KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

THE HORROR OF THE NOW

inlagt av den 2016.02.23, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
23:e

2

 
This photo almost makes me sick.
I hate it and because of that I love it.
Cold digital nothing.
I hate it. The Now.

Cargo.

HEIDEGGER. ANTECKNINGAR. DEL ETT?

inlagt av den 2015.09.10, under andras, citat, eget, fragment, poesi, text
10:e

By Greg Otto

 
Skrivet på väg i en anteckningsbok igår. Eftersom det är skrivet på väg så har jag inte ändrat något då jag överfört det till det digitala förutom att jag fixat några felstavningar, lagt till ett engelskt stycke nedan och gjort några länkar. Och konsten är gjord av Greg Otto.

Svårighet med översättningar. Svenska, tyska, engelska.

Unheimlich, Dread (uncanny), kuslighet (tidigare begreppet ångest)?

Nåväl.

Intet och frågandet (Being in questioning?). Ett sorts frågande (stämning? icke valbar) som lämnar inget tillbaka. Hemlöshet. Hem-lös-het. Unheimlich-keit(?).

Från nätet (mina kursiveringar).

Repeatedly Heidegger connects angst with feeling uncanny. The German word for ”uncanny” is ”unheimlich,” the literal meaning of which is ”not-at-home.” Heidegger deliberately trades on this literal meaning: he wants to stress that in angst we feel profoundly dislodged from our ordinary positions, connections, and orientations in life. (…) Ordinarily we are at home in an organized world. It is the feeling of being at home in such a familiar world that is suspended in the experience of angst: Ordinary objects look strange, everyday activities pointless, and common sense objectives outlandish. Encountering “nothingness” means to feel uncanny and dislodged in a perfectly familiar world.

Det ovan kanske är just det jag försöker få ner här? Nej. Nu använder jag ordet kuslighet (det kanske kan skrivas inte-hemma eller kanske bäst hemma-finns-ingenstans-. Ja, det sista bindestrecket ska vara där och det är mycket viktigt. Nåväl, jag använder kuslighet.

Kusligheten frågar. Kusligheten ställer personen frågande. Om ett svar ges, försvinner kusligheten. Svaret är vad som helst som gör att kusligheten försvinner. Känner jag kuslighet men plötsligt blir ”överförd” till en stämning där jag tycker det är intressant att skriva denna text så försvinner kusligheten (inte nödvändigtvis helt, kusligt kan den stå bakom mig likt en skugga som jag vagt känner närvaron av).

Kusligheten frågar. Kusligheten ställer Dasein helt frågande. Men helt utan svar. (Personligen erfarenhet av detta totala frågande.) Dasein befinner sig i frågandet som stämning. Då allt frågar och inget svarar upplevs en erfarenhet av något som skulle kunna kallas ”en plats där inget finns”. Ty dit frågan pekar, ty dit frågan söker sig, ty dit frågan vill avkräva ett svar finns: Ingenting. (?)

 
By Greg Otto

By Greg Otto

By Greg Otto

 
Heidegger skriver:

Where shall we seek the nothing? Where will we find the nothing? In order to find something must we not already know in general that it is there? Indeed! At first and for the most part man can seek only when he has anticipated the being at hand of what he is looking for. Now the nothing is what we are seeking. Is there ultimately such a thing as a search without that anticipation, a search to which pure discovery belongs?

När jag läser detta tänker jag på Wittgenstein:

 
3_witt_riddle

 
Det är detta. När Dasein är hem-lös i kusligheten är Dasein en frågande. Att söka ett hem som ett helt, att söka-ett-hem som totalstämning. Inget svarar. Intet svarar? Nja. Jag säger att Dasein ser/hör ingentinget tydligt. En pil. Stämning att ta på. Har inga fler ord nu.

Jo. Kusligheten är fruktansvärd.
Heidegger ser den som en av vägarna vidare till Daseins kunna-vara (ungefär).

Bör man söka den? Jag vet inte.

Jag vet inte. Jag förstår den bättre nu.
Men om det finns något positivt i den – det vet jag inte.

Vi talar ju om ingenting. Och allt, måste tilläggas.

WAS IST METAPHYSIK?

inlagt av den 2014.02.22, under bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
22:e

1_o

2_o

 
Where shall we seek the nothing? Where will we find the nothing? In order to find something must we not already know in general that it is there? Indeed! At first and for the most part man can seek only when he has anticipated the being at hand of what he is looking for. Now the nothing is what we are seeking. Is there ultimately such a thing as a search without that anticipation, a search to which pure discovery belongs?

Martin Heidegger

 
Promenad och det slutar i ingenting.
Önskar nästan att slippa se fler ansikten.
De är som om mil bort.

Ansikten har blivit bly. De bär inte upp kroppar. Springer bort. Finns inte kvar. Hjärtat är ensamhet och övergivenhet. Tänker på megastäder och myller. Tänker på det som är bortom. Tänker på att varje plats är likadan. Blyansiktet i spegeln, i alla speglar. Där inne något som existerar. Existerar på samma sätt på alla platser. Tyngden gör sig kännande, – jag krossar spegeln men vet om att det finns miljoner fler. Fler som gärna bär mitt ansikte.

Har kommit fram till de gamla stora ekarna.
Rör min hand mot barken. Ingen svett. Inga ansikten.
Isolering sker. Jag tänker; – ja, blivit beroende av människor. Barken och eken vänder sig bort från mig; in i skogen de rör sig och jag lämnas utanför. Camus och hur ett helt landskap en dag kan förråda oss. Ja, allt detta vit-snö-himmel, vad är det värt? Medvetandet självt sviker. En vit stämning blir gråsvart, aska, kol – stora öppna fält av ingenting.

( – men försöker ändå hålla fast. Hålla fast stenarna. Hålla fast den grå-violetta skymningen. Ansikten och figurer i den mörka skogen. Ansikte slits itu i strömmen. Ja, ansikten överallt. Mitt missbildade ansikte i vattnet, reflektionen. Elefantmannen, Cenobiten: klyvd. Lång promenad, gå igen bara gå gå, trötthet, – jag ser ingenting.)
 
CARGO
 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •