupt djup terrakotta-röd-suggestiv färg. Tända ljus, kandelabrar, några stela figurer i svarta kostymer. En doft av svavel blandat med lime. Rökigt. Dolt. Lite naggat i kanterna. En trasig flaska Corona på golvet. En smal man i hornbågade glasögon och snävt åtsittande blå sammetskavaj – han dansar runt, runt och runt. En kvinna tittar på honom med svagt alkoholiserad blick. Toner. Stoft. Fullt med folk. Neonljus genom fönster. Ett avstånd. Tindersticks.
»to help me remember, remember what I was when I came in – to help remember what I am now, another desperate man.«
Bröst. Bringor.
Hon står på andra sidan. Cirka sju-åtta meter. Svart åtsittande klänning, mönster som glänser i silver. Pratar med sin väninna. Neonet reflekteras i hennes glasögon som hänger över klänningen, nära hennes bröst. Jag stirrar på henne. En Bloody Mary i min vänstra hand, kanske halva kvar att dricka, kanske halvt drucken. Cigarett i högra, mellan pek- och långfingret. Min väninna, min vackra korta väninna vid min sida. Hon har blicken någonstans i fjärran. Hon söker, jag vet att hon söker, jag vet vad hon söker. Hon tänker då och då samma tankar om mig. Jag stöter mot henne med axeln. Hon upprepar samma rörelse mot mig. Vi ler mot varandra på vårt speciella lite ironiskt tragikomiska vis. Vi skålar. Hon ser någon i snävt åtsittande sammetskavaj. Jag ser någon med silvermönster i sin klänning.
Ett par går in På Toaletten. De knullar.
Dj:n byter sång. Något från Bruce Springsteens Nebraska. Tänker på ett par i amerikanska öknen. Martin Sheen i jeanskläder – påminner om James Dean, skott yr i luften. Ler för mig själv. Tittar på drinken, dess färg påminner om färgen på hela stället, hela ställets jävla vibrerande varma luft. Rött rött rött. Jag stirrar på henne igen. Rött rött.
»everything dies baby that’s a fact – but maybe everything that dies someday comes back.«
Hon bjuder. Kanske fyra till. Snabbt. Neonet. Silvret. Det svarta. Färgstreck. Rök. Rött rött rött.

 

190219; REWORK

inlagt av den 2019.02.19, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, snabbinlägg
19:e

 
du liknar någon,
en gammal vänskap,
borta sedan länge.

de små rörelserna, den korta tiden.

blicken din flackar,
men jag var där hela tiden.

 

SKISSARERAT:

inlagt av den 2019.01.31, under eget, fragment, poesi, snabbinlägg
31:e

 
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

(…)

Och –
jag ser dessa saker. Under buskagen där solen inte tränger in ser jag något som jag inte vet om det är riktigt eller bara en villa, en röst som inte finns. Min blick blir suddig inte koncentrerad bakom vet inte kan inte vem är det som är jag kan jag se dig vem är du. Under buskagen. Under hjärna och kropp, under kapital och kläder – vad finns där, vad finns där?

(…)

En storm är på väg in. Ett högtryck ligger över Ryssland. Bränder, gnistor. Kanske det kommer hit. Men först ett enormt oväder. Det bränner och slår, något ligger över byggnaden och gården, måsar och svalor flyger högt, högt. Allt skall komma, allt skall slås ner, allt skall förgås. Och –

(…)

En skön blixt. Blodet stiger. Nyanser uppenbaras, fantasin slår ut i blom. Händerna söker föremål att ta tag i, att förändra, omskapa, kanske förstöra. Sakta stiger det från fötter till hjässa, din hud ser brinnande ut, bilden i spegeln liknar dig och ingen annan. Du stiger till ytan och ser solen, upp ur det kalla vattnet samtidigt som du är kvar – malströmmen drar dig neråt. Längre ner, längre ner till kaskeloter och jättebläckfiskars brutala strider. Rörelsen, strömmarna – äntligen höjs penseln och pennan.

Målaren skissar. Plötsligt finns en kontur, en profil på pappret – kanske bara efter några streck. Målaren kanske slutar där, för honom är det hela fullbordat. Fast fortfarande är det bara en skiss. Det har inga pretentioner gällande att skapa en fullvärdig bild – nej, en skiss är något oavslutat med lika många rätt som fel. Skiss – så är denna text och så skall den vara. Ta vad du vill ha, släng resten. Men det är bara Du, Dig som finns i detta samband.

HÄNDELSER TILL MINNEN TILL KÖTT

inlagt av den 2018.10.02, under eget, foto, poesi, snabbinlägg, text
02:e

 
Det där som fortfarande förföljer mig. De förlamande åren. Dis, dimma – längst ut på isen. Iskant, kant, klyfta; den gamla vägen ner, ner, ner. Jag var förlamad, tiden förlamade mig. Isoleringen. Mina rutiner. Kött och ben nu. Det har blivit kött och ben. Dis, dimma – jag kan inte minnas längre. År av glömda minnen. Benrangel. Köttet och dess fasthet. Det har blivit kropp. Förlamande år har blivit kropp. Kropp nu. Kropp. Kroppen är vad som är?

Blixtminne slår till. Vulkan. Kroppen skälver. En skräck stannar i mindre än en sekund. Sen dold-heten. Vidriga vändningar i svettig säng. Blodstänk och gröna väggar. Och något mer, det fasansfulla – tankarna som satt fast som is. Tvång-tanken. Tvång-tankarna. Och. Och sen borta, så borta. Spelar spratt. Minnet en tvehövdad gud. Köttet staplar vidare. Det fasta köttet. Som, som om jag har upplevt för mycket?

Näsa, knoge, kindben, fot – staplar.

ORD VILL BESKRIVA

inlagt av den 2018.10.02, under poesi, snabbinlägg
02:e

180910 (TVÅ: SURRET: OVAN/UNDER)

inlagt av den 2018.09.10, under eget, grafik/digitalt, helt jävla sjukt, poesi, snabbinlägg, text
10:e

 
inte sova okej / dricka för much.trapped i hyperrymden.?. flickan försvann, leende och blåser kyssar. Ett vitt ljus översvämmade rum / var tidpunkten för uppvaknande: publiken var lättad över att finna sig i sitt eget företag … someo (text oklart) inte vakna, det var en vit mardröm: Ansikten strålande skratt, halta självgodhet / uppenbarligen icke inhiberade …

tre hundra miljoner människor
alla med samma yta
allt jag säger / gör är misstänkt
ta mig och du får hjälp
där
nummer betyder ingenting
Gud välsignade dig med ett vackert ansikte
rätt skola
rätt föräldrar
jellydogs gelatinerad ål

vi går på restaurang finns kött i brödet finns det inte tillräckligt med sittplatser för alla det är kött i rosa allt jellylikefat skivor rosa / klättra upp brandstegar / mycket förgiftad

rådgivning för robotar

om du känner att / låg igen.
Försök. förblir
i / circleof
vänner. / se nästa instruktion
mjukhet
skakning
allt i sin rätt att vara
det willpass
onlypart / inte sista
saltvatten bra för rengöring
ögonblicksbilder.
kännande varelser / Kall (lugnande)
dont.

gå.

kommer bara vill komma tillbaka.

inte bara ringa
inte bara vara
(vår utstrålning / andmeaning.)
synd att inte skriva (vara där)
när man ville (var där)
skriver nu
säger nu

kom ihåg alla de bra saker

nu
Fil / Print… / Skriv ut (på min vägg fast för att minnas) Meddelande slutar

   
stund i mitt medvetande (G*****!) och fortsätter täX NEWSCNN ABC ETC. och byter igen ochde visar en gammal okusåpafrån artonhundratalet en antik variant de berättar historier i deidarebyter igen och sven melander(GRATTIS)intervjuar någon kameranfortsätter insekten flyger övertaken krälar ner i avl)oppBlicken ver anden enflicka/kvinna/vinna ) — — – (HOPPAS >ga rusar ned i kloak( ATT)ernas malströmmarinsekten flyger högre er hela göteborgoch floden som flyter(DU FÅR tar med alladet är ingen messias det är en apokalyps.nker
på minnesflickan vill inte måste vtt mord
på ljusa dagen en svart änka på nature
channel stinger bitar de dör och ett
undantags(EN BÄSTA AV DAGAR)
tillstånd i det stora landet FO

180906 (ETT: MEA CULPA)

inlagt av den 2018.09.06, under andras, eget, grafik/digitalt, inläggsserie, omsorg, poesi, text
06:e

 
skriva utan att se tillbaka
och skulden kan då bara vara min

lura mig till att vara det jag inte är finn dig själv i rännstenen finn dig själv i att vara det du är genom deras ögon text utan att titta tillbaka finn dig själv i dig själv finn dig själv i dekor och tapeter och död och irriterande radioröster och finn dig själv i att vara det du är inför dem och finn dig att vara det du är för dem och finn dig själv i att vara nedanalyserad av diktator kurator teamledare och finn dig själv att vara DET DU ÄR VÄRDERAD TILL AV DEM… och bli inspirerad av [produktanalysator] och [värdefinnare], – hot kanske bli av med anställning]

trött jag måste sova jag kan inte sova jag är uppspelt jag är ensam jag är älskad i alla dessa fall finner jag bara att jag inte kan finna någonting.. – ensam; förföljd; driven till vansinne; – skriva utan att se tillbaka, skriva utan att se tillbaka

ord blir toner och en avfärdad tillvaro därvaro till allt tillvaro natur psyke jag vet inte där jaget är finns ingenting det är en lögn relativist javisst men jag är hånad och det ska jag vara för jag har nog fel i allt detta och mitt jag är beständigt i ett förbryllande och finner jag inget här finner jag inget någon annan stans och vem ska jag vara nu när jag är jag och vem är du när jag tydligt och blödande kan säga vem jag är?

till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

finns. existerar?

det är så lätt att säga att vi är här. lätt, ja.

behöver vi mer?

dova ljud och ekande metall från hamnen när skeppen smeker varandra. ett blått ljus och overkligheten triumferar. kollaps. frånfälle. knivyta. dioder. fågelnervsång. revbensstäder. en kollaps in i nuet. en kollaps in i nuet. och sedan? –

tiden slutar aldrig. jag drar av mig mina fjädrar. det är torsdag

det är torsdag night fever

REWORK: MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

30:e

main

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ’Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
I am alone. The world is alone. Google Translate translate to English a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio av The Knife: ”Old Dreams Waiting To Be Realized”
 

TILL DIG, PÅ NÅGOT VIS

inlagt av den 2018.06.27, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
27:e

 
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra.

den rörbara stillheten.
ibland kan blå färger synas,
en iakttagande människa, stilla.

hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick,
kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt,
ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto,
det gnistrar i hennes pupiller.

rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 

 
Jag tror faktiskt att hen vet –
att ur mörk eld en dag, en dag av ljus eld födas.
Smedjorna ligger vid haven. Haven vid smedjorna.

Gnistorna i hens ögon då de betraktande ser mörkerhavet inom.

En dag en ljus eld födas. Varför skriver hen detta, om inte?

Långa fingrar de sa hen hade. Ibland nyfikna, sökande..
Pianofingrar. Ibland de grå, multna – lik-doft-ande. Utkantsskogen.
En skog däruppe i de kala kalla landet. Om-förbi-gången?

Ja, det måste ju födas det som komma skall.
En skall väl inte ge den mörke rätt. NEJ –
nej, o nej, sa hen. Ständigt, upprepat ständigt.

I dagar av lust, bränder av urtid – javisst.
Dagarna ska följa.
De gjuter eld i ugnarna.
Dionysos lungor, lugnarna. Lugnarna.
De älskar i ugnarna.

Ja, hen vet. Näven i trasig ficka. Stål –
stål som ska härdas.

Så –

Och så, hen bereder sig. Hen har sagt sina ord.
Det frusna fiskögat igen. Det besöker hens drömmar,
vilar, viskar, visar, vilar. Hens hand, ja.
Där stod de igen, tillsammans.

I det långa landet, i kyl-landet
Fast-bitet, slutgiltigt för en dag, en kväll.
Alla länkar korsade skogen.
 

JOHN FRUSCIANTE GOING INSIDE GÅ IN

inlagt av den 2018.06.04, under poesi, snabbinlägg, video
04:e

 
And I had to consult some figures
Of the past
And I know someone after me
Will go right back

I´m not telling
A view
I´ve got this night
To unglue
I moved this fight
Away
By doing things there´s no reason
To do

me translate

jag var tvungen att lyssna på några regler från förr i tiden
och jag känner att någon efter mig kommer att gå direkt tillbaka

jag säger inte hur du ska göra
för jag har timmar av den här natten
framför mig, bakom mig, ingenting i mig

jag tryckte bort denna kamp
genom att göra saker det inte finns anledning att göra

TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”

02:e

 
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

Birgitta Trotzig

 

 

SAMMANHANG (Material)

Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –

Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).

Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.

Material och sammanhang.

 
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.

We are accidents waiting to happen.

Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.

Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •