MÅNDAG

 
Kungsgatan är tyst, tom.
Det känns som höst, jag ser kusliga skuggor, figurer.
Inträngd i porten, avsöndrar rädsla.
Har inga val nu. Tänd cigarett, fot före fot
   mot hamnen. Mot de mörka vrårna. Mot övergivenheten –

(…)

Absolut denna kväll. Gatlyktan med dess sken. Det hänger vajrar över torgen, övergivna tysta samtal. Det ensamma skeppet i hamnen sjunger hymner när det rör sig mot kajkanten.
   Våldsamt.
   Förför sig själv till de tyngre. De i skalan av tankar, av ikoner. Drar sitt järn, stål mot, det gnistrar. En försupen ful man. Byxorna vill inte stanna uppe. Hans dystra blick. Ögonhålor, en grop – en oändlig skugga. Som om glitter ögonskugga. Fulheten drömmer om balett,
       konturerna av handen vinden genom över det renaste draget.
       Skeppet är ett vrak. Hans rygg likt en dinosaur. Bilden av flickan,
       den förlorade dottern.
       Kaptenskättingar.

   Gatlyktan med dess sken.
   Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
   En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
   I imman ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
       blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
       ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
       Fulheten drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
       och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.
       Åh, lycka!