SKREVS SÖNDAG NATT/MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.

Frånvaro.

Den nyktra ångesten är skör.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

TROTZIG, KAFKA – ILLUSIONER AV FRIHET

inlagt av den 2020.02.26, under andras, citat
26:e

 
Ur ”Ett landskap” av Birgitta Trotzig.

 

TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”

02:e

 
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

Birgitta Trotzig

 

 

SAMMANHANG (Material)

Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –

Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).

Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.

Material och sammanhang.

 
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.

We are accidents waiting to happen.

Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.

Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.

 

EN FRÅNVARO

inlagt av den 2017.06.13, under andras, citat, eget, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
13:e

 

En frånvaro som ett osynligt sår, ett inre sår. Märks inte själv. Märks bara till sina följder – en nästan omärklig förblödning, stelnande, bortdöende.
Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig. Bara blodförlusten, livet som långsamt förlorar sig i intet, stelheten som sprider sig.

 
Ur Ett landskap av Birgitta Trotzig.

Jag har kursiverat och gjort ett ord till fetstil. Nämligen frånvaro. Jag kommer att komma tillbaka till detta. Just denna text ovan är så innehållsrik och för första gången på länge kände jag en ny känslo-tanke-blod-process. Nämligen möjligheten!

Varför känner jag ständigt i alla situationer en frånvaro? Jag har tagit mig att göra om en dikt av Samuel Beckett. Dikten heter SLUTKLÄM men läser ni den så kommer ni få en annan version som jag har slagit fram i gnistor och eld med hammare ständigt slagande-slående neråt neråt –

Beckett är svart. Trotzig är vit, men hon lyckas fånga sig ett liv.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det blir ett inlägg någon gång i framtiden om: En frånvaro.
Jag tar Beckett in i spelet och blandar med Trotzig. Är frånvaron medveten?
En gnagande (men så tyst, ohörbar) frånvaro i ögonen på de i bussen eller i tunnelbanan.

Jag har sökt länge. Jag hittade det hos Trotzig.

En frånvaro.

Kanske den kan illustreras av en annan dikt av Beckett.
Jag har länge haft den nedskriven men den är så kort
så den har rullat i mitt förstånd länge. Jag avslutar
med den. Den kommer nedan. Frånvaro. Blod. Jag kommer
att ta med Kafka också. Dom mörk-mörka-långa slingrande
gatorna. Han visste att Gud var död, Josef K. Han var
inte längre en människa, men han var tvungen att leva
vidare som människa. Beckett:

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

 
 

LIGUSTERSVÄRMARE (Sphinx ligustri)

inlagt av den 2017.05.03, under andras, eget, inspiration, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
03:e

 

 
 
Har du sett en?
Kommentera gärna.

Jag har sett två stycken
i närhet av växten liguster,
vid klockan 3-5 i gryningen,
innan solen värmer bort daggen.

Har även sett en larv en gång.

Och jag upptäckte till min förvåning att Birgitta Trotzig har skrivit om den tysta lilla varelsen i den prosa-poetiska boken ANIMA.

 

#SAMTIDINFINITY

03:e
© DJ

SAMTIDINFINITY © Daniel Johansson 2017

 
 
So, what is Infinity?
(For me it is the art I’ve done above.)
(For me is the words of Trotzig. Below)

From Wikipedia 170502 23:30.
First things I found and copied in here.
Read about INFINITY at link above.

Logic

In logic an infinite regress argument is ”a distinctively philosophical kind of argument purporting to show that a thesis is defective because it generates an infinite series when either (form A) no such series exists or (form B) were it to exist, the thesis would lack the role (e.g., of justification) that it is supposed to play.”[32]

Computing

The IEEE floating-point standard (IEEE 754) specifies the positive and negative infinity values. These are defined as the result of arithmetic overflow, division by zero, and other exceptional operations.[citation needed]

***
 
 
Birgitta Trotzig:

GRUNDBILDERNA

Intet-roten.

Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

De ihåliga platserna. Ett svart ljus.

Hur fungerar minnet?

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen
igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

DOMEN

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig
genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

De gamla råa stenarna på berget står som domare.

Det enda ordet, den enda handlingen, det enda minnet. Livet förvandlas nu
alltigenom till dom, ett pågående verkställande av en dom. Varje ord reser sig,
varje handling, varje utebliven handling. Den lösa massan lögn sönderfaller i
tydliga beståndsdelar, tydliga ja och nej, ingenting går att utplåna, allt har
total betydelse.

TITEL

Djupt ner i roten övertygad om att detta blomstrande livskraftiga kapitalstarka förkrigsliv var dödssjukt – fel, dömt, ont, förgäves. Avskuret från livshelheten. Dömt.
Sönderfallets, den ljudlösa sprickbildningens värld. Tillvaron förvandlar steg för steg, genom skenbart betydelselösa ord och händelser, sina verkliga drag. En dag ska den rycka den sedan länge overkliggjorda masken av seder och bruk, arv, traditioner, moral från ansiktet och visa sig i sin verklighet – massgravarnas.

 
 
 
Jag stal några rader av Trotzig på Excerpter.

 
 
————————

 
Det finns ingenting, Det finns någonting, eller ingenting.
Människor rör sig i tunnlar. Intentionen. Köttet. Märkesjeans. Filmen som är på. Mat. Sova…
Ett samhälle av tunnlar! Jag undrar hur många tunnlar hann där på gatan har.

Allt finns tillgängligt. Men det gör att man inte längtar längre.

LYSSNA: I storstäder går antagligen 65% av människorna med lurar i kött-öronen. I grov tidstunnel blir individen styrd Paranoid Android Fred och en en kvinna som faller och tappar alla sina varaor ingår inte i tidstunneln; framåt bara.

DET ÄR MÖJLIGT ATT VISSA AV OSS HAR BLIVIT ZOMBIES. NEJ, INTE RIKTIGA ZOMBIES. BARA DET ATT… det verkar inte finnas någon själ eller något fungerande GABA-ssystem i hjärnan. DE NYA MÄNNISKORNA KOMMER GÖRA PRECIS ALLT FÖR ATT KÄNNA! DET LEDER SOM BT SÄGER KANSKE TILL massgravarna.

Cronenberg. Crash.
The girlfriend cry because she didn’t die in a car crash with her boyfriend who drove the other car. He whispers ”Maybe the next time, maybe the next time..”

Ingenting. Infinity. Samtidigheten,

 
 

 
They have sex right on the spot of the crash.
Heavy traffic around. Having sex in public, fail to die in a crash.

They are only bodies and can do whatever they like.

To ”feel” is a blessing. To drive a car ready to die make her feel mercy and a blessing.

 

TROTZIG

inlagt av den 2017.04.25, under eget, foto, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
25:e

 
Detta fotot tycker jag kapslar in Birgitta Trotzig i hennes mörker och i hennes lek. Ord om liguster-svärmaren på det daggfyllda nyutslagna gröna bladet mitt i natten. Nytillkommen som den är samlar den kraft där ute i mörkret. Nu. Dess rosa vingar i de första solstrålarna. Jag har sett det rosa. Då är livet komplett. Det finns inga frågeställningar. Men Trotzig har mörkret med samma kraft i sig samtidigt – samtidigt dör ett barn i ett krig. Samtidigt. Den lyfter sina vingar. I luften är den livet. Men allt händer samtidigt. Samtidigheten. Splitterbomber täcker den torra jorden. Men det är inte inom henne. Det är här nu. Samtidigheten.

 

DE TYSTA

inlagt av den 2017.02.02, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
02:e

 
white

 
 
Trasiga löv.
Doften. En vinter penetrerande.
Piller. Tunga regndroppar sedan sol i dis.
Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Fönstret är inte riktigt stängt.

Bilden av det tysta geniet.
Kanske omöjlig att framföra. Jag greppar i den allmänna sfären fortfarande, jag kan inte kalla mig tyst. Men de finns. I tystnaden.

Jag beger mig in i Birgitta Trotzigs värld igen.
Hon är det där minnet av något underbart som jag aldrig riktigt kan minnas. Hon skriver:

 Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött? Göra detta för det är deras ända sätt att överleva, bli spöke?

Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du. Prestation in i det sista.

Prestationsprincipen.

Långt bak industrier till nu tjänster insprängda i vårt kött?

Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molnen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.

Den tysta människan.

Nej, sa någon, jag vill inte vara med om detta.
Jag kan inte vara med om detta. Jag är tyst, så tyst.

Så tyst att jag hör att vi tysta är de enda som gör revolution.

Att framföra något vore en mardröm.
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.

Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dig, djag, dom – de tysta. Och att ge ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.

Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala med varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden, tanken (som aldrig helt kan veta, detta är den tystes förbannelse). Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.

Vi är här.

Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.

 
 


 
 

TROTZIG

inlagt av den 2017.01.31, under snabbinlägg
31:e

 

 

INST_TVA

inlagt av den 2016.09.15, under andras, eget, omsorg, snabbinlägg
15:e

 
160915_trotzig

 
 
Om du ser min reflektion från någon plats så är det som fågeln som kommer till balkongen varje dag när jag äter frukost för den vill ha smulor. Den är kvick och full av liv. Som du. Den ser in i det där du skrev om. Som du faktiskt såg. Det finns inte många som sett, känt det.

Kärlek till dig, Birgitta Trotzig.

 

SOM ETT DJUP

inlagt av den 2016.05.03, under andras, eget, foto, inspiration
03:e

MÅNDAG, HEIDEGGER

inlagt av den 2016.01.12, under bildserie, eget, foto, omsorg, text
12:e

1

2

3

 
Tid och energi tillbaka. Har skrivit en lång sak om Heidegger, Trotzig och lite mer. Men sen. Kill your darlings. Tog bort textfilen, så nu börjar om. Essensen i tanken – som är så svår i Heidegger; han skapar öppningar: ”frågor” som bara är där för en stund och som då behöver användas under denna korta stund – måste fram. Han använde ofta ordet ”glänta”. Om man kan tänka sig in detta i hans uttryck varats herdar det vet jag inte, men visst finns det saker som vi behöver väcka för oss själva så att vi sedan kan skapa en öppning hos en medmänniska.

Eller Kafka: (ungefär) ”Litteraturen ska vara en yxa mot det frusna hav vi har inom oss.”

VIKTEN av att känna igen denna ”nåd”.

PRYPJAT TEXTURER TROTZIG STALKERN

inlagt av den 2015.11.28, under andras, citat, datorspel, eget, grafik/digitalt
28:e

1-korskovia

1-100314_stazzlker_trotzig

pripyat

3-1-stalker_1b

1-ss_daniel_09-22-10_14-45-59_(pripyat)

2-zczx

 
 


Text av Birgitta Trotzig. Resten är skapat av skärmdumpar från filmen och spelet STALKER. Att vandra i ett virtuellt Prypjat är ett vemod. Nihilismen och ensamheten får mig att stänga av spelet.

UNHEIMLICH

inlagt av den 2015.11.28, under andras, citat, eget, helt jävla sjukt, inspiration
28:e

ssss

aa

sdsdfd

sdad

sdasd

48aa147d-e578-4a97-a153-8bdb6ee8bd20-2060x1236 (kopia)

CITAT

inlagt av den 2015.09.15, under andras, citat
15:e

33

bill-henson_0003

 
note_3

 
 
 
Photos by Bill Henson.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •