INGEN TITEL –

Brand bakom knot-ekarna.
Snön vit som den ska vara. Ser. Homo ludens.
Om fågeln vore sten. Om sten vore fågel. Stenen död som fågeln?
Och allt fick liv. Vid sumpmarken och kärret – klippor, sand. I Stalkerns öga
brusade allt i ett sorl. Lekande och vältrande och fast.

Rör sitt finger och rör världen. (Likt igenom, likt bortom)

(…)

Jag glömde titta på himlen, ja just så. Men i min fantasi, min kvasilitterära fantasi, fastställer sig denna skymnings mästare som den skall vara. Och låt mig berätta om den. Rakt fram, rakt fram från där jag stod för några minuter sedan, går horisontens linje. Det som befinner sig under denna linje är nästan kompakt svart, kolmörkt. Där finns dessa små ljuspunkter, dessa lyktor och lysrör som sällsamt ger ifrån sig tvetydigt sken och lyser upp delar av knotiga, nästan skrämmande grenverk. Och där ovanför, ovanför linjen, betraktas det som är det ljumma, det heliga, det sammetsliknande, det genomträngande; svåruppfångade nyanser av lila som samtidigt störs och skjuts igenom av något rött, ja något – jag måste använda ordet igen, skrämmande rött – likt urbana förlorade drömmar. Jag kan inte säga varför, men bara tanken på detta röda ger mig bilder och visioner av de mest tragiromantiska dekadenta stadsvillervallor. Detta röda får symbolisera all den nedsjunkna misär, all den halvt amfetamindoftande strävan och saknad av kärlek som den röda människan besitter. Han som trillar, faller mot asfalten, slår upp sina knän och skriker mot de grå betongväggarna: ”Jag älskar dig, jag hatar dig, förbannade stad!”