I GRÄNSLANDET

1.

Sitter i solen. Noterar människor, fåglar, insekter. Alla i rörelse, på väg mot något. Jag sitter stilla. I-akt-tager (iakttager, som du hör en aktiv syssla). Jag är egentligen lika aktiv som humlan mot blomman. Tanken rör ibland, handlingen dödar ibland. Att inte tjänstgöra är en hård väg, den går mellan hemsökta ödestorp. Att inte nyttogöra sin tid är ett offer. Att bevilja kroppen att bara sitta är svårt likt att acceptera att allt är inget. Ensamheten är guld, varje socialt kontrakt en pina, en.. nja.. mardröm (icke-etiken spränger här, jag förstår att du tänker så.). Jag läser Ulf I. Eriksson. Så här kan det låta:

Ge upp hoppet! Förbli i det övergivna. Gå din väg i mörka natten. Du är själv natt, täckt av dy och is. Tacka nej till varje inbjudan. Säg ja till ensamhet och ångest. Förbli i det enfaldiga och asociala. Lev på gränsen. I gränslandet av tystnad. Människorna älskar dig inte – men är i behov av husdjur. Du skulle själv vilja vara ett. Bli infångad. Du intalar dig att ditt frihetssökande bara är självbedrägeri och jagande efter vind. Du är alltid bara fri inom gränser.

Ben värker, rygg svider. Allt detta sökande efter ”det”. Samhället dyrkar guldet och oljan, och ditt utanförskap tycks oändligt. Ensamheten kvarstår. Men kanske en ensamhet spelad i dur. Jag behöver icke dem, de behöver icke mig. Du får dina piller, du har dina droger. Allt för att passa in, allt för att kunna säga ja. Du har dina sätt att hitta kraft, dina sätt att säga fan-ta-dem. Men du passerar genom allt detta och finner dig igen på djupen, du känner dig brännmärkt för livet. Om allt slutar i ensamhet, varför inte bejaka denna sista hållplats? Stora ord, jag vet. Nästan omöjliga ord, jag vet. Ensamheten, ensamheten. Aldrig vara någons husdjur. Aldrig tjäna. Fri på egna ben, ett lugnt medvetande. Vid havskanten, vid snäckorna, vid dina nya vänner. Strosa fritt, le djupt, bli havet.

2.

Kropp eller själ spelar ingen roll, den gamla dualismen rör dig inte. Handen över huden är handen över huden. Känslan är känslan. Du springer nu därför att du springer. Natten är här och Gud är död men du existerar. Din är stunden, nuet, ingen kan ta det ifrån dig. Du är inte fri, nej, men friare. Smärtan är fortfarande din, du är den som inte kan stanna på en plats, den nomad som måste förstöra det gamla för att hitta det nya. Att stå inför kris efter kris, att behöva bryta upp igen och igen. Men det är dina ben du står på, ditt tankerynkade anlete du rör vid. Det är din smärta, din ångest. Du är suverän. Du är (ensam). Nietzsche: ”Benägenheten att låta sig förödmjukas, bestjälas och utnyttjas skulle kunna tolkas som blygheten hos en gud bland människor.” Nietzsche igen: ”Den absoluta nödvändigheten bör helt frikopplas från ändamålslighet: annars har vi inte ens rätt att försöka offra oss och ge oss hän! Först vardandets oskuld ger oss det yttersta modet och den yttersta friheten!”