IMAGE: SEA
07:e
THE HORROR OF THE NOW
23:e
This photo almost makes me sick.
I hate it and because of that I love it.
Cold digital nothing.
I hate it. The Now.
DJUP, ATT VÄLJA DJUPET
26:e
ismörker november mörker pelare av ljus mörker
mörker svartaste is vid havet djupa ögonhålor i isen isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.
På isen.
Går på isen. Tunna isen. En chansning. Jag vet om det. Knakar viskar valars skrik. Under där under rörelser, virvlar, rödströmmar.
Brännmanet fryst, slår ut i flammor en fläck av rött i allt en pensel en rörelse ett allt som talar.
Där –
jag/hon du jag djag är där nere vid havet. Kanske, rör sig
Sjömonster, Kraken, vad ni vet blir mitt nu (i språnget) säger, hon.
Hon vid havet som ska dyka med skräcken. Men hon vet –
i malströmmen finns ingen vilja, bara ström –
Ktulu, stad av prakt, polyper i massor, ser ni henne?
En pensel målar hela tillvaron. Röda fläckar. Isen ler i sin frånvaro. Kaptenskättingar och glömda ord. Is mot is, ett skrik. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. En nerkyld kropp. Kairos ett ord på läpparna. Krisen och kallelsen. Av ögonblick blir endast ögonblick. Tillvaron sprängs öppen –
Att väljas ut, att vada ut, i det där svarta,
bland brännmaneterna (som inte skrämmer henne längre) –
Nej, nu de simmar åt sidan
drottning Kraken välkomnar
henne, sluter armar tentakler
och en värme kärlek så evinnerlig
Målningen längst upp av Karin Broos.
BRUNT BLOD / VILSHÄRAD
01:e
göring
var han här?
jag tror det
”nu har det bruna blodet blivit blått”
och tallar skulle vrida sig i blod
jag är säker på att jag såg blod,
ur marken, bränd jord, ett hakkors i trädens minnen
MATERIA, ORD –
17:e
ismörker september mörker pelare av ljus mörker
mörker svartaste is vid havet djupa ögonhålor i isen isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.
En pensel målar hela tillvaron. Röda fläckar. Isen ler i sin frånvaro. Kaptenskättingar och glömda ord. Is mot is, ett skrik. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. En nerkyld kropp, vandringar i timmar. Kairos ett ord på läpparna. Krisen och kallelsen. Av ögonblick blir endast ögonblick. Tillvaron sprängs öppen –
Vid vatten, det röda. –
09:e
Skuldrorna skakar av deras intighet, bevisen för att han inte skall stå där han står är starkare än någonsin. Lugnheten och det som ställer honom över sig själv och för in hans blick längre, djupare är borta. Den kalla handen med senor och nervtrådar som bits ihop till ett viljans tillhygge slår mot väggar. De väggar som av hud och ben täcker en hjässas innandöme, en skälvande hop blodmassa utstrålande svarta strålkastarljus, sökande efter det andra genomträngande ljuset, vitljuset.
Köttet som sitter fast i den materiella världen. Ett hjärta som slår ut kärlek och längtan efter svar över kustlinjen. En mörk natt, den som tillbringas på klipporna, och den eviga månens ljus som en blåbrinnande kall rand över dynorna. Hör hur valarna skriker, deras kroppar mot varandra i de djupa djupens glömska värld. Hur de rumlar runt, stöter emot, för handen över den glatta kroppen. Ett ljud de utskriker, likt rosslande skepp mot klippkanter, skavda sårskorpor som dras av, det röda som syns, deras vackra svarta ögon reflekterande varenda stjärna på himlen.
Ett subjekt är fött, ett subjekt dör ut. Randen över dynorna är svaret. Doften av tång, ensligt påminnande om dagars sköna barndom. Ensligt dröjande kvar, sanden är kall, våt, ett regn bedrucken. Den glödande månranden på dynornas tak, från blickpunkt i väster till blickpunkt i öster. Den kalla kötthanden rör det våta ansiktet. Pekfinger mot kriglivlinje, från sidan av näsan ner runt munnen, hård och skoningslös, hård och arg, aldrig glömmande – köttets och minnets statiska fasthet.
Lömsk är tanken, lömsk är känslan, den stilla randen över dynorna – det jag har kvar.
