FACEBOOK (igen)

Tanken springer vidare, kan inte riktigt följa mig själv.
Frihet. Drömmen om att vara den sista människan på jorden. Att aldrig dömas av blickar. Naivt. Att bete sig som den sista av människor inne i centrum, bland människorna. Frihet. Vara-sig-själv. Att slippa vara en skådespelare. Slippa att inte titta i ögon, att inte stå för nära i bankomatkön. Den rejäla och ärliga friheten. Att springa gatan fram skrattandes. Och Nietzsche skriver:

Jag kan inte tänka mig en större skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk (”sig själv”) med vittnets ögon eller om han är ”glömsk av yttervärlden”: vilket är det väsentliga i all monologisk konst – den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.

Som ni ser så är jag väl den som ser sig själv med vittnets ögon (hemsidan, bloggen; är de inte just smink, om än i vissa fall ett ganska anonymt smink? har man kunnat bygga en bild av sig själv så enkelt någonsin förut? texten, bilden, allt som ska visa vad och vem jag är. i detta fall tänker jag på Facebook och ryser plötsligt till av obehag – ett skådespel, en pjäs rör sig framför mina ögon och jag ser inte en enda människa. Någonstans på en platå letar en förvirrad själ efter ett äkta ansikte).

Avstånd i millisekunder. Men ingen har någon aning. Bonden med plogen.