SÅR

 
Trädgrenar som rör sig. Mer levande än en megastad.

Genom staden. Sprickor. På bänk vid floden. Sprickor, sårsprickor. Brända av solen, fastbundna, betvivlade. Skorstenar, hus, magasin, industrilokaler. Stanken bedrövlig, sår-linjer, rött, blod genom asfalt. Människa, ansikte – bortom. Isolation. Under jord en cancerbildning som sprider sig. Gula tentakler som räcker mot gatnivå. Asfalt spricker upp, växlighet, growth, bloom. Köttätande växt, en hämnd.

Växer sig starkare som hämnd. Tar sig in på putande läppars hemvist, spricker upp, herpes – galenskap med galenskap behandlat. Bortom staden de mörka. Bereder sig för anstormning. Växer upp, från lukten av avfall och föråldrad elektronik. Inringar de större städerna, ligger på lur, väntar väntar väntar. Ktulu, Kali. En sista snäll darrande hand är inte tillräckligt.

Genom staden. Sprickor.

Staden och såret breder ut sig. Staden ett gigantiskt sår. Hålor, grottor, nedsänkningar fyller staden. Sprickor där och där. Man vet att det är för sent, man har vetat det länge. Floder blir som om de var röda. Skorpor över höghus. Sårskorpor över hela motorvägar. Allt är ett sår. Endast ett. Det är det som är så svårt att förstå. Människorna skapade ett sår.

Trädgrenar som rör sig. Mer levande än en megastad.
Det där som glömdes i farten.
Såret och dess konsekvenser.
Glömskan.
Men, bakom allt. Bakom allt.

Blodet. Det endast.