KRIS; SKRIVET 2019 –

inlagt av den 2020.03.14, under eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text, tillbakablickarna
14:e

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.

 

DOM KONSUMERADE PRECIS VÅRT LIDANDE

inlagt av den 2014.02.23, under andras, citat, eget, helt jävla sjukt, text
23:e

funny+games

 
Sara Bessa skriver på Feministiskt Perspektiv om upplevelsen av några föredrag om våld på Göteborgs Universitet i början av året. Jag återger vissa bitar nedan (bli prenumerant för 365 om kronor året så kan du läsa hela på deras sajt). Jag blev tagen av orden ”de konsumerade just vårt lidande”. Vidare; läser du Jelinek? Ser du film av Haneke? Munch? Trainspotting? Shopenhauer? Bon Iver? Husby, Bergsjön eller Rosengård? Konsumerar du lidande?

Ja, det gör jag. Jag konsumerar lidande. En film om lidande människor kan jag njuta av? Njuta av? Ja, det är sant. Rannsaka dig själv, det gäller dig också. Men här kommer det viktiga: misär kan skapa identifikation – alltså att någon annan i världen också kämpar med sitt liv (en sorts njutning alltså, jag tror jag har rätt även om man går in på vilka ämnen som aktiveras i hjärnan vid dessa tillfällen). Men den misär som är aktuell för en viss person som man känner eller ser gråta i direktsändning(!) till exempel – den misären tynger mig ner, djupt ner. Den gör att jag vill fly. Som en svag ångestattack över mig vill jag bort, snabbt! Men jag tror absolut den är nödvändig. Den är nära krisögonblicket – då du absolut måste handla. En kris för andra är en kris för mig. Det finns ingen tid att tänka. Här finns absolut ingen njutning. Detta GÖR man. Känner du igen dig? Kanske, kanske inte. Den nödvändiga krisen har inte nått alla. Men den väntar på dig. Och det är en skola varje människa måste gå igenom, antar jag. Den gör dig mer mänsklig.

Oj, detta blev en skiss. Jag återkommer.

 
Nu ur Saras text:

Jag var på Göteborgs Universitetet i dag. Jag skulle dit för att lyssna på min syster och vän Evin Ismail prata om ”VÅLD”. Hon skulle läsa en text hon skrivit om, jag citerar GU: ”Våld, politik och brinnande bilar i Husby”

Så här stod det i FB-eventet:

”Våld kan vara påtagligt, fysiskt och brutalt. Det kan vara dolt och komma smygande. Språkligt våld fungerar både begränsade och frigörande. Våld är både förtryck och revolution, vardag och ett brott med historien. Vi lever i en våldsam tid och vi måste prata om våldet. Inte minst måste vi tala om våldets relation till demokratin och politiken. Vem som utövar våld och på vilket sätt.”

(…)

Näst upp var Athena Farrokhzad, poet. Som läste ett utdrag ur sin augustnominerade bok Vitsvit.

Tårarna rinner nedför min kind.

Jag känner igen allt.

Varje ord och mening om allt förtryck och våld Du som icke vit svensk får uppleva och måste handskas med.

Jag känner tyngd. Det är jobbigt att höra någon annan berätta om dina personliga erfarenheter inför ett rum fyllt av människor som aldrig upplevt eller kommer behöva uppleva något liknande.

Athena läser nästa mening;

”Min mormor säger; Var tyst nu och hacka grönsakerna!”

Salen skrattar till.

Jag hinner inte ens reagera.

Jag är fortfarande kvar i känslan av tidigare yttrade ord.

Jag lever orden och känner dom samtidigt som dom rullar utför hennes mun.

Salen skrattade. Det gjorde ont…

(…)

När Evin är klar känns luften i rummet ännu tyngre.

Jag har svårt att andas.

Vill inte se någon i ögonen.

Vill inte möta någons blick…

”NU BLIR DET KAFFE OCH BULLE!”

Alla går ut i korridoren för att ta fika. Jag hör vissa fråga varann, ”vad tyckte du?” Och jag hör svar som ”Ah, men det va väl okej, är så jävla sugen på bulle nu ba!”

Jag letar upp Maimuna. Vi tittar på varann och vi vet att vi känner samma sak. ”Dom konsumerade precis vårt lidande.”

Vi fortsätter prata om hur jobbig situation det där var.

”Dom” är här för att lyssna på detta för att sen kunna bocka av i sina böcker eller för att kunna säga ”Jag har koll på det där… strukturella förtrycket eller whatever, har läst en kurs faktiskt!”

(…)

Där satt dom och njöt av att få konsumera av vårt lidande.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •