STALKERN –
tränger längre in i zonen
går på mina bara fötter nu
och himlen är blod likt röd
jag hörde talas om
platsen där mina och våra
önskningar skulle uppfyllas,
men nu vet jag inte;
här är sommar vinter,
skog har blivit rostbrun öken,
dagarna är korta och
nätterna är hungriga vargars gap
mina fingrar darrar
försöker greppa och kontrollera
men som om någon vägrar mig. –
zonen, zonen, zonen, zonen, zonen
zonen, zonen, zonen, zonen, zonen
zonen, zonen, zonen, zonen, zonen
bara och endast
om jag har fel?!
om jag har fel?!
kan jag vända om?
kan jag få det lästa oläst?
kan sprickorna i huden läkas; varet, smutsen, skiten, felstegen, orden?
jag hinner inte skriva mer,
jag måste röra på mig,
vi måste röra på oss.
här skonas ingen.
(…)
Murar av grönt som torkar ut, de alla vackra vyer vi sett som i framtidens ljus likt murklor inte kommer att finnas. Ord ska stagnera likt också guld ska stagnera.
STALKERN tar sina steg, hennes blick är kniven.
Varje detalj måste gripas. Detta finns nu.
Vid vattendraget i drömmen och klarheten hennes blick är is. Stirrar i linsen som inte finns, bejakar utan att bejaka. Och från hennes mun ett gnyende skratt. Så tyst, så i saknad av betydelse. Stirrar. Ögonlock som inte rör sig. Flockdjuren håller sig på avstånd. De ser inget här att hämta.