DJUP, ATT VÄLJA DJUPET

inlagt av den 2014.10.26, under andras, eget, grafik/digitalt, poesi, text
26:e

spegling-31

110718_1_o (kopia)

 
ismörker november mörker pelare av ljus mörker
mörker svartaste is vid havet djupa ögonhålor i isen isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.

På isen.
Går på isen. Tunna isen. En chansning. Jag vet om det. Knakar viskar valars skrik. Under där under rörelser, virvlar, rödströmmar.
Brännmanet fryst, slår ut i flammor en fläck av rött i allt en pensel en rörelse ett allt som talar.

Där –
jag/hon du jag djag är där nere vid havet. Kanske, rör sig

Sjömonster, Kraken, vad ni vet blir mitt nu (i språnget) säger, hon.
Hon vid havet som ska dyka med skräcken. Men hon vet –
i malströmmen finns ingen vilja, bara ström –

Ktulu, stad av prakt, polyper i massor, ser ni henne?

En pensel målar hela tillvaron. Röda fläckar. Isen ler i sin frånvaro. Kaptenskättingar och glömda ord. Is mot is, ett skrik. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. En nerkyld kropp. Kairos ett ord på läpparna. Krisen och kallelsen. Av ögonblick blir endast ögonblick. Tillvaron sprängs öppen –

Att väljas ut, att vada ut, i det där svarta,
bland brännmaneterna (som inte skrämmer henne längre) –

Nej, nu de simmar åt sidan
drottning Kraken välkomnar
henne, sluter armar tentakler
och en värme kärlek så evinnerlig

 


Målningen längst upp av Karin Broos.

 

FÖR DIG, F.

inlagt av den 2014.08.06, under andras, eget, inspiration, poesi, text
06:e

christinas_world_0

 
Drömde om en flickvän från långt längesen. Drömmen var helt klar och tydlig. Jag kände knappt igen mig när jag vaknade. Satt nog i tre timmar och bara funderade. Slog på datorn och på The New Republic visades denna tavla. Saker görs ibland logiska på ett icke logiskt vis. Jag undrar om du vann mot dig själv till slut. Blev fri från det där. Och att det inte är du på tavlan.

Alternative Nation klockan 00:00 varje tisdag och torsdag. Sömntabletter och distade gitarrer.

Till F. Har du klarat att hålla dig uppe? Var är du? Vi var lika vilda båda två. När du var sjutton blev du våldtagen av två killar. När jag var sjutton var jag sjukligt isolerad. Flera år senare som träffades vi på den märkligaste av platser. Vi blev så bra vänner. Du, modell och från överklassen. Med en liten dotter och ett hus i de fina kvarteren. Jag med svart hår, klädd i tighta jeans och läder. Hur vi var fulla och hur jag ringde en av dina demoner. Och hur vi skrattade medan jag pratade med den fega idioten. Och hur mycket det betydde för dig att jag pratade med honom. Din vackra syster gjorde veggomat till mig (lever hon?). Minns vår jul där, innan vi gled åt olika håll. Det är bland de bästa minnen jag har. Sweet F, Sweet F.

Och i snö där ramlade vi runt allihopa. Snöbollar. Snacka hela natten. Somna. Somna med våra kläder på. Vi somnade alltid med kläder på. En tyst överenskommelse. Vi hade något större. Du sa att jag var grymt snygg. Jag kunde inte tro på dina ord. Du gav mig ett foto från när du hade varit underklädesmodell. Och sen skrattade du. Jag gav dig en tavla. Du satt upp den direkt. Jag visste att du skulle göra det.

Du sa att jag var din bästa vän någonsin. Sen rullade livet vidare. Saker löses upp. Man ska inte grubbla på varför.

Och sen Håkans sång. 17 år.

Miss you, Girrrl.

 


Tavla ovan: Christina’s World © Andrew Wyeth.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •