SKREVS SÖNDAG NATT/MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.

Frånvaro.

Den nyktra ångesten är skör.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

HEIDEGGER. ANTECKNINGAR. DEL TVÅ

14:e

11

 
HEIDEGGER. ANTECKNINGAR. DEL ETT?

 
NOTE01: Jag gör inget anspråk på att tänka stora klara tankar här. Nej, de kryper fram, ibland som viljeslukande iglar, ibland som en ligustersvärmare som skimrar i rosa i solen en tidig morgon. Att skriva här är mer intressant än att skriva för byrålådan som Ekelund pratade om. Men jag behöver inte ursäkta mig. Eller? Ligustersvärmare. Har ni sett en sådan med morgonsolen visandes dess prakt? Men akta mig för de som vill ha blod. Nja kanske inte iglar. Myggor! Fega stackare som biter.

NOTE02: Jag gillar inte Martin Heidegger. Hannah Arendt beskrev honom som en idiot. Att det visade sig under deras samtal som om ”han bara inte förstod viss saker”. Dock har ingen författare eller filosof gett mig så grymt inträngande tankar och känslor om ingenting-intet-heten. Jo, förresten. Birgitta Trotzig. Hennes lärdom gällande Heidegger var nog stor. Men han hade behövt hennes ödmjukhet. Hade jag behövt välja någon av dem så hade det varit Birgitta och hennes (kallt smala moderliga händer). De idiotiska saker Heidegger gjorde i sitt liv spyr jag på. Så, nu ursäktade jag mig igen. Fast det var ju för jag spydde.

 
21

 
Vi har Heidegger och hemlösheten. Att vi har ett förflutet och ett kommande där inget är säkert vet vi. Så när vi inte vet mellan dessa poler, hur ska vi kunna känna oss ”hemma”? Kusligheten. Rysningen längs ryggen, – den där obehagliga kusliga känslan. ”I am feeling Uncanny.”

Heidegger har talat om ”det fundamentala bekymret”. Livet är ett framåt-bekymrande; inget är säkert och hur ska vi kunna känna oss ”hemma” om inget är säkert? Vi är inkastade ständigt, i det man kallar nuet (vilket är en fiktion, vi kommer att lära oss det).

Man kan känna sig hemma. Om någon glatt säger att hen är ”hemma, att hen känner hemkänsla” så är hen hemma. På ett sätt. Det är en tunn röd linje. Vi är olika. Men då-nu-sen gäller alla (människor). Det går djupt in i ”själen” samtidigt är det lätt att förstå.

Dock kan rysningen nedför ryggraden bli nästan omöjlig att klara av. Det är kanske här Heidegger mer ofta använder uttrycket Kuslighet istället för Ångest. Hemlöshet. Unheimlichkeit. Not-at-home-ness. Om världen blir ”tät” och varken det förflutna eller det kommande ”svarar” förloras man i ett nu(!) då dammet på skrivbordet bara dammet på skrivbordet. Inget svarar. Allting svarar. Skillnaden är enorm. Wittgenstein sa väl att en ledsen människa (inget svarar) och en glad människa (allt svarar) är (typ) 2 olika ting.

Detta är bara snabba anteckningar.

Citat Heidegger:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

(Rustad glädje, Nykter ångest.)

Men kusligheten är kuslig. Såklart. Du är inte hemma någonstans. Men du kan fortfarande ha energi. Men den kan inte användas till något för du är för tillfället ingenting. Detta gör saken ännu värre. Jag tycker Ian Curtis och Joy Division beskriver det så bra i låten ”New Dawn Fades”:

 

The greatest care must be fostered upon the ethical bond at a time when technological man, delivered over to mass society, can be kept reliably on call by gathering and ordering all his plans and activities in a way that corresponds to technology.

– Martin Heidegger

 
31

 
Nedan: ur Marcia sá Cavalcantes bok ”Lovtal till intet”:

Att vara till, att existera innebär att vara ”i” ett ”utanför”. Att vara till, att existera innebär att väsentligen vara ”a-topisk”, dvs att oavbrutet söka efter en plats och en tid, att vara en differentierande dynamik. Tillvaron är det som aldrig kan existera indifferent i tid och rum. Tillvaron uttrycker en radikal spänning mellan det lokaliserade och det icke lokaliserade, mellan det substantiviska och det verbiska, mellan vara och tillblivelse. Heidegger visade på denna spänning i sin tolkning av tillvaron. För Heidegger betyder tillvaron (Dasein) det faktiska livet, det som utgör livet i livet. Det som utgör livet i livet är enligt Heidegger inte bara spänningen mellan ett ”ha varit” och ett ”tillkommande”, utan att varje differentierad existerande livsform förstärker denna spänning. Ingen tillvaro är i stånd att lösa tillvarons spänning. Varje tillvaro kan i sin differens endast förstärka den nämnda spänningen, och talet om tillvaron som ”förstående” är ett sätt att uttrycka just denna förstärkning. Förståelsen är därmed helt enkelt tillvarons spänning. Problemet ligger inte längre i att dra en ontologisk gräns mellan ett område av tillvaron som inte har förståelse och ett område som har det, dvs mellan det icke-mänskliga och det mänskliga, utan i att begripa hur den mänskliga förståelsen motsvarar tillvarons väsentliga struktur.

 

UNHEIMLICH

inlagt av den 2015.11.28, under andras, citat, eget, helt jävla sjukt, inspiration
28:e

ssss

aa

sdsdfd

sdad

sdasd

48aa147d-e578-4a97-a153-8bdb6ee8bd20-2060x1236 (kopia)

SOMA

inlagt av den 2015.09.10, under andras, eget, inspiration, text, video
10:e

 
Om vi fortsätter,
så kan ju en obehaglig stämning
ta över en ännu värre stämning.
Men allt är relativt.

Jag vet. Jag känner dig. Det finns inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.

Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Det där tillståndet. Det värsta. En kniv bakom din rygg. Hela tiden.

Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Kuslighet.

Det var skräckfilm på teve och alla höll för ögonen
men du såg bara dammet på teverutan.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •