YTA 4:1
NATURE INVERTED INVENTED INVESTED
27:e
190309; YTA (SURFACE) 1 & 2
09:e
Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner.
– Samuel Beckett
UNTITLED #2
inlagt av Daniel den 2018.06.11, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning, snabbinlägg
11:e
TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”
inlagt av Daniel den 2018.06.02, under bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
02:e
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.
SAMMANHANG (Material) –
Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –
Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).
Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.
Material och sammanhang.
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.
We are accidents waiting to happen.
Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.
Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.
HER WORLD
07:e
SHY WOMAN
AND HER WORLD.
AND CLOSE TO MY WORLD:
We maybe could have fit together. Embrace. Grace.
But none of us will see none of us again.
Having discussions in my head.
There is walls. Inside and outside.
And I have a computer. I write. I Hate It.
I have a sticker on that it says: ”STEAL THIS COMPUTER!”
I really miss you tonight.
And I don’t even know who you are.
I calmly give you my open hands.
Lines from a strange life. They are yours.
We have not seen all yet. No. There is the possibility of a life.
MORGONRODNAD; SAKTMOD
10:e
Fernando Pessoa:
”Den violetta extasen,
den döende solnedgångens exil bland bergen.”
Jag väntar på vitberget med dina ord.
Knot-ekarnas fingrar rör sig redan.
Symmetriska figurer i död-blå rymd.
Vakuum. Kallt.
Jag är tacksam för att det finns en värld
där jag får vara helt gratis.
Var hade (jag) varit annars?
*
Saker ska bli klara. Maten ska göras och ätas. Planeringen inför nästa vecka måste göras. Att spara in timmar. Historia och framtid. Att känna sig hemma, där man vill vara, är hela tiden i fara eftersom framtiden är stum, den ger inte ens en ledtråd. Så att känna sig hemma är hela tiden i fara. Hemlösheten kan ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är ”där”. Vi är därvaro, vi är Dasein.
Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Märkligt när jag läste det nedan med ett stressat hjärta. Stressen försvann. Han talar rakt in i mig. Jag glömmer alltid att kontemplationen, det meditiva tillståndet där tanken leker fritt förstörs av den pushande ambitionen. Det är i flödet, det koncentrerade men lätta sinnets färd man ser det viktiga. För mig kan det vara ett sorts fält av konst, en känsla jag måste bära med mig och inte förlora. Känslan är den äkta konsten. Grundstämning. Igen: känslan är den äkta konsten. Men vargen i skogen heter vassa armbågar, ambition, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig. Som barnet?
Men, vart hän skulle denna text gå? Jag har glömt. Men, men… Till sist bara.
– Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!
