FOTOGRAFIER FRÅN DÅ –
14:e
20 SEP 2014 16:15, 16:13
4 JAN 2014 12:05, 12:16
19 FEB 2014 20:02
ALLT HOPP ÄR UTE; – SÅ GÅ UT!
16:e
All text och foto här är gjort av min storebror Martin Johansson. Allt är copyright honom. Han har kört igång allthopparute.se.
Ett dussin kängkliv från ytterdörren och allt du ser är tall, björk och mossa. Här finns inga markerade leder eller stigar – för att hitta hem, följ kraftledningen till grusvägen och gå norrut. På nätterna lyser fler stjärnor än vanligt men i övrigt är det becksvart. Pannlampan tar vid där verandabelysningen tar slut.
Sjuttio dagar i en röd stuga i skogen. Sjuttio dagar i skogen, på bergen, vid sjöarna. Blir det en lättnad eller ett svårmod när de väl är över?
Gradvis började jag få lokalkännedom. Visste var kraftledningsgatan skar genom landskapet, var bävern byggt sin damm och var grävlingarna hade sprungit när det var spårsnö. Kände till myren där det nästan kompletta rådjursskelettet låg. Lärde känna riktmärken, som den rostbruna väghyveln från Nordverk och skogsbarack nummer 41 från Vänerskog, övergiven sedan länge.
Nu låter jag ofta hundens nos bestämma vart vi ska gå. Över stock och sten, bäckar, mossa, ljung och sly. Väg eller ingen väg spelar inte så stor roll. Det blir mer spännande så.
Ibland springer vi av en slump på små guldkorn. En frusen göl, en bergsknalle med vacker utsikt, istappar längs en bergssida. Försöker lägga på minnet hur vi gått för att komma dit. Ritar kartor i huvudet så att jag kan hitta tillbaka om jag skulle vilja.
Tre veckors irrande i skogarna och än har jag inte gått vilse.
Ta i trä.
För att besöka klicka loggan ovan eller www.allthopparute.se.
BORTOM GRANARNA
11:e
1.
Bryter av. Bygger en egen stig. Mörkgranarna. Granhäxorna. Trädfingrar långa som flera meter. Häxorna välkomnar mig. Mörkare än det mörka källarkolet. – Det dubbla utanförskapet att inte hamna med varandra det isolerade ögat spelar sin luta det är ingen lyra det är källarkol inte musik hon höjer ena ögonbrynet det är allt jag fick det är som om man måste vandra hela tiden man kan inte stanna det är att eruptera att stanna en liten råtta jag är en mus den tysta balansen att vilja vara att vilja sjunga att vilja slå igenom till den andra sidan för att äntligen höra henne prata tala som en amazon utan svärd det är att göra sig liten det minsta hon är ett skum på den stilla ytan avståndet den tredje milen jag kan inte se jag har blivit blind.
Det rena ögat. För mycket socker, för många intryck, en sprängande värld. Jag eskapulerar tre gånger i minuten. Det andra! –
Andetagen de lugnaste. Myllan, den ständiga sömnen. Min hand faller mot lakan vitt. Vi sover, vi sover. Det doftar svavel. Den endaste beröringen. I kallaste natten, friskheten den… – ”Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.”
2.
Hennes hår brukade vara sensommarbrunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken.
Raden av träd vid sidan av vägen är ofrånkomligt sjuka – de tycks lida av någon bisarr sjukdom – och vad mer, jo, det är bara hon som ser denna sjukdom. Allt i livet tycks avfälligt, icke bestående. Hon sitter på en bänk i ett mindre samhälle och läser en bok av den äldre kvinnan med de bisarra sätten att betrakta saker och ting. Såren i marken och asfalten – de syns i uppskurna blodfyllda veck – är så mycket bara hennes, och så mycket bara där för tillfället att hon kollapsar från läsandet, just där, just på bänken, just under ett tillfälle, just under en bråkdels sekund.
Med hennes pekfingernagel ristar hon in i bänken, in i den gröna oljefärgen: ”Jag målar hela världen.”
Perspektiven skjuter sig själva ur sig själva – balansen är ur funktion – raden av träd, av granar, blir utdragna ur sin rätta position för att cirkulera runt sin egen bild.
3.
Senaste nyheterna: hennes ansikte i kras.
Tusen skärvor. De anlitar eliten för att återskapa det.
DU & JAG & BROTTET. NU; ETT BOKSLUT.
04:e
Dina dikter. Jag lånar några. Jag behöver det. Bara säg till så tar jag bort. Poeten är visionären, som det sägs. Poeten är den som kan se in i framtiden, som det sägs. Du skrev:
MÅNDAG 2 MARS 2009
Du försöker göra motstånd
Du försöker verkligen göra motstånd
Du knyter händerna hårt i fickorna
och du försöker göra motstånd
Du kniper ihop ögonen
och du försöker göra motstånd
Du kryper ihop i fosterställning
och du försöker göra motstånd
Du försöker göra motstånd
men det kommer att hända likförbannat
Du vet att du gör fel
men du gör det likförbannat
Du tror att det är värt det
så du gör det likförbannat
Så det här är du nu
och det andra, det är han
Det är så svårt att veta var gränserna går
Var ni nuddar varandra
var den ena slutar
och den andra tar vid
När ni somnar
och var ni vaknar
Vart du tar vägen när du lämnar honom
och kliver ut genom dörren
Vad han gör när du inte är där
Hur han går över vardagsrumsgolvet
ut mot balkongen
Du försökte göra motsånd
Du försökte verkligen göra motstånd
Du försökte hålla dig undan
och hålla dig själv på avstånd
Du stängde in dig bakom den fysiska dörren
och du försökte stanna där
Du försökte göra motstånd
Du försökte verkligen göra motstånd
men nu går det inte mer
Så ni sover med händerna tvinnade
FREDAG 3 JULI 2009
Det är lördag
och det är i Gullbrandstorp
Vi går ner till Preem
för att köpa dina första cigaretter
och dagens första cola
för du har visst inte riktigt vaknat än
Och vi går över de gula rapsfälten
förbi återvinningsstationen
där ni letade efter porrtidningar
varje dag efter skolan
Och du var som lyckligast då
efter skolan
Och vi går in i skogen
upp mot stenbrottet
där Gullbrandstorps hembygdsförening
satt upp skyltar
för att hedra stenbrottets arbetare
Och du har din första cigarett i den ena handen
och colan i den andra
Vi går förbi den lilla krutkällaren
och den där stenen
där begravningsföljena stannade
för en första sup
på väg mot Harplinge kyrka
Och jag får för mig att hoppa ner för den där stenen
och du får för dig att fånga mig
mellan din första cigarett
och den andra
Och vi är som lyckligast nu
när det är lördag
och det är i Gullbrandstorp
Vi går genom bokskogen
förbi sjön som bildats där stenen brutits
och solen skiner rakt ner
bland rostiga cyklar
och kasserade bildelar
Jag tänker på säldammen i Slottsskogen
då när jag var liten
men det finns inget levande här
Men du säger att det fanns kräftor
som ni brukade fånga
och att din hund brukade simma här
medan hon fortfarande levde
Och du var som lyckligast då
medan hon fortfarande levde
Vi hittar den gömda stig uppför berget
som ni brukade gå
och vi sätter oss högst upp på berget
Vi tittar ut över fälten
ända bort till Harplinge kyrka
och den väg som begravningsföljena
brukade gå
Och du håller din tredje cigarett i den ena handen
och mig i den andra
Och jag är som lyckligast nu
när det är lördag
och det är i Gullbrandstorp
Och du ser glad ut
nästan hela tiden
LÖRDAG 8 AUGUSTI 2009
jag sitter och drömmer här i fönstret
och sommaren beter sig där utanför
men det biter inte på mig
hur den än larmar och gör sig till
jag önskar det hellre regnade småspik
du ligger i sängen
här bredvid
med ögonen slutna
andas tungt
fast du är vaken
den här sommaren är som ett hån mot dig
som den gör sig till
jag önskar det hellre regnade småspik
där utanför
ONSDAG 29 DECEMBER 2010
Inget annat spelar någon roll då
Hur förklarar man?
Hur det är att sakna nån
som ständigt finns vid ens sida
varje natt ligger tätt intill i dubbelsängen
och som varje kväll sitter bredvid i soffan
och tittar in i samma Tv-skärm
Hur får man andra att förstå
att det vackraste man vet
har såriga kanter
Hur förklarar man för andra
hur det är att ständigt gå på spikmatta
hur svårt det är att tänka på annat
och hur man ideligen sopar brödsmulorna
långt in under plastmattan
så man kanske slipper finna dom sen
Hur berättar man för andra
om rädslan att gå innanför den egna ytterdörren
om skräcken efter en hel dag borta
De långsamma stegen längs Kungsgatan
och om hur dagens frånvaro är det enda
som håller ihop det
Hur ska man göra
för att få dom utanför att förstå
att hjärtat i halsgropen
blir en vanesak
att hyperventilationen
bara är den ena sidan av myntet
Om lugnet som finns på
andra sidan
Det där lugnet som bara finns där
de där dagarna
när vardagen långsamt går framåt
och veckans storhandling
faktiskt blir något gemensamt
De där dagarna när allting fungerar
och resan med tåget
middagen med vännerna
inte blir något man får berätta om efteråt
Den där känslan av det obönhörliga lugnet
känslan av att vara ett par bland alla andra
som bara infinner sig precis innan
stormen bryter ut
och allting börjar om från början
Hur förklarar man för dom utanför
om skakiga händer
halvrökta fimpar
en kreativitet som rinner mellan fingrarna
och att en Svenssontillvaro
trots allt
faktiskt kan vara högsta vinsten
Hur förklarar man den där känslan
av att stiga av bussen
och se honom stå där
med den röda halsduken knuten om halsen
Inget annat spelar någon roll då
Inget annat spelar någon roll då
Jag har ingen skyldighet att förklara
varför jag tänker stanna
fast varje dag
kan vara den sista
