200515 – SOCIALA MEDIER*

inlagt av den 2020.05.16, under ett liv, nya tag, sociala medier
16:e

 
Jag skrev igår: ”Våra samveten vet så mkt om oss. Tänk på det: att ombesörja, att lyssna på sig själv och när sticker till så vet vi att detta är inte bra.” Kanske lite naivt. För ibland kommer frågan upp om en ska göra JA eller NEJ. Och det kan vara omöjligt att välja för samvetet säger inget och du får grubbla och göra ett val själv. Och för att krångla till det lite ytterligare så kan valet att göra en ”dålig” sak framför en bra göra det bättre för oss längre fram i tiden. Ett exempel är att bara bryta upp från det liv en har. De flesta säger kanske att du gör rätt nu, du är på rätt linje. Men om längtan efter det andra är så stark så tror jag faktiskt att långt nere i oss själva så kommer faktiskt samvetet och säger: Om du inte gör det så kommer du ångra dig i resten av ditt liv. Eller omformulerat: Stick till den jävla staden och lev det jävla liv du vill! Så att ombesörja sig själv, det är INTE en lätt sak. Men att försöka göra det och upprepa att försöka göra det, det tror jag på. Och sist: Det är BRA att det är SVÅRT ibland.

Bild: kolteckning av Ivar Conradson.

#heidegger #antingeneller #ivarconradson #lustforlife

[Upplagt på Instagram.]

***

 

 
danjhel #danieljohansson #face #me #portrait

[Upplagt på Instagram.]

***

 
Ska bara säga att jag har så mkt att säga i sociala medier. Jag har en kreativ hjärna och den spottar ut tankar och idéer hela tiden.

Och jag kommer vara 100% ärlig när jag skriver saker från och med nu. För jag dolt så mkt.

Som till exempel att inte många vet riktigt om alla de talanger jag har.

För jag har inte använt sociala medier för att visa upp dessa talanger.

Men.

Jag börjar tänka på Virginia Woolf.
Jag vet inte varför. Jag undrar hur hon hade varit i denna tid med denna tidens social medier.

Och jag tänker på andra: Joakim Thåström, Trent Reznor, Ulf I. Eriksson, Eric Hermelin, Birgitta Trotzig, Friedrich Nietzsche, Freddie Wadling, Karin Dreijer, Stina Nordenstam. Namn som poppar upp. Random.

Så jag tänker nog på integritet.
Men jag tänker också på motsatsen.

Att ge ut mig själv och visa upp vad jag gjort. Eller vad jag kan. Eller vilka som hyllat mina texter. Vilken person som ville ge mig hens agents nummer för hon gillade vad jag skrev. Att jag fick en halvtimme på mig att skriva en text och när jag hade läst upp den så sa föreläsaren att: ”Du rörde mig, det ska du veta, du rörde mig.” Det var en man som hade jobbat på höga positioner på en stor morgontidning och nästan aldrig aldrig aldrig sa till nån att det dom gjorde rörde vid honom.
Med mera. Med mera. Omslag till album av nu ganska känd brittisk musiker. Men jag ville inte göra omslaget. Det var elektronisk musik och mina ”LANDSKAP” passade precis till musiken tyckte han. Jag skulle vara med i en novellsamling men en relation tog slut och jag stack från den stan. Jag skulle också då samtidigt börja fota för Faktum. Ja, det var Gbg.

Enligt en av de bästa människor jag mött som tragiskt nog inte lever längre så var jag snudd på geni när det kom till skrivande. Jag saknar henne. Om nån hade styrka så var det hon. Man ser erfarenhet i ögonen.

Så, vad gör jag nu här? Skriver om dessa saker på Facebook. Jag har skrivit några saker jag vart med om. Jag har gett av mig själv. Men jag tänker fortfarande på Virginia Woolf.

Så vi får väl se? Jag stänger inga dörrar.

Allt väl. ❤️

[Upplagt på Facebook.]

***

 

 
[Upplagt på Facebook.]

***

 

 
[Upplagt på Facebook.]

***

 
[Upplagt på Twitter.]

 
 
 

* Vem vet? <3  

A06

inlagt av den 2020.05.09, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
09:e

 

A03 A04 A05

inlagt av den 2020.05.08, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
08:e

 

 

 

DUSK

inlagt av den 2020.03.28, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
28:e

 

 

BARELY (THERE)

inlagt av den 2020.03.28, under andras, bildserie, eget, grafik/digitalt, ljud
28:e

 

 

 
 
UP: MY ARTWORK

NIN SONG: AT THE HEART OF IT ALL (APHEX TWIN REMIX);
       EARPHONES; LISTEN FULL LENGTH.

 

YTA (SURFACE); NO NUMBER

inlagt av den 2020.03.25, under bildserie, eget, grafik/digitalt
25:e

 

 

Pre: YTA

inlagt av den 2020.03.24, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
24:e

 
 
min näve mot ram
(jag inte människa, ram inte människa)
ram som drar inälvor ur mig
ram är simpel chimär, simpla stackare. men –

jo, jag ser klart nu
men om en timme?
men om en vecka?

som en älskare som darrar på läppen och du kan inte veta

det är yta, enkelhet
dock störningar, distortationer, ett mitt liv som
inte kan se rutans egentliga elegans

ytor
det där som är

ytor
det där som är
där

ytor som de bara tittar på
eller vem, de tittar och i det som är blodådror
för vissa, finna ingenting –

och bara kunna vandra vidare

eller
att inte kunna göra så
sitta kvar där tid
och vy in absurdum

skaka tänder ner
i ond-roten

och plira, stirra
och plira, tåras
och plira, plira, plira

inga tårar
torka ut ögonen

per pixel
per avslut
per pixel
per avslut

 
 
 
 
ska det vara sista gången

vem i välden vet; sannerligen, ordentligt, helomfattande

var du
finns du
kan jag fråga dig

new dawn fades

en plats; nu –

floating down the surface

symptoms of this may vary from
/…/ anxiety to a sense of terror

att se mig den här gången
hoppas på något annat

min näve mot ramen
(jag inte, ram inte människa)
ram som: bakgrunds-
ram är: surret, floating down the surface; a crowded street

flytande ner på, mot ytan

 

THE EYES [REWORK]

inlagt av den 2020.03.18, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
18:e

 

 

ANIMA

inlagt av den 2020.03.18, under eget, grafik/digitalt, text
18:e

 
 
Anima. Att en individ kan rättfärdiga detta ett mitt livs hela j*vla existens med krumbukter, fallna frukter och ord utskurna ur likt bark blod sav. En individ som existerar här i samtidigheten. Ditt namn har varit ett mantra som närt mitt nervsystem. Jag ska berätta. En dag. <3

KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

”THE FACE” – ACRYLIC PAINTING REWORKED

inlagt av den 2020.03.14, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
14:e

 

 

 

200310; RED-BLACK THING

inlagt av den 2020.03.10, under eget, foto, grafik/digitalt
10:e

 

200304; MATERIA II REWORK

inlagt av den 2020.03.04, under bildserie, eget, grafik/digitalt
04:e

 

 

 

 
 
MATERIA I [THE SURFACE, AND]
MATERIA II [EVEN DEEPER, INSIDE STONES]
MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]

 

200227 – THE DAWN CHORUS

inlagt av den 2020.02.27, under andras, eget, grafik/digitalt, poesi, text, video
27:e

 

 
om du kunde
skulle du då göra det igen
bryt av grenen, ta en liten bit

tusen fåglar
inga raka linjer
trädfingrar, rör sig
likt din hand
mot min haka ömt

om du kunde
skulle du

det är väl inte hela världen
jag är inte typen som vill stänga dörrar

berätta för mig om du har fått nog –

vitt dött tv-brus
parkeringsplan tusen platser
tomt, 6 på morgonen
vit död horisont

du kommer
att frysa ihjäl i de kläderna

the dawn chorus

om du kunde
skulle du då göra det igen

du är smart, du skulle kunna
kunna göra det med stil
men du måste säga till
lova att du säger till

jag vill se dina ögon
se din ögonvita igen

  
du är tillbaks, nice to see you again

låser och du får nyckeln
jag är inte den typen
men jag kastar den därutöver

låter den sugas ner
kattegatt atlant marianergrav

 

TROTZIG, KAFKA – ILLUSIONER AV FRIHET

inlagt av den 2020.02.26, under andras, citat
26:e

 
Ur ”Ett landskap” av Birgitta Trotzig.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •