TISDAG

 
Han som klipper sig själv.

Nå, allt denna dag. Sol mot fasaden utanför fönstret. Mot fasaden, sol.
Farliga saker skall inte berättas. Jag måste hålla inne. Ärlighet varar inte längst. Så –
Nej, inte berätta. Om ni vill lära känna mig så – (vem är det nu som vill lära känna mig?) –

Utslag.

Lyssnar på Pascal och Skriet och Olle Ljungström.

(…)

Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas. En människa. Inte mer, inte mindre. En i mängden. En bland alla, där på gatan, i suset, bland alla hela tiden. Sitter på en bänk. Gnistor i luften, blinkar – natten slukar hela dalen. Född i säcken, kattunge nedför floden. Bilder på gudar.

(…)

Mot fasaden, sol. Rör sig sakta, belönar mörkret. En stressad granne. Allt skall beskrivas, allt är här nu. Likt blålera, likt brännmanet, likt något som rör sig med vågorna – jag fastnar här, men dynamiskt mot en annan punkt – rör på sig och drar med sig bränntrådar. Solen en härskare. Orden om det nu är mystik jag bryr mig inte det skall komma, det skall komma… – Fast, innesluten, bedrövad, – blanda dig!, rör dig!, gör dig till dem! –

Fullständig sömnbrist, köttet talar sakta men alltid ärligt.

Fullständig sömnbrist men Nietzsche uppmuntrar mig ständigt:

Om i allt du gör du börjar med att fråga dig; är det säkert att jag skulle vilja göra detta ett oändligt antal gånger? Detta borde vara din mest avgörande tyngdpunkt.

(…)

Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas. Min lyra är spänd, mina muskler hårda. Jag är skyldig till att vara människa. Vem är du som bestämmer? Är du där inne i skogen? Är du den store arkitekten? Är du den enarmade mannen? Klänger på tomhetshylsor. Mitt sår doftar svavel. En jävla människa. Inte mer. Inte mindre. Jag lovar. Varför tror ni mig inte?

(…)

Han som kan saker om datorer.

Måste fortsätta, ja – just så. Mot fasaden, sol. Nu tränger den undan det mesta av skuggorna. Dagen börjar och jag gryr inombords.