THE THIN WHITE LINE

inlagt av den 2020.11.12, under bildserie, eget, grafik/digitalt
12:e


 


 


 

DETALJER

inlagt av den 2020.10.16, under bildserie, eget, foto
16:e

 

 

 

00:31

inlagt av den 2020.10.16, under eget, foto, fragment, poesi, text
16:e

 
 
FRÅNVARO;

      han

– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.

 

ATT BLI KLAR MED SAKER

inlagt av den 2020.05.24, under citat, ett liv, facebook, nya tag, omsorg, sociala medier
24:e

 

 
 
Saker ska bli klara. Planeringen inför nästa beställning av teknik måste radas upp. Att snabbt spara in timmar genom byråkrat listar reservdelar. Maskin hållas samman, icke del 12b till del 12A icke framtagit. Hot om uppehåll rörande minuter. Kallas spill. 500 enheter. 1000 enheter. 10000 enheter. Spill byråkrat vetenskapsman forskare partisk jäv. ATT HÅLLA SAMMAN MASKINERIET.

Historia och framtid. Att känna sig hemma där man vill vara. Hela tiden fara eftersom framtid stum. Den ger inte ledtråd. Att känna sig hemma: hela tiden i fara. Hemlösheten ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är där här. In-kastadhet. Vi är därvaro. Vittne, jag vittne. Spiller jag tid? Försenar jag? Låt dig gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina j*vla scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. Så, gå du förman iväg! Du kommer inte att lära dig någonting. Hör du inte din egen klocka ringa? Nej. Försent? Du hör inte dig själv. Förman, du byggde MASKINEN.

Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Han talar rakt in i nu-världen. Kontemplationen, det meditativa tillstånd där tanken leker fritt förstörs av den piskande armbågsvassa vilje-ambitionen. Det är i flödet, i kropp, – i blodets färd man ser det viktiga. Ett sorts fält, yta, min kropp jag måste bära och inte förlora. Grundstämning. Känslan av min mot mig själv ärlighet; tanke handling. Men vargen i skogen är snabb, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig.

Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

Vittne, du vittne! Spiller jag din tid? Försenar jag? Låt dig då gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. För mitt arbete. Mitt arbete.

 
 
Bilderna överst kommer från boken Nietzsche:att skapa sig frihet.
Sen vet ni ju hur jag är, jag var tvungen att leka lite med bilderna (på gott & ont så att säga).

 
 
Det du gör nu, är det något du VILL göra?

 
 

ALLA KOMMER ATT FÅ DET

inlagt av den 2020.05.20, under ett liv, grafik/digitalt, nya tag, text
20:e

 
 
Kan inte träffa någon. Jag har sån respekt för sjukdomen. Jag tycker alla skulle lyssna på Sigge Eklunds två poddavsniytt. (Inte den med Alex.) Sigge ringer upp folk han känner och några experter. Det är så direkt på. Lyssna på andra avsnittet först och försök att inte att fälla några tårar. Nu är det ju inte dagsaktuellt. Men att höra ord från skyttegraven, fronten och låta dessa människor få tala till punkt, det är intressant och emotionellt. Det avsnittet är runt 2h och 30 min. När det står hyfsat still i ditt huvud och du har tid så lyssnåa på den. Länken är nedanför.

Jaja, upp igen lev på improvisation. Pepsodent och partym. Katten. Silverbullit. Ping Floyd. Tricky. Cat Power.

HÄR FINNS POD.

 

DUSK

inlagt av den 2020.03.28, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
28:e

 

 

200304; MATERIA II REWORK

inlagt av den 2020.03.04, under bildserie, eget, grafik/digitalt
04:e

 

 

 

 
 
MATERIA I [THE SURFACE, AND]
MATERIA II [EVEN DEEPER, INSIDE STONES]
MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]

 

200220 YTA NUMBER 5 [VERSION]

inlagt av den 2020.02.20, under bildserie, eget, grafik/digitalt, inläggsserie
20:e

 

200220 TILLBAKA / BACK

inlagt av den 2020.02.20, under eget, grafik/digitalt, poesi, snabbinlägg, text
20:e

 
 
   Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
   En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
   Ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
       blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
       ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
       Mörka ögonvalv drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
       och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.

 

190428

inlagt av den 2019.04.28, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, snabbinlägg
28:e

 

190307; INRISTAT I MIG

inlagt av den 2019.03.07, under eget, foto, handling, helt jävla sjukt, text, XX
07:e

 
Det finns vissa saker, saker som gjort mig minst sagt väldigt ont och som sen dess gjort att jag känner mig minst sagt förfelad.

Det kan ju vara så att man ”glömmer” saker som dessa. Man tänker på dem en gång i veckan, sedan en gång i månaden, sedan en gång varannan månad – ja, ni förstår.

Ibland blossar de upp och man kan inte få sakerna ur huvudet på flera dagar.

Men även detta ”glömmer” vi väl, det händer allt mer sällan.

Men.

Jag är säker på att dessa saker finns och kommer att finnas där och liksom sakta och tyst ”äta” på mig. Alltid. Till och med när jag sover. Vi kan lämna det omedvetna åt sidan. För saker som dessa, som liksom aldrig blir just avslutade eller jag får upprättelse för, kommer att finnas där igen och igen och igen.

Detta vet jag helt visst och klart.

Jag vet detta.

Även om det bara är som ett litet sår ibland men som aldrig läker. Det kliar alltid en aning.

Det är inte över än.

Det du gjorde.

 

190219; REWORK

inlagt av den 2019.02.19, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, snabbinlägg
19:e

 
du liknar någon,
en gammal vänskap,
borta sedan länge.

de små rörelserna, den korta tiden.

blicken din flackar,
men jag var där hela tiden.

 

180815 (NORMOPATEN)

inlagt av den 2018.08.15, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, psykiatri, text
15:e

 

Den postmoderna filosofin har sedan 60-talet kritiskt proklamerat subjektets död, men den kritiken har främst varit riktad mot en djupt förenklad och cartesianskt färgad föreställning om vad det innebär att vara ett subjekt eller en person. Vad vi nu ser är i stället subjektivitetens och självreflektionens försvinnande realiserat i livshållning och kulturella praktiker. Till exempel sätter vi nu vår blinda tilltro till att forskarna en gång för alla ska kunna lösa våra livsproblem (vår miljöförstöring har vi på så vis lyckats förvandla från att vara ett etiskt till att bli ett tekniskt problem). Eller vi utvecklar snabba och manualiserbara psykoterapiformer där självinsikt, ansvarskänsla och personlig sanning inte längre har något kurativt värde. Stora delar av befolkningen bedövar sitt inre med SSRI-preparat och förlorar på så vis kontakten med de tankar och föreställningar som utgör väsentliga delar av deras ångest eller depression.

Utilitarismen har blivit moralfilosofin på modet: att ha ett moraliskt problem innebär inte längre att befinna sig i kamp och konflikt med sig själv och sitt samvete, utan att stå inför den tekniska uppgiften att räkna ut de rationella grunderna för olika handlingsalternativ. Kommunikationsmöjligheterna har aldrig varit större och snabbare, men vi har allt mindre att kommunicera. Det inre och långsamma sökandet efter livsmening tycks bara föda melankoli; att överhuvudtaget ha ett inre liv och ett själsligt djup verkar mest skapa trubbel; låt oss i stället hänge oss åt självövergivandets narkos och kasta oss ut i det hypermoderna livets hålligång och med hjälp av ofelbara tekniker och självhjälpsappar förvandla oss till fungerade objekt bland andra objekt i den objektivt existerande världen. Ungefär så talar den nya tidsandan.

Johan Eriksson skriver i SvD om psyko­analytikern Christopher Bollas bok ”Meaning and melancholia: Life in the age of ­bewilderment”.

UNTITLED

inlagt av den 2018.06.11, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
11:e

FOTOGRAFIER FRÅN DÅ –

inlagt av den 2018.02.14, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg
14:e

20 SEP 2014 16:15, 16:13

4 JAN 2014 12:05, 12:16

19 FEB 2014 20:02

  

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •