THE ENTRY TO / INGÅNGEN TILL

03:e

 
 
Write not yet written poetry here. to her. today. to far far
I lost a nerve. And a tooth. Bloody old poetry. Bloody Mary. Bram Stoker. Absinthe.
The Princess is a River. Right, the River is a Princess.
And all rivers come together in the ocean. Every soul.

Deep there, in the Abyss. Then a mirror. Abyss looks back.
The white line. The Mirror. Everything you do; the mirror.

Doppelgänger. This is me. The words on a screen year after year.
And yet I get the last word. Always, always, always.
Sisyphos. Never read Camus. Do not read a bloody thing. Read only if you WANT to read.

 
 

RUBRIK

inlagt av den 2020.06.03, under helt jävla sjukt, snabbinlägg
03:e

 
 

KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

EN FRÅNVARO

inlagt av den 2017.06.13, under andras, citat, eget, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
13:e

 

En frånvaro som ett osynligt sår, ett inre sår. Märks inte själv. Märks bara till sina följder – en nästan omärklig förblödning, stelnande, bortdöende.
Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig. Bara blodförlusten, livet som långsamt förlorar sig i intet, stelheten som sprider sig.

 
Ur Ett landskap av Birgitta Trotzig.

Jag har kursiverat och gjort ett ord till fetstil. Nämligen frånvaro. Jag kommer att komma tillbaka till detta. Just denna text ovan är så innehållsrik och för första gången på länge kände jag en ny känslo-tanke-blod-process. Nämligen möjligheten!

Varför känner jag ständigt i alla situationer en frånvaro? Jag har tagit mig att göra om en dikt av Samuel Beckett. Dikten heter SLUTKLÄM men läser ni den så kommer ni få en annan version som jag har slagit fram i gnistor och eld med hammare ständigt slagande-slående neråt neråt –

Beckett är svart. Trotzig är vit, men hon lyckas fånga sig ett liv.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det blir ett inlägg någon gång i framtiden om: En frånvaro.
Jag tar Beckett in i spelet och blandar med Trotzig. Är frånvaron medveten?
En gnagande (men så tyst, ohörbar) frånvaro i ögonen på de i bussen eller i tunnelbanan.

Jag har sökt länge. Jag hittade det hos Trotzig.

En frånvaro.

Kanske den kan illustreras av en annan dikt av Beckett.
Jag har länge haft den nedskriven men den är så kort
så den har rullat i mitt förstånd länge. Jag avslutar
med den. Den kommer nedan. Frånvaro. Blod. Jag kommer
att ta med Kafka också. Dom mörk-mörka-långa slingrande
gatorna. Han visste att Gud var död, Josef K. Han var
inte längre en människa, men han var tvungen att leva
vidare som människa. Beckett:

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

 
 

ATT STÄNDIGT VARA PÅ VÄG –

inlagt av den 2017.01.18, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
18:e

 

 
 
Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time. / Albert Camus

 
Förmågan att försvinna i musik, i stämningar, i dimma eller vad som är för ögonblicket genljuder i vad Nietzsche säger: – ”att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel”. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka genom vilja är patetisk. Men, denna journal och textsamling går vidare för mig och för de fördömda, de som glömt musiken; – jag arbetar på detta problem med inälvor, synapser och preparat.

 
***

 
A change of speed, a change of style.
A change of scene, with no regrets,
A chance to watch, admire the distance,
Still occupied, though you forget.
Different colours, different shades,
Over each mistakes were made.
I took the blame.
Directionless so plain to see,
A loaded gun won’t set you free.
So you say.
We’ll share a drink and step outside,
An angry voice and one who cried,
‘We’ll give you everything and more,
The strain’s too much, can’t take much more.’
I’ve walked on water, run through fire,
Can’t seem to feel it anymore.
It was me, waiting for me,
Hoping for something more,
Me, seeing me this time,
Hoping for something else.

 
/ Joy DivisionNew Dawn Fades

 
 

 
 
Jag önskar verkligen jag inte hade erfarit den.
Igen: ”Beauty is unbearable, drives us to despair,
offering us for a minute the glimpse of an eternity…

Livet utan den är livlöst.

Allt har ett slut,
det har jag fått inpräntat i min skalle sen jag föddes.

Det jag behövde offra för att bli och se,
var det extremt svåra att släppa att det finns något sorts slut.

När tid (alltså något som rör sig mot något) upphör,
lägger är;ets-så-svala-hud och hand på vår axel.

Man blir. Och vem skulle
kunna tro i denna värld, att konstnären
likt Stalkern som långsamt tar sig in i Zonen,
är den mest nyktra människa som finns.

 
Henry Miller hör mig:

 

När jag tänker på att uppgiften, som konstnären underförstått griper sig an med, är att kullkasta rådande värden, att av det kaos som råder omkring henne skapa en ordning som är hennes egen, att utså split och oro så att genom den emotionella befrielsen de som är döda kan återkallas till livet, då ilar jag med glädje till de stora och ofullkomliga, deras förvirring ger mig näring, deras stammande är som gudomlig musik för mina öron.

 
 
Om ni tvivlar på mig, på mina val och på det sätt att jag nu kommer att leva – ni har all rätt att göra så. Men, jag kommer tyvärr inte lyssna på er. Jag bestämmer – Jag, id, Dasein.

 
 
Lev farligt!” säger Nietzsche

 
 
 

Men han säger också:

The most common lies a man tells are to himself.
Och: ”Faith: not wanting to know what is true.

 
 
 
Diskrepans. Enten – Eller.
Demokratin fanns kvar i Kurtz. Därför kunde han aldrig bli ett med djungeln/skogen.

 
 
 
Men det är ingen djungel jag söker. (Nära på, men inte.)

Det är Zonen, den Nyktra Konstnärens blick i musik, bild och ord. Sten efter sten. Mellan 0 och 1. Förlösning. De sista ordet måste vara att (vi, du -) jag känner hopp!

 
 
 
 

 
 
 

REVBENSTRÄD ∞ CAMUS

inlagt av den 2016.10.03, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
03:e

 

 
2

 
img_1833

 
 

 
 

BEKYMRET / THE CONCERN

inlagt av den 2016.08.04, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
04:e

 
 

 
 
Detta är en skiss/anteckning/något-på-väg.
This is a draft/note/something-on-its-way.
It is important to remember this. Say what you want.

 
 
As written earlier on this blog about how Albert Camus describes the thinking of Martin Heidegger; here I cite the passage out of the Camus essay The Myth of Sisyphus where he writes about Heidegger.

This is an English translation. For me to read this essay in French – well, I don’t know French that well. In the Swedish translation the word ”bykymret” (The Constant Concern) is used instead of ”anxiety” (ångest; inte bestämd form ångesten) which is used in the English translation.

I don’t like using ”Anxiety” here. Probably, going back on my blog, ”Uncanny” and ”Uncanny-ness” (kuslighet) would be a better ”word” here. Or, as I am lost in translation (and probably somehow lost what the purpose for this text was from the beginning :) ) my list here can be used instead of ”Anxiety”.

Or maybe: The constant problem. The constant problem that causes anxiety. The constant problem without possibility to solve in all of your lifetime causes anxiety.

2 or 3-year old children drowned. Pushed away by war into another war, the war of surviving over the water. They did not survive. People found them washed ashore. And they are many, so many.

Trump.

Nice.

An eye for an eye. A tooth for a tooth.

The Climate.

Corruption. FIFA. UEFA. Volkswagen. The APA. Big Pharma. Big Data. UN. Russia. USA. Sweden. The EU. The financial crisis. [Young narcissistic men pushing themself up the ladder because they need dollar bills to eat, and they spit out all ethics. This happens again and again.] Phizer. Lundbeck. Merck. GlaxoSmithKline. AstraZeneca. Vattenfall. Gazprom.

SWE: Jag har ont i kroppen och jag har ont i själen. Sen har jag ont i min förlängda hand eftersom världen illusoriskt har blivit mindre och jag får all data om vad som händer i världen nästan direkt. Kropp, själ och världsklimatet som har blivit en del av mig.

 
 
The Constant Concern-ing.
The Constant Concern.
Uncanny, Uncanny-ness.
Det ständiga bekymret.
Kuslighet, Kusligheten.
Die ständige Sorge.

 
 

Heidegger considers the human condition coldly and announces that that existence is humiliated. The only reality is “anxiety” in the whole chain of beings. To the man lost in the world and its diversions this anxiety is a brief, fleeting fear. But if that fear becomes conscious of itself, it becomes anguish, the perpetual climate of the lucid man “in whom existence is concentrated.” This professor of philosophy writes without trembling and in the most abstract language in the world that “the finite and limited character of human existence is more primordial than man himself.” His interest in Kant extends only to recognizing the restricted character of his “pure Reason.” This is to coincide at the end of his analyses that “the world can no longer offer anything to the man filled with anguish.” This anxiety seems to him so much more important than all the categories in the world that he thinks and talks only of it. He enumerates its aspects: boredom when the ordinary man strives to quash it in him and benumb it; terror when the mind contemplates death. He too does not separate consciousness from the absurd. The consciousness of death is the call of anxiety and “existence then delivers itself its own summons through the intermediary of consciousness.” It is the very voice of anguish and it adjures existence “to return from its loss in the anonymous They.” For him, too, one must not sleep, but must keep alert until the consummation. He stands in this absurd world and points out its ephemeral character. He seeks his way amid these ruins.

 
 

FYRA TWEET. NÄSTAN STORM OCH KALLT UTE.

inlagt av den 2015.12.06, under citat, eget, handling, omsorg, poesi, text
06:e

tweeeeeet

 
Alltså de tweeten
visar att jag är
Raving Mad eller
att There is
Reason in My Madness.

1. Stå still så gör du ingen skada. Vi är fyllda av halm.
2. Lev ensamt och smaka på den friheten. Men, den friheten,
som om det vore en drog (en substans) tycks sig ebba ut.
3. Inse att mötet med dig (om dörren öppnades och där stod du!)
skulle omkullkasta och förlöjliga allt det miserabla i min situation.

Bara ditt skratt, bara ditt leende!

Men punkt 3 hänger ihop med de andra. Antingen/Eller skrev han.

Fast att din närvaro (i tanken, att du skulle komma) är på något vis starkare än alla element och substanser och slutsatser (ha!). Jag vill inte att människan i sitt innersta ska vara omöjlig. Eller vara omöjlig i den värld som liksom har fallit ur våra händer. Jag tror Albert Camus skrev ungefär ”En enda människa kan rättfärdiga hela ens existens”. I en nästan omöjlig värld kan kärleken (tvåsamhet eller vad man vill, det innerliga intima, erotiken) ur sin egna kraft visa Det Vackra med världen och med mig själv och den andre. Explosionen Vill Revolten, ur kärleken reser sig The Hollow Man och i Modig Kris måste slaven släppa alla bojor och se rakt in i död och klimat med Kärleken bibehållen. Den älskade frie säger stopp!

Jag kan ärligt säga att innerst inne så är det just detta jag alltid haft med mig, burit med mig. Varken tanke eller känsla. Stämning. Kanske Grundstämning. Ack, ord och betydelser. Jag skriver igen:

Mitt Hjärta Vill Detta.

MONSTER I SVART

inlagt av den 2015.01.27, under andras, bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text, video
27:e

3

2

It’s impossible for words to describe what is necessary to those who do not know what horror means. Horror… Horror has a face… and you must make a friend of horror. Horror and moral terror are your friends. If they are not, then they are enemies to be feared. They are truly enemies!

Walter E. Kurtz

 
capture_0

 
I de stora städerna lurade skräcken i kloakerna. Undervärldens härskare bara inväntade sin tid. Bandidos. IS. Den simpla tjuven. Den fattige. Och de som ligger under dem. Förorters ilska. Jokerns blod-breda leende. Som ett tärningskast, som en slumpens infall kommer asfalten att spricka för att lyfta de nya till makt. Jag hör dem komma… Tassande… Till synes ofarliga… I köpcentrums-fängelser sitter de. Vi som inte har råd kommer att ta oss råd, kosta vad det kosta vill. Wallmart ska brinna, era dyra kläder som vi syr ska vi ta tillbaka, utstöter den utstötte. Moral. Terror. Skräck.

Europa. EU. Demokrati. Mänskliga rättigheter. Vår moral, vår etik. Detta är värden. Vilka är dessa värdens ursprungliga värden? Oj! – tänk om det inte finns några sådana! Skräcken! Monstren i svart kommer kunna göra vad de vill!

Men.

Det är upp till dig och mig, vårt du och jag; djag. Jag tänker och skriver och talar att att den hen som kränker eller får en annan människa att skämmas – den hen skapar vrede hos mig. Jag kan inte acceptera att själv bli kränkt, då kan jag inte acceptera att någon annan människa blir det heller. Jag bygger en egen moral och ”tro” som jag måste hålla fast vid.

Samvete -> Omsorg -> Beslutsamhet. Att ombesörja varat, det blivande. Att ombesörja stenen, gräset, rådjuret, människan.

 
8

 
Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Att ombesörja varat, det blivande.
Att ombesörja stenen, gräset, rådjuret, människan. Rådjursögat är jag. Men jag ser monster i svart.

 

CITERAR MIG SJÄLV #3 (ZONEN)

inlagt av den 2012.12.30, under andras, bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
30:e

121230_1

121230_2

121230_3

 
   Den öppna människan:
   efter snön. Hinnan borta – allt återställt till sin forna glans, svidande sken, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt fast, klart och redo.
   Den öppna människan:
   När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
Sittande stilla, väntande på inget; rötter bildar mönster, trädkronor bildar händer.
   Storm, blixtar, ösregn. Lukten av våt asfalt. Ögon i världen. Allt talar allt. Allt är allt. Doft och bild talar. Grönt talar. Sol talar! Att stanna här.

   Att stanna här.
   Mål: Att stanna där, här.
   Mål: Att stanna här, hör ni, att stanna här! –

   Ett kärnkraftverk är både ute och inne, nu i mitten. Gamla rötter växer genom väggarna, unga skott strävar upp mellan golvplankorna. Rödrosten påminner om blodnerver, stanken är oerhörd. Ett kadaver reser sig mot skyn.

   Skrik från avlägsen plats. I och med strålningen så har man upptäckt att vissa katter kan gråta. Då gråter jag med.

   Den öppna människan i rörelse –
   Grov borrmaskin mot tunn jordvägg.
Ger vika, kan inte stå emot. Gamla ekars rötter, dryper av röd sörja, blod, rost. Sotlunga. Skavsår. Brännsår. Även luften ger vika, blir tung, blir motvillig. Ting sluter sig i sig själva, växer inte mer, visar inte mer. Blindhet, ickefasthet, motvillighet.
   Upptäcker det bortom, det som inte är här, illvilligt, ska fastna på kropp.
   Geigermätare, deras blickar har funnits radioaktiva. Ger vika.
   Patient i rum 49 har vaknat.

(Inspirerad av Birgitta Trotzig.)


Bilden på den lilla katten hittade jag på en välkänd sökmotor. Hoppas den/hen mår bra nu.

CITERAR MIG SJÄLV #2

inlagt av den 2012.12.29, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
29:e

DSC01192

DSC01191

bild(1)

Image 2012.12.29 19.58.13

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; –

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. –

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och –

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.

TISDAG; fragment, komplikationer..

inlagt av den 2011.03.08, under citat, eget, foto, poesi, text
08:e

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; –

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. –

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och –

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.

BLODSPÅR

inlagt av den 2011.01.14, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
14:e

 
Det är snart min trettiotredje födelsedag.
Min kropp är naken. Den saknar kläder.
I nuet framhärdar jag.
Soldaten vandrar över krigsplatsen. Över kroppar, minnen.
Han stannar upp, han måste stanna upp. Kropparna är för många,
slaktandet har varit omfattande, kroppar i högar.

“The absurd is a revolt against tomorrow and as such comes to terms with the present moment.”

CITAT: Albert Camus

inlagt av den 2010.12.17, under citat
17:e

CITAT: Albert Camus

inlagt av den 2010.11.22, under andras, citat
22:e

Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •