JA.

 
lägger mig ner för att invänta vårtider, middag
luften är hård, kall
lägger mig ner för att inte säga nej
måste låta krafterna komma tillbaka

säger ja till min kropps nej
vi ska nu invänta, invänta –
lugnt och sansat, ja – lugnt och sansat

låta kroppen tala –

ja. sitt ja. mitt ja.

…

Fredrika Spindler:

Vad kunde vara ljuvligare, starkare, mer fyllt av lust och glädje är affirmationens sjungande ja? Vem och vad skulle kunna hävda sig mot bejakandets kraft; vem och vad skulle kunna motstå dess makt? Förtrollande och förförisk, självalstrande och i oändlighet genererande är affirmationen språkets enda ord av kött, pulserande i en öppenhet som till förväxling liknar livets egen.

berusning, köttet
jag vill, jag vill

allting kan rasa,
men denna väg är enkelriktad

kan ni förstå,
kan ni förstå!?

Ariadne och Dionysos.
hon viskar det ohörbara, – det direkta
likt kroppen vibrerar,
likt kroppen söndermals

– ett ständigt blivande lyssnar,
lyssnar likt kall mörk eld, glöd, is.

novembernattluften – jag hör, jag hör! – att,

Att bejaka det oläsbara, att affirmera det oformulerbara, att vilja det, och vilja det på bekostnad av det jag som affirmerar och till priset av det uttalades upplösning: endast där tecknas – till och med för Nietzsche – övervinnandet av ett mäktigt, alltförmäktigt nej i en upplösning som för den ännu klentrogne är förskräckande likt ytterligare en negation.