EN RÖD TRÅD (1) – Jagar mig
ett rent öga, det jag ser hos henne, upphöjt och klart. Mitt ansikte bakom henne. Blått ljus framför henne, Skugga, violett, aningar, skräck – rädsla, enorm skönhet. Åtrå till det upphöjda; hon, ögonvrå, ljus – ljus (materiellt) blir rosaviolett dimma, något bildas – jag ser henne.
ögonblick, någon sa att de kallas ögonblick.
(…)
Han drogs till böcker, men egentligen så gillade han dem inte. Intellektet skrev samtidigt som han läste. Jag kan inte förlora mig själv längre, jag kan inte drömma bort. Jag är i dessa skor och jag kommer inte ut. Han nämnde den NAKNA kroppen, kroppen som saknar kläder. Nakenheten är tärande, köld överallt. Kläderna är slut. Så han började skriva. Skrivande som en ursäkt för ett liv. Nej, inte en ursäkt. Aldrig en ursäkt. Det finns inget att ursäkta för. Livet är livet. Skrivandet är inte kul, det uppfyller ingenting, det skapar inget. Med en frånstötande men tilldragande paradoxal blick, en tomhetens blick, en blick utan varma kläder berättade han hur folk pratade om hans skrift, hur en person hade kommit i något slags extas efter en läsning, men. Ja, men jag är lika naken ändå. Hade jag lyft världen till nya höjder för varje människa på denna jord genom min poesi hade jag fortfarande varit lika frysande, i lika stort behov av kläder. Den NAKNA kroppen är min, jag äger den, ingen kan någonsin stiga in i den och med likt kirurgi lätta min kyla. Livet är livet. Jag kan lika gärna stå här under ett träd i den av ljus in i mörker nu försvinnande parken.
Vi skakade hand, bytte ögonglober, min hand var kall, fågelbo högt uppe började brinna, allt i ett sepiafoto, någon där borta avfärdade min existens, någon där borta fick ett nys om den, det luktade illa, jag tänkte på röksvamp, Charles B klättrade sakta upp mot kyrktornet för att ställa klockan till istid, tre tusen måsar skrek samtidigt någonstans där ljud inte blev till vågor utan cirklar, en ung människa hörde musik för första gången och kunde säga nej till kompisarna, en kvinna blir nedknuffad i ett badkar av sin egen skugga, den NAKNA kroppen stångas mot kristallbildning, den fryser så hårt att ett armbandsur stannar – Blodet rinner ur klockan.
Radiohead – Fog (Original Version)
Det finns endast en väg framåt i tiden – gå den…