SCREENS / MIRRORS
20:e
ATT BLI KLAR MED SAKER
24:e
Saker ska bli klara. Planeringen inför nästa beställning av teknik måste radas upp. Att snabbt spara in timmar genom byråkrat listar reservdelar. Maskin hållas samman, icke del 12b till del 12A icke framtagit. Hot om uppehåll rörande minuter. Kallas spill. 500 enheter. 1000 enheter. 10000 enheter. Spill byråkrat vetenskapsman forskare partisk jäv. ATT HÅLLA SAMMAN MASKINERIET.
Historia och framtid. Att känna sig hemma där man vill vara. Hela tiden fara eftersom framtid stum. Den ger inte ledtråd. Att känna sig hemma: hela tiden i fara. Hemlösheten ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är där här. In-kastadhet. Vi är därvaro. Vittne, jag vittne. Spiller jag tid? Försenar jag? Låt dig gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina j*vla scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. Så, gå du förman iväg! Du kommer inte att lära dig någonting. Hör du inte din egen klocka ringa? Nej. Försent? Du hör inte dig själv. Förman, du byggde MASKINEN.
Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Han talar rakt in i nu-världen. Kontemplationen, det meditativa tillstånd där tanken leker fritt förstörs av den piskande armbågsvassa vilje-ambitionen. Det är i flödet, i kropp, – i blodets färd man ser det viktiga. Ett sorts fält, yta, min kropp jag måste bära och inte förlora. Grundstämning. Känslan av min mot mig själv ärlighet; tanke handling. Men vargen i skogen är snabb, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig.
– Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!
Vittne, du vittne! Spiller jag din tid? Försenar jag? Låt dig då gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. För mitt arbete. Mitt arbete.
Det du gör nu, är det något du VILL göra?
Bilderna överst kommer från boken Nietzsche:att skapa sig frihet.
Sen vet ni ju hur jag är, jag var tvungen att leka lite med bilderna (på gott & ont så att säga).
KRITIK (BLACK STARS OF THE WHITE SKY)
20:e
Nej, stop nu du! Nu har du mått ”bra” för länge. Det märker du ju nu när du skriver detta, eller hur? Just det. Du vill inte lägga ut ett ord på nätet. För det är som att kasta ner ett mynt i en så djup brunn att du aldrig hör när den slår mot ytan. Varför skriver du? Jag skriver för att någon annan ska läsa. För jag lyssnar just nu på Tricky, och han har ”lagt ut” sina grejer. ”Den som inte talar är död” heter en diktsamling av Kristian Lundberg. Om en tänker endast på den titeln så är det ju självklart att jag ska prata, tala, skriva. Gör det då! Det är ju precis det jag gör. Nej, stop nu du! Nu har du mått ”bra” för länge. Det märker du ju nu när du skriver detta, eller hur?
INNANFÖR UTANFÖRSKAPET
17:e
Vi ska begagnas.
Jag hör skärmfrekvens, dit och dit,
stannar upp i looparna, visar bilder
på förvirrade människor. – springer i loopar
Rynka liten på hand,
berättar liten lång historia.
Ska riva själen ur mig,
min egen-anlitade minister.
bilder förvrängs. skulden klämmer sig fast. jätteskalbaggar invaderar min hud. som sjuka uppstötningar. river min hud till blod. aftonbladet rapporterar om skalbaggsinvasion. och om möten i hamnen som slutar med våldtäkt. skaffa dig en utländsk fru. hälsa inte på din granne. bry dig inte om det du bryr dig om. jag rapporterar jag med; – i ett skolkök tappar en sjuåring sin matbricka ett skrik från fröken så hårt och gällt och alla tittar nej det är inte möjligt, det är inte möjligt.
nämn inte ordet moral, inte ordet etik. jag vet en glänta i en skog,
där kan du utan att någon hör dig skrika ut din ilska.
bilder utvinns ur skadorna, vissna löv, fantasimonster.
brännskador orsakade av skalbaggar. galenskapen i det lilla. galenskapen i det stora. en rå känsla. avstånd av allt. stolen i hörnet är mil bort. skakar din hand men jag vet inte vem du är. valet är nära, jag tror inte vi vinner. gigantiska skalbaggar. nu i hela sverige. nu i världen. unga män tror sig vara oövervinnliga. tidning rapporterar om en sönderslagen brevlåda, om en rånad kiosk, om löjligheter och jag kastar nästan upp. skalbaggar klär sig i slips. de jävlarna har tagit min oskuld igen.
slutligen:
Betala för din frihet. Betala. De krälar nu över hela min nakna kropp. Deras sylvassa gaddar. Kan inte göra något. Kan inte göra något. Du är skuld, betala. Slutsats: om du vill leva på planeten Jorden så måste du betala. Du är i skuld. Till vem? Jag har ingen aning. Har du?
ASTRONAUT
16:e
asymmetriska figurer i död-blå rymd vakuum kallt små fläckar av rött rött svart blått tror jag kan se karlavagnen där uppe allt i cirklar krumbukter icke raka linjer ekens fingrar rör sig till evig melodi tacksam för en värld där jag får vara helt gratis var hade (jag) varit annars ser tre punkter de tycks röra på sig som endast stjärnor kan bakom allt en helt vänlig kapten kättingar fri luft dimma i det röda för mig mot dig dig dig mötes vi i vitvakenheten just vi samtalar tusendels sekund innan någon vaknar innan nån fattar ja vi tar allt av våra kroppar rörelsen perfekt rör hud de vet inte men jag vet och din hand är i mitt hår när du somnar somnar en helt ny plats ett helt annat liv jag gjorde det nu har jag ingen aning om stammen jag går på verkligen håller från min hela tyngd jag kanske gjorde fel nej nej vila är för dom vila är för dom
BARELY (THERE)
28:e
UP: MY ARTWORK
NIN SONG: AT THE HEART OF IT ALL (APHEX TWIN REMIX);
EARPHONES; LISTEN FULL LENGTH.
200304; MATERIA II REWORK
04:e
MATERIA I [THE SURFACE, AND]
MATERIA II [EVEN DEEPER, INSIDE STONES]
MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]
200220 TILLBAKA / BACK
20:e
Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
Ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
Mörka ögonvalv drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.
