FRAGMENT: 101010

inlagt av den 2010.10.10, under andras, citat, eget, foto, fragment, poesi, text
10:e

 
Vad vi har är kött.
Änglar existerar inte.
Köttet bränner och vrider sig,
men kött är vad vi är.

Jag kan inte kräva att ni ska förstå,
jag förstår knappt själv.

Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.

Tar steget ut. Byggnaden brinner. Inget val. Kastar mig ut. Kris. Kairos. Orden blir känslor, bilder, instant-direkta symboler och bilder. Målningen är inte tyg och penseldrag. Bilden sjunker genom och skjuter ur tid och rum. Faller ner och har blivit värld.

I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.

Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.

Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.

Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.

(…)

Om det nu är så här, och när jag skriver detta så är det mycket smärtsamt, att ingen Gud finns och ingen allomfattande idé finns… Ja, då är jag kvar här, ensam. Timmar och minuter väntar. Har just läst Camus. Just nu skapar han intensiteter i mig och jag kan inte nu ta någon annan väg. Jag vet inte vad att göra. Självdestruktiviteten lockar, men jag vet samtidigt att jag inte kan gå den vägen. Annars, – ja då väntar Tiden. Detta är det absurda, det jag så många gånger har känt och just nu känner som den kallaste vassaste spik i min hud.

Och jag måste fortsätta medan det finns en tillstymmelse av känsla i denna tomma rymd som är jag. Om det är denna tid jag har, detta liv, ja… Ja, då måste jag fortsätta, steg för steg, minut för minut. Varje ögonblick som ett ögonblick över det andra, en följ utan avbrott, musik och penseldrag, den makabert vackra följden av regndroppar mot den kalla jorden. Att känna i detta liv som det högsta, att känna i en räcka ögonblick endast stoppbart av döden själv. Mannen i den svarta kåpan väntar, det vet vi, det finns bara den vägen att gå – men han ger oss chansen till att ställa oss upp, inte huka ner för hans fötter – han ger oss chansen till revolt. Mer gör han inte, han kommer aldrig att göra något annat. Han är bilden vi skapat genom att bli medvetna om honom.

Ibland skiner något igenom, jag vet inte vad det är. En räcka ljus från någon högre punkt. En hand mot axeln, en slutgiltig hand, handen efter alla andra händer, handen som stannar, som garanterar att stanna. Jag önskar att det kunde stanna, att det kunde stanna för alltid. Men det gör inte det. Det kan beskrivas som ”skönhet”, som ”det vackraste”. Som om något, en mylla, en mylla ur vilken konst, all konst, springer upp och letar efter att slå ut. Som sagt, det försvinner. Det försvinner alltid. Denna känsla är svår i det att jag längtar efter den när jag inte har den. Men jag kan inte göra något åt det. Timmarna kommer. Kall vind och vardag. Här tynar känslan bort. Fortsätt med stenen.

Ur Myten om Sisyfos:

Visst känner jag det döva eko, som ackompanjerar dagarna i detta liv. Men jag har bara en sak att säga: det är nödvändigt. Nietzsche ger regeln för en storstilad moral, när han skriver: ”Det visar sig tydligt att det viktigaste på himmelen och på jorden är att lyda länge och i samma riktning: så småningom vinner jag därur någonting som gör det värt besväret att leva på jorden, t. ex. dygden, konsten, musiken, dansen, förnuftet, anden, någonting som har makt att omgestalta, något raffinerat, galet eller gudomligt.” Men han visar därmed också vägen för den absurda människan. Att lyda sin passion – det är på en gång det lättaste och det svåraste av allt. Emellertid är det gott att människan dömer sig själv. Hon ensam kan göra det.

FRAGMENT: Dött ljus

inlagt av den 2010.10.07, under eget, foto, fragment, poesi, text
07:e

 
Så visar sig orden igen.

Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
– Och någonstans bland glömda mörka garderober lurar tomheten.
Min trogna gamla kärlek.

Och så visar sig orden igen – så lätta, så allvarliga, så skämtsamma.

Dom bygger ett nytt köpcentrum vid sidan av den stora vägen.
Än så länge är det ett kadaver, grått med inslag av tegelblod.
Kontrasten mot de andra mästerverken i omgivningen är förbluffande.
Människor springer för att få reans förstapris.

– Strunt samma, det är inte detta det handlar om,
nej, det är just det där kadavret. När jag åkte förbi
dess symmetri med gips och blodblött tegel och kablar
som nervtrådar upplevde jag skönhet.

Något växer upp, slukar kraft för att kunna resa sig,
penetrera sig själv, blotta ut sig, locka varelser
in i grytan, locka… Nja.

Men där fanns symmetri.
som fastgjutande och förankrande i ett grådisigt öde land.
(Det mest avskalade döda det mest levande?)
Jag fotograferade. Det där röda, innerliga, i den allomfattande
intet-heten.

Hela den vanliga dagen sen te sen några lugnande.
Hela den vanliga gråbetongen sen symmetrin sen det röda.

Jag vill så gärna förklara det där, det där som
framkallas. Det där som i en plötslig blick åt sidan
kan fylla en med allt som verkar saknas. Det där
så innerligt röda. Glöden. Åtta meter höga väggar, kvadrater,
grå, intetsägande – och så!, den där punkten av
rött kött, liv.

(…)

Dött ljus.
Omöjlighet att hitta fram.

Det letar sig ner i mina nerver, mina trädgrenar som mot solen inte sträckas. Skriva som det är? Nja, en omöjlighet. Men kanske inte ändå, kanske orden måste skriva mig fram till insikt, insikt i det döda ljusets land. Varje människa är en eskapist. Boken, mannen, kvinnan, samtalet och filmen är en eskapism i det att den föser vårt medvetande in i dunkel, i vad kanske kan kallas glömska, icke-vaka. Nietzsche skriver någonstans att den stora själen skall mätas i dess möjlighet att bevara minnet, att hålla sig konstant medveten om verkligheten omkring henne. Även Camus pratar om denna medvetenhet; Sisyfos blir plötsligt medveten om sin börda på toppen av berget. Stenen rullar ned igen och han måste fortsätta sitt eviga arbete. Men i tillbakablicken från krönet slås hans ögon upp. Han, likt människan som plötsligt i vardagen inser sin mer eller mindre meningslösa situation, inser att denna eviga förbannelse kanske inte är en förbannelse. Hans minnen från den jordiska skönheten och hans längtan tillbaka är hans djävlar, de är dessa som hemsöker honom och säger att han är förbannad. När Sisyfos inser detta, att hans minnen och hopp är hans värsta fiender, vandrar han bestämd ner igen och fortsätter sitt arbete. Men nu är stenen och berget objektet för hans medvetande, inget annat finns, inget annat kommer att komma. Stenen är en diamant, en vän, en hel värld.

UTKAST: Camus, det döda ljuset

inlagt av den 2010.09.25, under eget, foto, poesi, text
25:e

 
Att talet, ordet, vänder en om och riktar blicken mot något okänt, något som kan uppenbaras och skapa nytt. För den som verkligen kämpar (skriker) med sin konst (litteratur, poesi, målning, musik, matematik, vetenskap) är varje liten tillbakagång (framgång) till kreativiteten ett blixtrande lugnt lyftande mot att personen i fråga plötsligt känner sitt innersta och ännu en gång kan skapa, kan formgiva det som så starkt och rått har gömt sig i hennes inre.

Jag har märkt detta, inte bara genom att läsa om vissa personer (vilka av de flesta är döda), utan även i personer jag mött (de är ganska få) vid olika tidpunkter i mitt liv. Och den smärtan jag ser hos dem kan jag identifiera mig med. Egentligen skulle jag vilja säga att de bär den största smärta av alla på denna jord, men för det kan jag inte stå. Jag säger endast att den person som har upplevt skönheten men inte kan hitta tillbaka till den men försöker göra så i sin konst har ett sådant skri inom sig att det för en utomstående knappast kan förstås. –

Man skulle kunna säga att vi skapar för att vi inte upplever. Hade upplevelsen vart tillräcklig så hade vi inte haft en enda anledning till att skapa. Minns nu att jag talar om oss, det finns säkert dem som helt och hållet fullständigt förförs av det brandgula dis den nedgående solen visar och gör allt för att ur ren glädje måla den eller fotografera den. Men det är inte detta jag talar om. Jag talar om de som har ett vagt, så vagt minne av de sköna stunder, de markeringar som sitter fast bland allt som rinner förbi in i glömskan.

Och det är här som konstnärens pensel blir en sylvass kniv. Hon kan använda den för att göra streck på duken eller hon kan använda den mot sig själv. Och jag (ja, jag, ingen annan) säger att dessa företeelser måste för dessa personer gå hand i hand. Pensel/kniv. Kniv/Pensel. Och räds inte. Jag tror att ur detta framställs en konst värd att (bevara), att fira, att inspirera – att slå igenom, att spränga fram nytt, antingen i upphovsmannen eller hos andra. Sängen och melankolin som förhoppningsvis slår över till en sprudlande kreativitet är värt stunderna i det döda ljuset.

Solen lyser mot huset. Det är vad jag ser. Det är bilden för mina ögon just nu. Det är målat i ljus gul färg. Inget händer, inget förutom att något där i den bilden är vackert. Det skapar inte en intensitet i mig, inte en vällust, bara en bild som bara är en bild, jag vet att där finns skönhet, men jag kan inte inkorporera den i mig på det vis att den blir tydlig och klar – dvs. att den går genom och bort från förnuftet och lägger sig i mitt sinne som mjuk sammet.

Camus säger att allt skapande just kommer ur detta. Det kommer ur muren mellan det som skulle kunnat upplevas och det som vill upplevas. Här har jag en vägg i gult med starkt tidigt daggdoftande ljussken som borde spränga det normativa för att friska upp en själv, för att friska upp ens syn på världen. Som borde ta kol på det döda ljus som nu omringar mig. Men bilden är bild, ljuden är ljud, dofterna är dofter. Inget annat. Där finns någonting, men det är onåbart och likt minnen av en förlorad älskarinna.

Detta illustrerar den alienerade känsla som slår fast i individen. Folk pratar om de små saker som får dem att må bra. För dig låter det som om de kom från en annan planet. Detta är den alienerade människan. Visst, det finns vägar ut ur detta. Bejakande till exempel. Varje träd, varje ting har sitt värde och sin skönhet. Och vad mer? Det finns tusentals vägar bort från det absurda. Religionen är en trygg punkt, i alla fall för somliga. Och jag kanske tar den vägen. Jag har faktiskt redan försökt. Men ödeläggelse fick jag som svar. Det låter vulgärt, men det var det inte. Det var bara att det absurda ställde svåra tvivel. Och är inte det absurda det mest genomträngande tvivlet?

Forts.

Det fundamentala bekymret, min vän

inlagt av den 2010.09.24, under citat, eget, foto, fragment, poesi, text
24:e

 
Det kalla döda ljuset.
Tidig morgon och världen visar sig som den är.
Vi ställer frågor men får aldrig svar. I limbo rör sig din kropp.

Du ser dem vara i TV-programmet, i samtalet, i köpcentrumets köpande. Men du, min bästa vän, ser bara .

Det är inte roligt att vara utanför världen, tänker du.

I det där ensliga.

Tomrummet och de andra tomrummet. Grammatiken skrattar. Men inte jag, nej inte jag ni se ska göra ni. Och om du hör mig och förstår mig gode vän, hur högt ska jag då inte prisa dig. Med stensäkra ord kan jag säga att detta inte är för vem som helst. Så om du hellre ser om, vänder om… så snälla fortsätt bort… fortsätt bort sluta, – sluta läs.

ur Myten om Sisyfos av Albert Camus:

Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurang. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara ”ingenting” på en fråga om vad det är man tänker på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta svar ligger ett första tecken på det absurda.

Det fundamentala bekymret, som Heidegger säger.

– Så, min vän, vad tänker Du på?

(…)

I det där ensliga. Man kan försöka att bejaka. Låtsas att; och kanske mer än att låtsats… – låtsats att saker och ting är så verkligt verkliga och sköna;

Baudelaire:

”Vem älskar du högst, gåtfulle man? din far, din mor, din syster eller bror?”
”Jag har varken fader, moder, syster eller broder.”
”Dina vänner?”
”Ni använder ett ord vars betydelse till dags dato förblivit okänd för mig.”
”Ditt fosterland?”
”Jag vet inte på vilken breddgrad det befinner sig.”
”Skönheten?”
”Jag skulle gärna dyrka henne, den odödliga gudinnan.”
”Guldet?”
”Jag hatar det som ni hatar Gud.”
”Hmm, vad tycker du alltså om, egendomlige främling?”
”Jag älskar molnen … molnen som drar förbi … där borta … där borta … de underbara molnen!”

Försöker att se trädfingrarna och glöd-himlen. Försöker se murkelbacken och grönhäxorna. Surtången och tvestjärt-myren. Försöker se fiskögat… Men blicken är bara en blick. Min vän. Ja, om vi kunde se molnen.

Många mil från solen.

Absurditet och Bejakande. Att bara iaktta eller att äntligen få känna. Ja, jag vet inte svaret. Vi är bara vad vi är för stunden. Åh aj aj, orden är knivar.

På apoteket. Väntetider. Jag mår nästan illa.
Bussen. Trängsel. Blodiga tankar. Tunga kassar jag darrar något är fel.
Äntligen hemma. Dammet och disken.

Jag känner inget.

(Undanflykt) –

Jag vill inte censurera det jag skriver, jag censurerar inte det jag skriver

glesbygdsporr
glesbygdsonani
glesbygdsförakt

allting efter moderniteten
Ekelund visar mig solen över sjön
jag tvivlar igen och igen
men försöker bejaka

allt är om mig
så som jag är själv
men du är där
och om jag kunde förstå

jag lever i en annan värld, skrev någon
men du bor ju här också
stilla täcken, sängen lilla lampan tabletter på nattduksbordet
och Heberleins ord

(…)

Läste lite Rimbaud, läste lite Camus.
Tog på mig skorna, jackan. Glömde böckerna.

Gatorna. Torget. Distansen.
Ledan. Långtråkigheten. Som om –
vissa byggnader är så sprudlande vackra vid vissa tidpunkter.
Och ja, så klart, – vid vissa inte. Inte. De är stål.

(Svältkonstnären kunde bara svälta [skriva]
de skrattade som idioter.)

Ni hör distansen, nej jag kan inte skriva en riktig dagbok –
Ni skulle inte klara av att höra.
Ni skulle vänt bort era huvuden.

Dagbok, vandring, avstånden, din kropp –

En kittel som värmer. Gigantiska stjärnor över öde badlands. Löven döljer solljuset. Blixtrar till. Minna pupiller vänjer sig aldrig. Zenit.

Du sa de fina orden igår. Jag litar på mitt minne. Att det ska ta hand om dem, ge dem till mig i varje stund då jag verkligen behöver dem. Men världen är fyrkantig. Vetenskapsmän. Jag trycker mig in där, men passar aldrig riktigt.

Radhus.
Jag har glömt vad du sa.

Det rör sig inte mycket
Tanken likt still.
Om jag kunde så skulle jag.
Den starkes överlevnad.
Har jag klarat detta kan jag klara resten.
Den idiotiska romantikern som bygger luftslott.
Här i sängen är betongen verklig.
Gud är verklig i sin frånvaro.
Nej, jag behöver dig icke –
jag behöver dopamin
jag behöver Xanor
jag behöver *************¨
Strömmar som penetrerar mig
Längtan om stillhet
Om jag kunde –
Du kunde
Om jag skulle beskriva omöjligheten,
så —- nästa gång

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •