som om, molnen inte var moln

 
Utanför fönstret äldre fabrikslokaler. Jag är här innanför fönstret för att hon är här innanför fönstret. Det finns stilla klagande blå ljus runt omkring oss. Det är molnen, molnen som inte är moln idag, som om, som om de inte vore moln.

I sängen tänker jag att jag lever när jag skriver. Att poesin bygger upp och står bakom varje sträng i min kropp. Men med en människa och hennes bruna hår mot min arm och hennes varma andedräkt ljumt invaggande mig, tänker jag bara delvis sålunda. Något, kanske en del av min personlighet som nu i flera år legat i vaka, tillfrisknar.

Takten är likt vildvuxet gräs. En röd skylt sänder sitt ljus till mig och jag omfamnar det. Som om, som om

       det är möjligt att se – se dessa ting? dessa ljuva ting? se dem?

Alla saker som kan sägas,
alla saker som aldrig sägs,
vi går båda in i livets labyrint när vi talar, när vi…

alla saker där uppe i skyn
de subtila intrycken
de är bara där för en sekund
jag vill stanna där – insupa, dansa, vilja, älska –

Allt hela tiden, kanske för mycket, kanske för litet, kanske just på gränsen. Just i stunden strömmar livet, strömmar aningen för starkt, eller? Allt för abstrakt? Behöver jag göra det mer konkret? Vem är vad när allt flyter tillsammans? Är jag-du dömda redan på förhand, utan att vi får ursäkta, diskutera? Är allt verkligen för abstrakt? Nå, det kan vara så. Kanske min hand måste hålla hårdare, kanske den måste tyda, förklara – men! Men har jag inte fått en gåva, har jag inte fått en gåva när allt är som om,

       som om, molnen inte var moln