De namnlösas och förbiseddas gemenskap

Det är juni. Vi är stoft av miljarder stjärnors stoft.
Fönstret är inte riktigt stängt, det doftar dagg.
Fönstret är inte riktigt stängt, det stinker avgaser.

Bilden av det tysta (geniet). Kanske omöjlig att framföra. Nå, ett försök –

Jag beger mig in i Ulf I. Erikssons Exempel – anteckningar i levnadskonst igen. Här finner jag kraft, här finner jag till och med mening(en) med att skriva.

Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött?

Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du.

Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.

Den tysta människan.

Nej, sa någon, jag vill inte vara med.
Jag kan inte vara med om detta. Dom får göra vad dom vill med mig.
Jag orkar inte, jag kan inte komma upp ur sängen. Jag är tyst, så tyst.

Vilhelm Ekelund:

Andras ”mening” om dig. Låt ditt lif uppgå i det sköna. Detta är göra meningarna meningslösa. Andras mening! Det står dig fritt hvajre ögonblick att öfverskölja det, undanskölja det som en glittrande stormvåg sköljer rutten fisk från en sten i hafsstranden.

Att framföra något vore en mardröm. Enkelt liv, dofter, ljus.
Tillbaka till det lilla. Fattar pennan för att skriva för byrålådan (nästan).
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.

Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Jag vet, jag har erfarenhet av det hela. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dem – de tysta. Och att ge ett skall, ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.

Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala men varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden. Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.

Vi är här…

Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.

Samuel Beckett:

utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

Forts.