BIOSHOCK; vi parasiter

[Ironi.]

Såg ett barn och barnet var en dåre.
Alltså, det var jag – dåren. – Har ni suttit på ett kal-kallt väntrum och väntat och sett dessa trötta människor – påklädda med töande snö under grova kängor – stirrande in i en TV sändande något billigt, äckligt tävlingsprogram? Sittande, väntande, suckande, tittande – slött – in i en kvävande reklamtidning från DELL?

Nja, –
klargörande;

I det där knäckande brusande spygröna rummet som doftande alger hängde en reproduktion av en Chagall-målning. Flod, vatten. Likt under det hela. Där är försvinnandet. En inväg. Dåren plirar med ögonen.

– det tilltar

(affirmation,
även om ni inte
kan tro det.)

Och sen –
Muren.. (och överskridandet)

Målningen och spyor på statens väggar.

– Sommarklänningar!
– Åh, jag minns!

Jag dök ner till 1000 meters djup – och jag hittade den största sjöstjärna jag någonsin sett – vattnet var klart och jag såg den tydligt i sin rosa-neon-lila färg. Den lös över mig som en underjordisk sol.

Den gången tänkte jag på Chagall!

– Jag tänkte på Rand! Och Ryan! Och Atlas! Ha! Låt mig använda min kreativa kraft utan att alla parasiter stannar upp mig! Lägg inte ert klister över mina lemmar! Släpp mig före i kön! Jag har malströmmar i mitt blod!

Rummet spygrönt.

Havsbotten i tindrande stadsljus –
en vacker likt ren klar is ingång.

Som sagt:

– det tilltar!

RAPTURE! RAPTURE! DUBAI! RAPTURE!

(Och igen glömde jag att den självupptagne strebern måste möta tomheten också han. Att den girige har det värsta att vänta när mynten inte glänser längre. Att tomheten alltid finns. Och jag tänker på mina barn. Och jag tänker på ALLA ANSIKTEN SOM GJORDE DET MÖJLIGT FÖR MIG ATT LEVA SÅ HÄR, ha dessa tankar.)

[Individ och Kollektiv. Missförstå mig rätt. Kanske.]