INFALL; trädhud –

 
Orden skall beskriva verkligheten. Eller? Detta eller.

Jag sitter kvar. Väntar på orden.

– Ja, det regnar mot fönstret. Sensommarhösten är här. Alla känslor som den bär med sig. Eller borde bära/känna med sig. Höstdoft och mörker-ilningar. Människor har den där lite annorlunda blicken. Tomma gator. Ok. Jag väntar.

Tar promenaden. Den lite längre. Viker in på de dolt upplysta gatorna. Det där vita förfallna huset. Någon bor där. Någon sa att det är en konstnär. Men det lyser aldrig i fönstren. Det ligger där, mitt i staden. Men i den lilla parken där knappt någon rör sig. Så öde, men så centralt. Hm.. allt är så underligt. Det var höst då när jag var här sist. Det är nog två år sedan. Jag.. nej, jag vet inte. Det står en skulptur vid fönstret. Den har den där röda klicken färg. Och så klar den blir i det dov-gula gatljuset. Blir stående. Vem var jag när jag stod här sist? Allt är, ja.. orden räcker inte. Och de vänliga ekarnas sammetsblad lyssnar lugnt på mig. Förvirrade människa, de viskar.

En himmel i mörker. Bara grå toner, nyanser. Om man säger att man känner samhörighet och kärlek när man tittar på ett träd, när man tittar på ett träd och september-natt-vinden blåser hård, ja då säger de att man är galen. Men ja, jag vet inte. Utanförskapet har sina fördelar. Och hela världen är här, i mina ögon, i min hörsel. Vem minns inte de stunder då man strålade? Har man strålat så minns man att man har strålat. Fingrarna nedför den grova barken. Fingrarna nedför den lena hyn.

Allt som inte är. Allt som är.

Allt det där. Det stora, det vackra. Men det är tangenter nu. Natt. Sömnen borde sovas.

Sträcker ut händer, försöker omfamna. Men nej. Allt som är, är. I vissa stunder, i vissa gränsområden. Nej, jag har inget mer. Detta är mina ord. Försöket att berätta för dig att jag vill kunna ge dig allt du vill ha. Försöket att berätta att jag önskar er alla så mycket kärlek och glädje. Försöket att brinna igenom, slå ut, ta tag genom orden, texterna, skärmarna, bilarna, fartygen, städerna, gränserna, ondskan, orättvisorna..

Och så visar klockan vad klockan är. Och så visar natten vad natten är. Händerna är tomma, tanken vill hitta en rak bana. Bussar. Rödljus. Neonljus. Det sjudande livet. Jag var där förr. – Och jo, rynkorna visar sig, ålder visar sig.

Och om mina ord skulle visa en röd tråd för en läsare, så har jag inget med den tråden att göra. Någon skrev: ”Jag har en kropp för jag känner mitt hjärta slå, jag lever i en värld för jag ser den omkring mig.” Ja, jag håller med. Mer är det inte. En kropp, en värld. Eller.. det där andra?

(Huset i parken. Träd. Fingrar som rör vid. Fält. Henne.
En känsla av det totalt annorlunda. Den röda klicken färg som skapar hela tavlan. Åska och mörkermulet över stugan, men ur fönstret, ur hela inramningen glöder den rödröda eldstaden. En tavla jag såg. En tavla jag ser vid varje mitt steg då staden börjar somna, planas ut.)

”Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?”