A008 3D REWORK

25:e



 
 
There are 2 of them! Wow! Smiley

ATT BLI KLAR MED SAKER

inlagt av den 2020.05.24, under citat, ett liv, facebook, nya tag, omsorg, sociala medier
24:e

 

 
 
Saker ska bli klara. Planeringen inför nästa beställning av teknik måste radas upp. Att snabbt spara in timmar genom byråkrat listar reservdelar. Maskin hållas samman, icke del 12b till del 12A icke framtagit. Hot om uppehåll rörande minuter. Kallas spill. 500 enheter. 1000 enheter. 10000 enheter. Spill byråkrat vetenskapsman forskare partisk jäv. ATT HÅLLA SAMMAN MASKINERIET.

Historia och framtid. Att känna sig hemma där man vill vara. Hela tiden fara eftersom framtid stum. Den ger inte ledtråd. Att känna sig hemma: hela tiden i fara. Hemlösheten ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är där här. In-kastadhet. Vi är därvaro. Vittne, jag vittne. Spiller jag tid? Försenar jag? Låt dig gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina j*vla scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. Så, gå du förman iväg! Du kommer inte att lära dig någonting. Hör du inte din egen klocka ringa? Nej. Försent? Du hör inte dig själv. Förman, du byggde MASKINEN.

Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Han talar rakt in i nu-världen. Kontemplationen, det meditativa tillstånd där tanken leker fritt förstörs av den piskande armbågsvassa vilje-ambitionen. Det är i flödet, i kropp, – i blodets färd man ser det viktiga. Ett sorts fält, yta, min kropp jag måste bära och inte förlora. Grundstämning. Känslan av min mot mig själv ärlighet; tanke handling. Men vargen i skogen är snabb, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig.

Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

Vittne, du vittne! Spiller jag din tid? Försenar jag? Låt dig då gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. För mitt arbete. Mitt arbete.

 
 
Bilderna överst kommer från boken Nietzsche:att skapa sig frihet.
Sen vet ni ju hur jag är, jag var tvungen att leka lite med bilderna (på gott & ont så att säga).

 
 
Det du gör nu, är det något du VILL göra?

 
 

A008-010

22:e

 

 

 
 
They match well with no borders too.
And in vertical line-up:

 

 

ALLA KOMMER ATT FÅ DET

inlagt av den 2020.05.20, under ett liv, grafik/digitalt, nya tag, text
20:e

 
 
Kan inte träffa någon. Jag har sån respekt för sjukdomen. Jag tycker alla skulle lyssna på Sigge Eklunds två poddavsniytt. (Inte den med Alex.) Sigge ringer upp folk han känner och några experter. Det är så direkt på. Lyssna på andra avsnittet först och försök att inte att fälla några tårar. Nu är det ju inte dagsaktuellt. Men att höra ord från skyttegraven, fronten och låta dessa människor få tala till punkt, det är intressant och emotionellt. Det avsnittet är runt 2h och 30 min. När det står hyfsat still i ditt huvud och du har tid så lyssnåa på den. Länken är nedanför.

Jaja, upp igen lev på improvisation. Pepsodent och partym. Katten. Silverbullit. Ping Floyd. Tricky. Cat Power.

HÄR FINNS POD.

 

ASTRONAUT

inlagt av den 2020.05.16, under ett liv, foto, nya tag, poesi, text
16:e

 
 
asymmetriska figurer i död-blå rymd vakuum kallt små fläckar av rött rött svart blått tror jag kan se karlavagnen där uppe allt i cirklar krumbukter icke raka linjer ekens fingrar rör sig till evig melodi tacksam för en värld där jag får vara helt gratis var hade (jag) varit annars ser tre punkter de tycks röra på sig som endast stjärnor kan bakom allt en helt vänlig kapten kättingar fri luft dimma i det röda för mig mot dig dig dig mötes vi i vitvakenheten just vi samtalar tusendels sekund innan någon vaknar innan nån fattar ja vi tar allt av våra kroppar rörelsen perfekt rör hud de vet inte men jag vet och din hand är i mitt hår när du somnar somnar en helt ny plats ett helt annat liv jag gjorde det nu har jag ingen aning om stammen jag går på verkligen håller från min hela tyngd jag kanske gjorde fel nej nej vila är för dom vila är för dom

A06

inlagt av den 2020.05.09, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
09:e

 

A03 A04 A05

inlagt av den 2020.05.08, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
08:e

 

 

 

DUSK

inlagt av den 2020.03.28, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
28:e

 

 

BARELY (THERE)

inlagt av den 2020.03.28, under andras, bildserie, eget, grafik/digitalt, ljud
28:e

 

 

 
 
UP: MY ARTWORK

NIN SONG: AT THE HEART OF IT ALL (APHEX TWIN REMIX);
       EARPHONES; LISTEN FULL LENGTH.

 

YTA (SURFACE); NO NUMBER

inlagt av den 2020.03.25, under bildserie, eget, grafik/digitalt
25:e

 

 

Pre: YTA

inlagt av den 2020.03.24, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
24:e

 
 
min näve mot ram
(jag inte människa, ram inte människa)
ram som drar inälvor ur mig
ram är simpel chimär, simpla stackare. men –

jo, jag ser klart nu
men om en timme?
men om en vecka?

som en älskare som darrar på läppen och du kan inte veta

det är yta, enkelhet
dock störningar, distortationer, ett mitt liv som
inte kan se rutans egentliga elegans

ytor
det där som är

ytor
det där som är
där

ytor som de bara tittar på
eller vem, de tittar och i det som är blodådror
för vissa, finna ingenting –

och bara kunna vandra vidare

eller
att inte kunna göra så
sitta kvar där tid
och vy in absurdum

skaka tänder ner
i ond-roten

och plira, stirra
och plira, tåras
och plira, plira, plira

inga tårar
torka ut ögonen

per pixel
per avslut
per pixel
per avslut

 
 
 
 
ska det vara sista gången

vem i välden vet; sannerligen, ordentligt, helomfattande

var du
finns du
kan jag fråga dig

new dawn fades

en plats; nu –

floating down the surface

symptoms of this may vary from
/…/ anxiety to a sense of terror

att se mig den här gången
hoppas på något annat

min näve mot ramen
(jag inte, ram inte människa)
ram som: bakgrunds-
ram är: surret, floating down the surface; a crowded street

flytande ner på, mot ytan

 

THE EYES [REWORK]

inlagt av den 2020.03.18, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
18:e

 

 

ANIMA

inlagt av den 2020.03.18, under eget, grafik/digitalt, text
18:e

 
 
Anima. Att en individ kan rättfärdiga detta ett mitt livs hela j*vla existens med krumbukter, fallna frukter och ord utskurna ur likt bark blod sav. En individ som existerar här i samtidigheten. Ditt namn har varit ett mantra som närt mitt nervsystem. Jag ska berätta. En dag. <3

KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

”THE FACE” – ACRYLIC PAINTING REWORKED

inlagt av den 2020.03.14, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
14:e

 

 

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •