SKREVS SÖNDAG NATT/MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen,
handen. Fastän hemmet och boningen
är där. Och kanske min egen hand på
min axel. För mörkret och cigaretten
och tystnaden och katten som stryker
förbi är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den kan närsomhelst
dra mig ur mig själv. Och då blir jag under stunder
hemlös, världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting,
de bara är. De svara mig inte.
Det är kuslighet, hemlöshet, ångest.

Frånvaro.

Den nyktra ångesten är skör.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

IT SPEAKS OF A RIDDLE

inlagt av den 2017.06.28, under eget, foto, omsorg, poesi, psykiatri
28:e

Yes. A riddle –

W.

BORTOM GRANARNA

inlagt av den 2015.08.11, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
11:e

 
1.
Bryter av. Bygger en egen stig. Mörkgranarna. Granhäxorna. Trädfingrar långa som flera meter. Häxorna välkomnar mig. Mörkare än det mörka källarkolet. – Det dubbla utanförskapet att inte hamna med varandra det isolerade ögat spelar sin luta det är ingen lyra det är källarkol inte musik hon höjer ena ögonbrynet det är allt jag fick det är som om man måste vandra hela tiden man kan inte stanna det är att eruptera att stanna en liten råtta jag är en mus den tysta balansen att vilja vara att vilja sjunga att vilja slå igenom till den andra sidan för att äntligen höra henne prata tala som en amazon utan svärd det är att göra sig liten det minsta hon är ett skum på den stilla ytan avståndet den tredje milen jag kan inte se jag har blivit blind.

Det rena ögat. För mycket socker, för många intryck, en sprängande värld. Jag eskapulerar tre gånger i minuten. Det andra! –

Andetagen de lugnaste. Myllan, den ständiga sömnen. Min hand faller mot lakan vitt. Vi sover, vi sover. Det doftar svavel. Den endaste beröringen. I kallaste natten, friskheten den… – ”Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.”

2.
Hennes hår brukade vara sensommarbrunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken.

Raden av träd vid sidan av vägen är ofrånkomligt sjuka – de tycks lida av någon bisarr sjukdom – och vad mer, jo, det är bara hon som ser denna sjukdom. Allt i livet tycks avfälligt, icke bestående. Hon sitter på en bänk i ett mindre samhälle och läser en bok av den äldre kvinnan med de bisarra sätten att betrakta saker och ting. Såren i marken och asfalten – de syns i uppskurna blodfyllda veck – är så mycket bara hennes, och så mycket bara där för tillfället att hon kollapsar från läsandet, just där, just på bänken, just under ett tillfälle, just under en bråkdels sekund.

Med hennes pekfingernagel ristar hon in i bänken, in i den gröna oljefärgen: ”Jag målar hela världen.

Perspektiven skjuter sig själva ur sig själva – balansen är ur funktion – raden av träd, av granar, blir utdragna ur sin rätta position för att cirkulera runt sin egen bild.

3.
Senaste nyheterna: hennes ansikte i kras.
Tusen skärvor. De anlitar eliten för att återskapa det.

MÅNDAG NATT

inlagt av den 2015.02.03, under eget, målning/teckning, text
03:e

tree_dj

 
Oj, vilket samhälle som skapat mig. Det kom som en blixt. Jag läste, tittade upp och såg urgrå himmel. Letade upp alla slantar, gick ner till butiken och gav allt till tiggaren. Sen läste jag, tittade upp och såg värre djävulskt urgrå himmel. Och sen vet jag inte hur vi ska kunna somna.

KOLNATTYSTNAD; JAG TJÄNSTGÖR INTE!

inlagt av den 2014.12.30, under bildserie, eget, foto
30:e

 

MÖRKERTYSTNAD; – INTE FAN VARA SKÅDESPELARE!

inlagt av den 2014.12.30, under bildserie, citat, eget, foto, poesi, text
30:e


Det autentiska konstnärliga projektet låter konstens fortlevande innefattas i levnadskonsten. Vi är konstnärer endast genom att vi inte längre är konstnärer: vi går att förverkliga konsten.

 
Hur ska vi då nå fram? – hur ska vi slå oss ut? Hur överskrider vi gränserna? Kanske, kanske endast barnet kan svara på det, men dock, barnet svarar inte – barnet springer vidare och leker, ritar i sanden.. Riv slottet!, bli barn! – blif dåre!

 

Natten är en sol, grenar runt kroppen.

inlagt av den 2012.05.05, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
05:e

 
       och slutligen, majnatten ligger klar framför mig. Har tagit stigarna uppåt kullen. Markan andas himlen, himlen andas marken. Rådjursöga, fast, iakttagande. Släpper inte förbi mig. En intelligens jag aldrig kommer att förstå. Nej, nu. Nu. Inte en kvist knäcks. Inte en rörelse. Jag är djuret. Tillvaron ogenomtränglig, doften av allt som växer för stark.

       träden svarta skepnader, figurer, nästan människor. Det finns plötsligt ingen mark. Jag känner svindel. Det finns ingen horisont, bara stiglöst nattljus

MIDSOMMARNATT

inlagt av den 2011.06.25, under eget, foto, poesi, text
25:e

 
Natten som det renaste. I bädden hörandes droppar mot taket. Natten som viljan att inte vilja. (Tar av mig glasögonen och allt blir suddigt – världen blir annorlunda, jag ska ta av mig dem för gott.)

Jag går in i väggar.

TORSDAG: Hembygd

inlagt av den 2011.06.23, under eget, foto, poesi, text
23:e

 
Mor och far är verkliga. Altanen är verklig. Cigaretten röker jag som vanligt. På samma plats som så många gånger tidigare. Förtränger ensamheten. Förtränger.

Att bara lyssna till sig själv i tystnad – begär som dyker upp ur djupen likt glupska jättebläckfiskar. Tentakler vill greppa, greppa åt många olika håll. Vill ha. Omöjligheten att vara med sig själv endast. Men;

På förlustens ensamhetsväg öppnar sig över mig en annan himmel. Natten är också en sol. Den homogena, borgerliga verklighetens tärande solstrålar är ett annat ljus, inte nattens. Gå din väg i den mörka natten. Ett ljus jag såg. Plötsligt, intensivt. Var det en lyktstolpe på mörkergatan, var det NÅGOT HELT ANNAT? Finns här något helt annat att hämta?!

Längtar efter minsta möjliga längtan. Längtar efter minsta möjliga längtan. Längtar efter minsta möjliga längtan.

NATTPROMENAD

inlagt av den 2011.01.03, under eget, foto
03:e

FOTO

inlagt av den 2010.12.18, under eget, foto
18:e

LEV PÅ GRÄNSEN

inlagt av den 2010.12.17, under andras, citat, eget, foto
17:e

 
Prestationsprincipen. Genomsyrar allt. Jag hade glömt revolten.
Stanna kvar. Bli där. Natten är en sol. Om detta är för de få,
må det också vara för de få.

Och jag skulle nog inte kunna säga det bättre
än det redan har sagts: livet är ett experiment. Punkt.

Ge upp hoppet! Förbli i det övergivna, Gå din väg i den mörka natten. Du är själv natt, täckt av dy och is. Tacka nej till varje inbjudan. Säg ja till ensamhet och ångest. Förbli i det enfaldiga och asociala. Lev på gränsen. I gränslandet av tystnad. Människorna älskar dig inte – men är i behov av husdjur.

Ulf I. Eriksson

A change of speed, a change of style.
A change of scene, with no regrets,
A chance to watch, admire the distance,
Still occupied, though you forget.
Different colours, different shades,
Over each mistakes were made.
I took the blame.
Directionless so plain to see,
A loaded gun won’t set you free.
So you say.
We’ll share a drink and step outside,
An angry voice and one who cried,
’We’ll give you everything and more,
The strain’s too much, can’t take much more.’
I’ve walked on water, run through fire,
Can’t seem to feel it anymore.
It was me, waiting for me,
Hoping for something more,
Me, seeing me this time,
Hoping for something else.

Joy DivisionNew Dawn Fades

FOTO: Natten

inlagt av den 2010.09.12, under eget, foto
12:e

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •