ONSDAG (Infall, Utslag) –

 
1.
Jag gick runt hörnet. Vad tänkte jag på då innan jag svängde runt? Det var ju någonting jätteviktigt! Det var något som skulle skrivas! Nåja, låt oss gå vidare. Det förvinner som vinden.

2.
Det är svårt, – svårt att komma ner till, dit där jag vill vara. Dit till det som verkligen berättar. Ni ska veta att jag har tvivlat så jävla starkt på detta med att skriva sista tiden. Som om skrivandet bara var en… – jag vet inte. – Den mest löjliga ursäkt.

Ta orden, kasta om dem, ge dem till någon annan. Här är bara en temporär tid.

Vinden är kall. Min hand rör inte någon annans. Det är strecket, linjen, skärsåret o hjärtat. Inte mer, inte mindre. De som vet, de vet. Och gör du det, då gör du det.

Allt vi vet, är att det är någon som har skrivit dessa ord, dessa meningar. Att ett subjekt ärligt (förhoppningsvis) har delat med sig av en ensam stund. – Och vi frågar kanske efter mer, efter substans, efter sammankoppling, efter summarum. Jag säger nej. Livet i en rörelse utan henne honom något – dolt bakom längtan.

Istället för dessa ord – en vulgär tomhet. Och –

3.
Mörka växter, undervegetation, vi somnar,
jag sparar dig och mig och mörkret – i denna bild. Tack.

4.
Att börja skriva när som helst, hur som helst. Bara följa inspirationen. Att inte bry sig om betydelsen. Mitt nakna hjärta.

5.
Nikotindoftande barriärer, de tillstängda
rummen. Kvinnor och män, uppgivna. De
ger ECT till han som inte minns sitt namn.
Den gula tobaken, på väggen, på isolerande glas.
Här är bara jag, darrande. Lägger man sig ner här
kommer man aldrig upp igen.

6.
Där – bakom hörnet, bakåt i tiden, väntade en mörk man.
Han hade sanningen. En nyckel. Allt tycks vara mystik.
En stark oro. Endast i tystnaden. Och –