LÖRDAG

 
Allt är nu. Samtidigheten. Samma tid.

Växterna behöver vattnas. Grannen borrar i väggen. Vi bor på Kungsgatan. Det är nu. Hotellet nedanför fönstret. Det kala trädet på gården. Skratt från barn som leker. En ambulans långt borta. Skräck och lycka på samma gång. Träden på galgberget, jag ser deras grenar hänga likt kroppar.

Denna gåta,
denna fördömdhet.
Jag tror alltid,
tror alltid,
att jag skall komma fram, finna –

Här i samtiden, detta ringande nu, denna fasthet. –

Någon föds, någon dör, någon torteras. Virus tar sig in under huden, läser av och tar sig vidare. Jorden skälver. Klotet är runt, en hud ligger tätt över. Den rinner, förtvinar, sträcker på sig, längtar tillbaka. Allt levande andas och hoppas, reaktorer spyr blod över duken, en sista andning och radioaktiviteten målar rostiga väggar.

Träden på galgberget, jag ser deras grenar hänga likt kroppar.

Nu. En gammal övergiven husvagn vid hamnen. Knarkarna har tagit över den. Man hittade en ihjälfrusen kvinna därinne. Båtarna ligger fint längs kanten. Allt nu. Disigt, lite dimmigt. Blodröd rök ur skorstenarna. Går så långt fram mot havet som jag kommer. Silos. Företag. Övergivna infekterade lokaler. En sol knappt synlig, skuggor mot marken, en ånger och en fasa. Mars har blivit September och September har blivit April. Tiden är nu, men äcklet fortsätter. Skuggorna är långa och jag fotograferar ett nyligen upptäckt ozonhål. Det rör sig runt, runt och jag blir illamående. Surt regn och uppstötningar. Fåglarna pickar i sig matbitarna.

Längst ut på piren nu. Vågor och viskande. En kopp kaffe jämte tangentbordet. Isflak. Våren tycks vara på väg. Skrivfel, man måste invänta orden. Jag pillar bort en snäcka ur isen och skrivandet tycks fastfruset. I isen en fryst brännmanet, den är ett konstverk, jag fotograferar – elden och blodet hägrar i isnerverna.

Allt är nu. Samtidigheten.