FREDAG

Himlen öppnar sig och frågar varför.
Orden kommer från någon annan, något annat.
Sol nu, regn tidigare. Allt fastnar i ett ständigt nu,
tiden rinner och jag frågar mig var jag är, – var jag är
när… äsch.

Bygger meningar och satser och hoppas de ska låta som flod.
Men bryter av. Bryter gren, bryter förhoppningar, och
bryter fram till det att jag blir en skrattande idiot.

För vem är detta gjort?, frågar min följsamma vän hunden.
Allt och ingen, svarar jag utan att veta vad jag säger.
Allt och ingen, för jag vet ingenting. –

(Jag såg och hörde någonting
som fastnade och efter det
så kan jag bara göra detta,
jag har inget val, det var
en skönhet som inte
var av denna jord,
av detta skinn.)

I livet: jag gick och köpte cigaretter och jag gjorde kaffe och jag lyssnade på musik en stund och jag läste vad jag skrev igår och jag la saker i disken och jag torkade av skärmen och jag la skivorna var de skulle vara och jag öppnade dörren för att röka en cigarett…

Men det andra..?! –

Köttet är fast. Det andra, det som är bortom är fast.
Vår gud är kött, det transcendentala är kött.
(Men det existerar!)

Förvillande skönt är glödljuset då jag går utmed vattnet.
I djupspillran skall jag ligga.
Tacksam likt glöden.

mannen till kvinnan (reflektionen) viskar: endast vinden
jag hör. de döda viskar. men jag kan inte höra. hör endast
ek, vind, ser – linjen av eld, rädslan på mina händer – var är ni,
ni talar ej.