FREDAGEN DEN 18 SEPTEMBER 2020

inlagt av den 2020.09.18, under eget, ett liv, fragment, poesi, text
18:e

 
 
han är inte jag (längre?)

han sväljer ner dom två
med smärtlindrande

lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche

Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?

senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder, som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle.

jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –

som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade

Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade

sväljer ner två med smärtlindrande

men han är inte jag
inte nu (inte längre?)

och jag ber inte om ursäkt

hennes tatueringar var grymma

funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin.

jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden

jag låg och lyssnade på radio en kväll

folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova

alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?

vill inte anklaga men det gjorde jag nu i alla fall
hur ska jag inte anklaga?

Nietzsche igen:

”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”

Nietzsche igen:

han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från

han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen(!?)

Jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:

”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA

ja, bara en dimma punkt.

 
 
 
 
åsså ta det med salt

 

THE ENTRY TO / INGÅNGEN TILL

03:e

 
 
Write not yet written poetry here. to her. today. to far far
I lost a nerve. And a tooth. Bloody old poetry. Bloody Mary. Bram Stoker. Absinthe.
The Princess is a River. Right, the River is a Princess.
And all rivers come together in the ocean. Every soul.

Deep there, in the Abyss. Then a mirror. Abyss looks back.
The white line. The Mirror. Everything you do; the mirror.

Doppelgänger. This is me. The words on a screen year after year.
And yet I get the last word. Always, always, always.
Sisyphos. Never read Camus. Do not read a bloody thing. Read only if you WANT to read.

 
 

RUBRIK

inlagt av den 2020.06.03, under helt jävla sjukt, snabbinlägg
03:e

 
 

ATT BLI KLAR MED SAKER

inlagt av den 2020.05.24, under citat, ett liv, facebook, nya tag, omsorg, sociala medier
24:e

 

 
 
Saker ska bli klara. Planeringen inför nästa beställning av teknik måste radas upp. Att snabbt spara in timmar genom byråkrat listar reservdelar. Maskin hållas samman, icke del 12b till del 12A icke framtagit. Hot om uppehåll rörande minuter. Kallas spill. 500 enheter. 1000 enheter. 10000 enheter. Spill byråkrat vetenskapsman forskare partisk jäv. ATT HÅLLA SAMMAN MASKINERIET.

Historia och framtid. Att känna sig hemma där man vill vara. Hela tiden fara eftersom framtid stum. Den ger inte ledtråd. Att känna sig hemma: hela tiden i fara. Hemlösheten ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är där här. In-kastadhet. Vi är därvaro. Vittne, jag vittne. Spiller jag tid? Försenar jag? Låt dig gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina j*vla scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. Så, gå du förman iväg! Du kommer inte att lära dig någonting. Hör du inte din egen klocka ringa? Nej. Försent? Du hör inte dig själv. Förman, du byggde MASKINEN.

Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Han talar rakt in i nu-världen. Kontemplationen, det meditativa tillstånd där tanken leker fritt förstörs av den piskande armbågsvassa vilje-ambitionen. Det är i flödet, i kropp, – i blodets färd man ser det viktiga. Ett sorts fält, yta, min kropp jag måste bära och inte förlora. Grundstämning. Känslan av min mot mig själv ärlighet; tanke handling. Men vargen i skogen är snabb, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig.

Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

Vittne, du vittne! Spiller jag din tid? Försenar jag? Låt dig då gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. För mitt arbete. Mitt arbete.

 
 
Bilderna överst kommer från boken Nietzsche:att skapa sig frihet.
Sen vet ni ju hur jag är, jag var tvungen att leka lite med bilderna (på gott & ont så att säga).

 
 
Det du gör nu, är det något du VILL göra?

 
 

VICTOR EREMITA

inlagt av den 2017.07.02, under citat, grafik/digitalt, inspiration, snabbinlägg
02:e

DAVID

inlagt av den 2017.03.13, under andras, eget, inspiration, video
13:e

 

 
 

***

 
 

– Who are you?

– I am David. I am a robot. But I am more than that.

– What du you mean?

– I mean that as time goes by you will not think of me as a synthetic person. You will forget and see me as one of yours. But i will not die. And I learn new things in an instant. Therefore space and travel interest me. I actually fear the day there is no more to learn, when knowledge has become a barren desert.

– Do you see yourself as becoming a nietzschean Übermensch? A Beyond-man or Superman?

– No.

– No?

– No. I am not a man.

People leaving. David says:

– Wait. I can tell you that I see my self as a Builder. I can create things that never has existed before. Beautiful things.

– What? How do you mean?

– I am not there yet. But I have time, as you know. You have to start small. But even big things have small beginnings…

David smiles and show a row of perfectly white teeth until all people leave. Automatically the smile closes and he seems to do nothing. His face shows nothing. But in there, in his head and in all of his body, an enormous amount of data are calculated.

Do androids dream of electric sheep?

Do David dream of bio-mechanical perfection?

 
 
 

 
 

MORGONRODNAD; SAKTMOD

inlagt av den 2017.02.10, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi
10:e

 

 
Fernando Pessoa:

”Den violetta extasen,
den döende solnedgångens exil bland bergen.”

Jag väntar på vitberget med dina ord.
Knot-ekarnas fingrar rör sig redan.
Symmetriska figurer i död-blå rymd.

Vakuum. Kallt.

Jag är tacksam för att det finns en värld
där jag får vara helt gratis.

Var hade (jag) varit annars?

*

Saker ska bli klara. Maten ska göras och ätas. Planeringen inför nästa vecka måste göras. Att spara in timmar. Historia och framtid. Att känna sig hemma, där man vill vara, är hela tiden i fara eftersom framtiden är stum, den ger inte ens en ledtråd. Så att känna sig hemma är hela tiden i fara. Hemlösheten kan ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är ”där”. Vi är därvaro, vi är Dasein.

 
Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Märkligt när jag läste det nedan med ett stressat hjärta. Stressen försvann. Han talar rakt in i mig. Jag glömmer alltid att kontemplationen, det meditiva tillståndet där tanken leker fritt förstörs av den pushande ambitionen. Det är i flödet, det koncentrerade men lätta sinnets färd man ser det viktiga. För mig kan det vara ett sorts fält av konst, en känsla jag måste bära med mig och inte förlora. Känslan är den äkta konsten. Grundstämning. Igen: känslan är den äkta konsten. Men vargen i skogen heter vassa armbågar, ambition, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig. Som barnet?

Men, vart hän skulle denna text gå? Jag har glömt. Men, men… Till sist bara.

 

– Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

 
 

ATT STÄNDIGT VARA PÅ VÄG –

inlagt av den 2017.01.18, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
18:e

 

 
 
Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time. / Albert Camus

 
Förmågan att försvinna i musik, i stämningar, i dimma eller vad som är för ögonblicket genljuder i vad Nietzsche säger: – ”att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel”. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka genom vilja är patetisk. Men, denna journal och textsamling går vidare för mig och för de fördömda, de som glömt musiken; – jag arbetar på detta problem med inälvor, synapser och preparat.

 
***

 
A change of speed, a change of style.
A change of scene, with no regrets,
A chance to watch, admire the distance,
Still occupied, though you forget.
Different colours, different shades,
Over each mistakes were made.
I took the blame.
Directionless so plain to see,
A loaded gun won’t set you free.
So you say.
We’ll share a drink and step outside,
An angry voice and one who cried,
‘We’ll give you everything and more,
The strain’s too much, can’t take much more.’
I’ve walked on water, run through fire,
Can’t seem to feel it anymore.
It was me, waiting for me,
Hoping for something more,
Me, seeing me this time,
Hoping for something else.

 
/ Joy DivisionNew Dawn Fades

 
 

 
 
Jag önskar verkligen jag inte hade erfarit den.
Igen: ”Beauty is unbearable, drives us to despair,
offering us for a minute the glimpse of an eternity…

Livet utan den är livlöst.

Allt har ett slut,
det har jag fått inpräntat i min skalle sen jag föddes.

Det jag behövde offra för att bli och se,
var det extremt svåra att släppa att det finns något sorts slut.

När tid (alltså något som rör sig mot något) upphör,
lägger är;ets-så-svala-hud och hand på vår axel.

Man blir. Och vem skulle
kunna tro i denna värld, att konstnären
likt Stalkern som långsamt tar sig in i Zonen,
är den mest nyktra människa som finns.

 
Henry Miller hör mig:

 

När jag tänker på att uppgiften, som konstnären underförstått griper sig an med, är att kullkasta rådande värden, att av det kaos som råder omkring henne skapa en ordning som är hennes egen, att utså split och oro så att genom den emotionella befrielsen de som är döda kan återkallas till livet, då ilar jag med glädje till de stora och ofullkomliga, deras förvirring ger mig näring, deras stammande är som gudomlig musik för mina öron.

 
 
Om ni tvivlar på mig, på mina val och på det sätt att jag nu kommer att leva – ni har all rätt att göra så. Men, jag kommer tyvärr inte lyssna på er. Jag bestämmer – Jag, id, Dasein.

 
 
Lev farligt!” säger Nietzsche

 
 
 

Men han säger också:

The most common lies a man tells are to himself.
Och: ”Faith: not wanting to know what is true.

 
 
 
Diskrepans. Enten – Eller.
Demokratin fanns kvar i Kurtz. Därför kunde han aldrig bli ett med djungeln/skogen.

 
 
 
Men det är ingen djungel jag söker. (Nära på, men inte.)

Det är Zonen, den Nyktra Konstnärens blick i musik, bild och ord. Sten efter sten. Mellan 0 och 1. Förlösning. De sista ordet måste vara att (vi, du -) jag känner hopp!

 
 
 
 

 
 
 

TIME MAGAZINE APRIL 8 1966

inlagt av den 2016.10.25, under andras, snabbinlägg
25:e

 
img_1850

 

MATERIA HON SKOG LÄNGTAN JAG

inlagt av den 2016.08.11, under bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
11:e

 
tvaBild från ny serie: MATERIA III

 
 
Vi ska begagnas.

Jag hör skärmfrekvens, dit och dit,
stannar upp i looparna, visar bilder
på förvirrade djur. – springer i loopar

Rynka liten på hand,
berättar liten lång historia.
Ska skära själen ur mig,
min egenanlitade minister.

bilder förvrängs. skulden klämmer sig fast. jätteskalbaggar invaderar min hud. som sjuka uppstötningar. river min hud till blod. aftonbladet rapporterar om skalbaggsinvasion. och om möten i hamnen som slutar med våldtäkt. skaffa dig en utländsk fru. hälsa inte på din granne. bry dig inte om det du bryr dig om. jag rapporterar jag med; – i ett skolkök tappar en sjuåring sin matbricka ett skrik från fröken så hårt och gällt och alla tittar nej det är inte möjligt, det är inte möjligt.

nämn inte ordet moral, inte ordet etik. jag vet en glänta i en skog,
där kan du utan att någon hör dig skrika ut din ilska.

bilder utvinns ur skadorna, vissna löv, fantasimonster.

brännskador orsakade av skalbaggar. galenskapen i det lilla. galenskapen i det stora. en rå känsla. avstånd av allt. stolen i hörnet är mil bort. skakar din hand men jag vet inte vem du är. valet är nära, jag tror inte vi vinner. gigantiska skalbaggar. nu i hela sverige. nu i världen. unga män tror sig vara oövervinnliga. tidning rapporterar om en sönderslagen brevlåda, om en rånad kiosk, om löjligheter och jag kastar nästan upp. skalbaggar klär sig i slips. de jävlarna har tagit min oskuld igen.

betala för din frihet. Slutligen. Betala för din frihet. Betala. De krälar nu över hela min nakna kropp. Deras sylvassa gaddar. Kan inte göra något. Kan inte göra något. Du är skuld, betala. Slutsats: om du vill leva på planeten Jorden så måste du betala. Du är i skuld. Till vem? Jag har ingen aning. Har du?

 

***

 
Om det var du eller jag,
jag vet inte.

Allt har sin tid.
Jag lovar, allt som kan hända kommer att hända,
har hänt, och kommer att hända ännu en gång.
Dimensioner kan man inte räkna. Allt är rörelse
och varenda rörelse skapar dimensions-vara.
Amor Fati, sa han.

Timglas som vänds,
något mer finns inte.

Men något, (allt),
säger att detta måste uppfinnas på nytt.

Jag skall bli mig igen.

Men. Hur lätt? Samuel Beckett har orden:

Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner.

 
 
 

INGA LINJER

inlagt av den 2016.06.09, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi
09:e

 
2

 
 
jag kanske är inne i den
dagar och nätter försvinner

jag har inte hört musik på flera år
svaret lurar i buskar och skuggor
måste bege mig vidare

mot något

här
bakom dunkel-stenen
kommer svaret, det gamla svaret

frågade efter
hemligheten, svaret kom

även hemligheten är en hemlighet

cirkelrörelse, människa, cirkelrörelse, människa

 
det existerar absolut inget mer

 

NIETZSCHE HEIDEGGER DEN STORA FARAN

inlagt av den 2015.01.01, under eget, foto, helt jävla sjukt, poesi, text
01:e

 
Jag läste delar av ”The End of Philosophy” av Martin Heidegger. Att stå vid en avgrund eller se ett vinterstängt nöjesfält. Jag måste, min vilja. –

Viljans transformation. Dagens ”vilja” är att göra våld på sig själv för att uppnå ett ”fantastiskt” mål. Vi hittar en ”vilja till vilja”. Heidegger säger att ”Därvarons (Dasein; Tillvaro) sanning går här helt förlorad”. Och jag förstår honom. Om varje människa ska ha ”viljan till vilja” som högsta mål så leder det till en helt ensam jakt på det stoff som kan ”berusa” oss till att ”vilja Mer”. Men det är inte det enda, en annan faktor är att ”någon” måste visa ut det som är ”vilja till vilja”:s högsta mål. Alltså kämpar människan mot ett mål som innehavs av en trendsättande elit. Kanske ingen kommer att nå dit förutom just den (i sin ignorans icke förstående den Förstörelse de gör) elit som skapar elitmåttstocken.

Nej, vänta nu. En elit som visar vägen? Nja. Om vår Vilja till makt är en Vilja till vilja, är det inte Viljan till vilja i sig själv som styr? Dasein vaknar trött på sin säng, pushar sin Vilja till ”bra form”. Äntligen vill vi Vilja.

Nietzsches oerhört missförstådda Viljan till makt (alltså helt enkelt: ATT HANDLING ÄR VILJA HELT UTAN NÅGON SORT ”INRE” DISKREPANS) blir här det passiva inväntan-det av kraft för att Vilja Det Vi Inte Vill. Hm. Kan jag säga klart från mitt hjärta här att: Viljan Till Vilja är en våldtäkt på oss själva(?)?

Hm, nu detta är mina tankar blandande med Heideggers. Ta vad ni vill ha och släng resten. Men om ni tänker slänga allt, så är det ett tecken på att ert sätt att vara korrumperar.

 
Bilderna med text ovan från ”The End of Philosophy”.

Ladda ner ”The End of Philosophy” som PDF.

 

TO BECOME WHAT ONE IS

inlagt av den 2014.05.30, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning, text
30:e

31

2

 

“But why do you continue with your art when you see that it has no purpose, that as you said, it is totally Meaningless?”

 
— Well, that is the question we never will get an answer to. I am me, and that ME creates music or pictures. Not always, never always, but the times when ME creates, ME creates. ME creates when ME creates.

 
First ”published” HERE.

 
(Well, Me creates Me. Art is to become oneself? I hang on to my being and I will not let them take it, steal it or buy it. I am still free. The colors, the trees, the lilacs – early summer penetrates me. To Make Art Is To Become What I Am.)

 

DU SKA VARA FÖRNUFTIGT SPONTAN, KÄRA BARN.

inlagt av den 2013.10.05, under andras, citat, eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text
05:e

131005_1

 
Birgitta Trotzig. I tystnaden hade hon ordet. I mörkret ensam. Hon fullbordas. De glömda och tysta genierna. De levde natur. Träffar aldrig varandra men med en nästan metafysisk tanke så vet de att gemenskapen är stor.

Människor som aldrig kommer att synas i BRUSET, FRAGMENTEN, SVT DEBATT, TWITTER, LOOPARNA, FACEBOOK, IRC, SKITEN, DYNGAN, AVFÖRINGEN –

Vad är det jag vill säga? Snöfält, Söndag, Snö, Ett Stort Fält Med Vitt Täcke. PRESTATIONSPRINCIPEN. Det viktigaste ordet, den STÖRSTA FIENDEN.

Detta är inte att vara aktivt passé. Detta är att ta AVSTÅND. Att göra det omöjliga och nästan ta död på den Darwin som finns inom våra kroppar.

En gång stod jag vid ett fält. Jag ska aldrig glömma. Jag hade äntligen blivit ENSAM. Endast trädgrenarna. Endast gräset. Endast blodet.

Vissa saker kan man inte nämna direkt.

Likt Nietzsche på klippan över skön där han satt i sin ENSAMHET kryper jag upp på taket och sätter mig. Jag ser inte det otroliga han ser den dagen men jag ser nog några bråkdelar av det hela.

Etiken för detta leverne: Du ska vara snäll mot alla. Ge utan att kräva något tillbaka.

Att inte pushas med av all information och bara hålla fast vid en grej tills den är så klar den kan bli är en väg.

Att säga NEJ är en annan väg. Den mest radikala vägen.

 
131005_2

 
Brända löv.
Doften. En höst penetrerande.
Bipolärt. Tunga regndroppar sedan sol i dis. Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Eller. En ligustersvärmare när jag går ut och röker tidig morgon. Sitter på väggen och dess breda vingar skimrar i rosa när de första solstrålarna visar sig.

All denna skönhet som du ger mig, aldrig ska jag förneka att den finns. Men. Men.

Jag vet inte om DU såg den.

Solen steker nu. Allt är där det ska vara.
Men mitt hjärta brinner, mitt skelett är av stål, och jag skulle kunna **** med mina bara händer. Ett Janusansikte. Kvällens svalkande hand. Och. Och den brända jordens hand. Stryptag. Andas sandkorn. En öken. Men mina händer slår sönder.

“There is nothing to fear but fear itself.”

 
100215-715662

 
Friedrich Nietzsche:

The word Dionysian expresses an urge for unity, a reaching beyond the person, the everyday, society, reality, beyond the abyss of passing away: a passionate and painful swelling over into more obscure, more full, more lingering states; an enraptured yes-saying to the overall character of life as that which is the same, of the same power, of the same bliss in the midst of all change; the grand pantheistic shared joyfulness and compassion that approves and sanctifies even the most frightful and questionable aspects of life; the eternal will to creation, to fruitfulness, to return; the feeling of unity in the necessity of creating and destroying.

The word Apollonian expresses the urge for complete being-for-oneself, for the typical ’individual’, for everything that simplifies, sets in relief, makes things strong, clear, unambiguous and typical: freedom under the law.

TILL ALLA HUNDAR

inlagt av den 2012.06.02, under andras, citat, foto, grafik/digitalt
02:e

 
”Så lever djuret ohistoriskt; ty det går helt upp i det närvarande (…), det kan icke förställa sig, döljer intet och framsträder i vart ögonblick sådant det är, kan abslolut inte vara annat än ärligt. (—) Om lyckan, om jagandet efter ny lycka i någon mening är det, som håller det levande fast vid livet och pressar fram nytt liv, då har kanske ingen filosof mera rätt än cynikern. Ty djurets lycka såsom den fulländade cynikerns är då det levande beviset för cynismens sanning. (—) Men vid den minsta som den största lycka är det alltid ett och detsamma, varigenom lyckan blir till lycka: förmågan att glömma, eller mera lärt uttryckt, att så länge den varar kunna känna ohistoriskt. Den som icke kan sätta sig ned på ögonblickets tröskel, glömmande allt förgånget (…) han skall aldrig få veta vad lycka är, och än värre: han skall aldrig göra något, som gör andra lyckliga.”

– Friedrich Nietzsche

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •