INTE FÖR ALLA

00:31

 
 
FRÅNVARO;

      han

– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.

DISKREPANS

vem ska jag vara
nu när jag är jag

vem är du när jag
tydligt och blödande kan säga vem jag är?

är du där?
är du kvar?
är du dig nu när jag är jag?

till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

finns. existerar?

det är lätt att säga att vi är jag-du.

men.

SKREVS SÖNDAG NATT/MORGON

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.

Frånvaro.

Den nyktra ångesten är skör.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

FREDAGEN DEN 18 SEPTEMBER 2020

 
 
han är inte jag (längre?)

han sväljer ner dom två
med smärtlindrande

lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche

Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?

senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder, som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle.

jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –

som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade

Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade

sväljer ner två med smärtlindrande

men han är inte jag
inte nu (inte längre?)

och jag ber inte om ursäkt

hennes tatueringar var grymma

funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin.

jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden

jag låg och lyssnade på radio en kväll

folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova

alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?

vill inte anklaga men det gjorde jag nu i alla fall
hur ska jag inte anklaga?

Nietzsche igen:

”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”

Nietzsche igen:

han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från

han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen(!?)

Jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:

”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA”

ja, bara en dimma punkt.

 
 
 
 
åsså ta det med salt

NÄR DET SKÄR SIG.

 
 
 
 
 
 
automatik
– du sa att så skulle det göras

se det ensamma i ögonen –
att triumfera, att triumfera, att triumfera –

 
 
 
 
Text av mig inspirerad av Samuel Beckett.
Bild gjord av mig. (Från en serie på 6 bilder. Fler kommer.)

THE ENTRY TO / INGÅNGEN TILL

 
 
Write not yet written poetry here. to her. today. to far far
I lost a nerve. And a tooth. Bloody old poetry. Bloody Mary. Bram Stoker. Absinthe.
The Princess is a River. Right, the River is a Princess.
And all rivers come together in the ocean. Every soul.

Deep there, in the Abyss. Then a mirror. Abyss looks back.
The white line. The Mirror. Everything you do; the mirror.

Doppelgänger. This is me. The words on a screen year after year.
And yet I get the last word. Always, always, always.
Sisyphos. Never read Camus. Do not read a bloody thing. Read only if you WANT to read.

TEKNIK KÖTT POESI

utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

Av Samuel Beckett.

POETRY

The calm,
Cool face of the river
Asked me for a kiss.

Suicide’s Note
By Langston Hughes

ASTRONAUT

 
 
asymmetriska figurer i död-blå rymd vakuum kallt små fläckar av rött rött svart blått tror jag kan se karlavagnen där uppe allt i cirklar krumbukter icke raka linjer ekens fingrar rör sig till evig melodi tacksam för en värld där jag får vara helt gratis var hade (jag) varit annars ser tre punkter de tycks röra på sig som endast stjärnor kan bakom allt en helt vänlig kapten kättingar fri luft dimma i det röda för mig mot dig dig dig mötes vi i vitvakenheten just vi samtalar tusendels sekund innan någon vaknar innan nån fattar ja vi tar allt av våra kroppar rörelsen perfekt rör hud de vet inte men jag vet och din hand är i mitt hår när du somnar somnar en helt ny plats ett helt annat liv jag gjorde det nu har jag ingen aning om stammen jag går på verkligen håller från min hela tyngd jag kanske gjorde fel nej nej vila är för dom vila är för dom

Pre: YTA

 
 
min näve mot ram
(jag inte människa, ram inte människa)
ram som drar inälvor ur mig
ram är simpel chimär, simpla stackare. men –

jo, jag ser klart nu
men om en timme?
men om en vecka?

som en älskare som darrar på läppen och du kan inte veta

det är yta, enkelhet
dock störningar, distortationer, ett mitt liv som
inte kan se rutans egentliga elegans

ytor
det där som är

ytor
det där som är
där

ytor som de bara tittar på
eller vem, de tittar och i det som är blodådror
för vissa, finna ingenting –

och bara kunna vandra vidare

eller
att inte kunna göra så
sitta kvar där tid
och vy in absurdum

skaka tänder ner
i ond-roten

och plira, stirra
och plira, tåras
och plira, plira, plira

inga tårar
torka ut ögonen

per pixel
per avslut
per pixel
per avslut

 
 
 
 
ska det vara sista gången

vem i välden vet; sannerligen, ordentligt, helomfattande

var du
finns du
kan jag fråga dig

new dawn fades

en plats; nu –

floating down the surface

symptoms of this may vary from
/…/ anxiety to a sense of terror

att se mig den här gången
hoppas på något annat

min näve mot ramen
(jag inte, ram inte människa)
ram som: bakgrunds-
ram är: surret, floating down the surface; a crowded street

flytande ner på, mot ytan

KRIS; SKRIVET 2019 –

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

200227 – THE DAWN CHORUS

 
om du kunde
skulle du då göra det igen
bryt av grenen, ta en liten bit

tusen fåglar
inga raka linjer
trädfingrar, rör sig
likt din hand
mot min haka ömt

om du kunde
skulle du

det är väl inte hela världen
jag är inte typen som vill stänga dörrar

berätta för mig om du har fått nog –

vitt dött tv-brus
parkeringsplan tusen platser
tomt, 6 på morgonen
vit död horisont

du kommer
att frysa ihjäl i de kläderna

the dawn chorus

om du kunde
skulle du då göra det igen

du är smart, du skulle kunna
kunna göra det med stil
men du måste säga till
lova att du säger till

jag vill se dina ögon
se din ögonvita igen

  
du är tillbaks, nice to see you again

låser och du får nyckeln
jag är inte den typen
men jag kastar den därutöver

låter den sugas ner
kattegatt atlant marianergrav

200220 TILLBAKA / BACK

 
 
   Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
   En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
   Ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
       blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
       ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
       Mörka ögonvalv drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
       och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.

190314; BAREN, DÅ

Jag minns när jag kom till en ny stad. På en viss bar, om det första gången eller andra gången jag var där så fanns en text i rummet som jag skulle skriva ner nästa dag. Jag visste det redan där när jag stod där med en Bloody Mary och en öl. En av mina bästa vänner var med mig.

 
Jag måste gå igenom mitt förflutna för att hitta mig själv.
Jag minns Röd färg. Rött rött rött. Röda nätter. Här är texten jag från rummet –

 
Rummet är ganska stort – fyllt med stora soffor överdragna med röd sammet. Några fåtöljer i samma stil. Skumt upplysta väggar med djupt djup terrakotta-röd-suggestiv färg. Tända ljus, kandelabrar, några stela figurer i svarta kostymer. En doft av svavel blandat med lime. Rökigt. Dolt. Lite naggat i kanterna. En trasig flaska Corona på golvet. En smal man i hornbågade glasögon och snävt åtsittande blå sammetskavaj – han dansar runt, runt och runt. En kvinna tittar på honom med svagt alkoholiserad blick. Toner. Stoft. Fullt med folk. Neonljus genom fönster. Ett avstånd. Tindersticks.
»to help me remember, remember what I was when I came in – to help remember what I am now, another desperate man.«
Bröst. Bringor.
Hon står på andra sidan. Cirka sju-åtta meter. Svart åtsittande klänning, mönster som glänser i silver. Pratar med sin väninna. Neonet reflekteras i hennes glasögon som hänger över klänningen, nära hennes bröst. Jag stirrar på henne. En Bloody Mary i min vänstra hand, kanske halva kvar att dricka, kanske halvt drucken. Cigarett i högra, mellan pek- och långfingret. Min väninna, min vackra korta väninna vid min sida. Hon har blicken någonstans i fjärran. Hon söker, jag vet att hon söker, jag vet vad hon söker. Hon tänker då och då samma tankar om mig. Jag stöter mot henne med axeln. Hon upprepar samma rörelse mot mig. Vi ler mot varandra på vårt speciella lite ironiskt tragikomiska vis. Vi skålar. Hon ser någon i snävt åtsittande sammetskavaj. Jag ser någon med silvermönster i sin klänning.
Ett par går in På Toaletten. De knullar.
Dj:n byter sång. Något från Bruce Springsteens Nebraska. Tänker på ett par i amerikanska öknen. Martin Sheen i jeanskläder – påminner om James Dean, skott yr i luften. Ler för mig själv. Tittar på drinken, dess färg påminner om färgen på hela stället, hela ställets jävla vibrerande varma luft. Rött rött rött. Jag stirrar på henne igen. Rött rött.
»everything dies baby that’s a fact – but maybe everything that dies someday comes back.«
Hon bjuder. Kanske fyra till. Snabbt. Neonet. Silvret. Det svarta. Färgstreck. Rök. Rött rött rött.

190219; REWORK

 
du liknar någon,
en gammal vänskap,
borta sedan länge.

de små rörelserna, den korta tiden.

blicken din flackar,
men jag var där hela tiden.